Jag har letat i barnaboken men inte hittat rätt fast jag har för mig att där står något om just detta. Var och varannan kväll drabbas hon av rädsla för att någon ska då, eller hon själv. Eller så har hon hört vuxna prata om något hemskt, sagan var sorglig och så vidare. Gråt och tandagnissel.
Jag har gett henne de få redskap som jag själv känner till: tänka på trevliga saker, skratta innan sänggåendet, be tacksamhetsbön, prata om positiva saker om dagen och morgondagen.
Ändå gråter hon och har svårt att somna. Finns det något mer att göra?
Igår blev jag sur
när hon satte igång igen, berättade småirriterat att jag behöver egen tid på kvällen... men att jag förstår och också hade svårt att somna ibland när jag var liten och nu med ibland. Jag försöker vara förstående men tyvärr räcker jag inte ända fram ibland, suck. Önskar att jag var mer empatisk... Ikväll bestämde vi att hon skulle sova i småsystrarnas rum men hon hade varit lessen endå, jag var inte hemma vid sänggåendet. Deras pappa hade blivit irriterad. Det är tyvärr så. Efter läggags vill vi stänga ner föräldraaktiviteten lite grann. Det är okej att vara orolig iblan och ligga och prata ibland, men inte när det börjar hända var och varannan kväll...
Någon med liknande erfarenheter?
(Jag kunde inte skriva i sömntråden, men det går bra att flytta inlägget om det inte ska vara här.)
