Välkommen är du
Mamma J skrev:Känner att jag inte orkar ge honom mer stimulans....han är med och bäddar, lagar mat, när jag diskar mm.....men han måste ju kunna vara på golvet eller ha ensamlek en liten stund utan aktivering?????
Läste jag de här raderna utryckta ur sitt sammanhang skulle jag tro det handlade om en ettåring.
Han är inte fem månader än, vad jag förstår. Vad får dig att tro att DU ska ge honom "stimulans"
Världen är stimulans nog för en som just har kommit till den.
Så ge honom förutsättningarna att upptäcka den, smaka på den, studera den, begå den i sin egen takt och på sitt eget vis.
Det betyder konkret att du t ex lägger honom på golvet - på mage givetvis - och möblerar upp trevliga saker omkring honom, som han kan kämpa för att försöka nå. Eller bara begapa. Eller lyssna på, om det är någonting som låter. Eller som sagt, se som morötter för motorisk träning, alltså aerobics på spädbarnsvis
Och när du gett honom dessa trevliga förutsättningar ska du GÅ, dvs lämna honom i fred. Inte utan uppsikt förstås men i fred.
"...skäms för att gå ut med honom bland folk. Jag får huvudvärk och mitt tålamod brister....skriker till slut tillbaka och då skrattar han bara", skriver du - och det är ganska fruktansvärt. Ursäkta att jag säger det
Det är som om det vore inte ens ett ettåring utan ett trotsbarn du beskriver och hur synd det är om dig som får ont i huvudet och inte vågar visa dig bland folk
Men det är ett SPÄDBARN du har i din vård
Det är en liten människa som föddes för bara några månader sedan - och du beklagar dig över honom som om han vore inte bara en ettåring eller ett trotsbarn utan en tonåring
Skäms
Det här är mina enkla råd till dig.
Se till att han äter mer vid varje mål än du någonsin kan tro att han skulle behöva.
Håll tiderna för lurar och natt och gläd dig vareviga dag - och natt
- åt att han sover så gudomligt. Det är inte alla små bebisar som gör det, om man säger
Sluta klistra ditt motvilliga sällskap på honom. Det är bra att han får ligga bredvid - på mage allrahelst JÄMT - när du diskar och lagar mat etc, men betrakta det då som den passiva sociala delaktighet det är och ska vara. Inte som någon sorts akitivitet i stor stil som du ska styra om. Du bara ger honom förutsättningarna att titta på, att se vad som pågår. Och det som är intressant för honom är vad du GÖR, inte vem du är
Så gör det du ska göra och se till att han inte ramlar ner. Det är det hela. Med att inte klistra din person på honom menar jag att du varken behöver eller BÖR titta på honom eller prata till honom dvs personligen pocka på hans uppmärksamhet i dessa lägen av passiv social delaktighet. Respektera hans sätt att begå världen och stå tillbaka till din person. Den "aktivering" som du tycks känna dig förpliktigad till innebär förmodligen i praktiken styrning. Glöm den.
Det är en konst att låta små barn vara i fred. Försök lära dig den konsten. Det kräver förtroende för hans inneboende förmåga, som är enorm
och det kräver respekt.
Tjutandet är, skulle jag tro, hans sätt att försöka värja sig mot din negativa attityd, dina negativa förväntningar, din motvilja. Det du ger honom är det jag kallar negativ anknytning (se Barnaboken, "Det psykiska välbefinnandet" i andra delen) och en sådan gör verkligen ingen människa glad. Inte dig heller, som du märker. Han försöker tjuta bort den. Och tjuta till sig något annat och bättre. En annan liten unge med en annan personlighet skulle kanske försjunkit i apati - vilket är ett livsfarligt tillstånd.
Så var glad över att han, så liten han är, visar både reaktioner och ställer frågor och faktiskt, ställer krav på dig - i stället för att kapsla in sig och ge upp.
De små barnen är våra bästa pedagoger. Jag beundrar den här lilla älsklingen för hans tappra försök att öppna dina ögon och börja njuta, tillsammans med honom, av ett liv som är gott.
Åtminstone ska HANS få vara gott. Ditt eget måste du ta hand om själv. Det kan inte han göra åt dig.
Små barn, hur små de än är, tycks vara av den uppfattningen att antingen står man för sitt liv och försvarar det och njuter det - eller också förändrar man det.
Att du "skriker tillbaka" mot en knappt femmånaders bebis är så illa och så oförsvarligt och så elakt
att jag inte vill tro att det är sant. Gör aldrig om det
Att han skrattar ska vi vara innerligt tacksamma för. Det visar att han inte kan tro att du menar allvar med att avvisa honom så fruktansvärt illa som skrikandet tillbaka ger vid handen. Han måste se det som en lek, ett skämt
eftersom ditt avvisande av honom (och barn, även mycket små barn, tänker konkret och bara konkret) betyder livsfara för honom. Du, överlevnadsgaranten, är beredd att sätta ut honom i skogen och överlämna honom åt vilda djur. Det vill han i det längsta slippa tro är sant, för då skulle han ju dö
Allt så skrattar han hellre än att duka under i fasa.
Du ska ha tack och pris och beröm för att du överhuvudtaget talar om detta och vänder dig hit och underliggande, om än inte uttalat, ber om hjälp med att ändra ditt förhållningssätt till både barnet, dig själv och ditt liv. Det är jag glad över och ser som ett stort första steg till gädje, njutning och positivism.
min kille tjuter i bland, men det är oftast glädjetjut, och det kanske inte är det du menar 
