fick ett konstaterat missfall igår. kanske, om jag tänker efter, har det inte känts helt rätt under hela graviditeten.
och sen säger läkaren- det finns inget foster. va?! tomt.
men livet går vidare. jag tröstar mig med att jag inte hann gå längre. tänk att få veta på UL i v 17 att det finns inget barn. usch!
imorgon ska jag ringa och höra om jag får komma in på skrapning så fort som möjligt. vill bli av med det som finns där inne. vet inte ens om det finns ett dött foster- för det har inte kommit ut nått, eller om det bara är moderkakan som växt och att det aldrig utvecklats något foster. jag vill att kroppen ska inse att det finns inget barn. känner ju mig fortfarande gravid.
någon som blivit skrapad och vill dela med sig av sina upplevelser.
min största lycka just nu är att jag har min älskade dotter linnéa som ger mig en otrolig tröst bara genom sin närvaro. 20 månader och en riktig livsnjutare!
lilla mia