KATASTROFALA DAGISHÄMTNINGAR

[anna]

Hej!
Jag lämnar på dagis, och det går bra. (det är ju den lätta biten)
Per hämtar 2,5 - 3 tim senare, och det går för det mesta mindre bra
Flickorna, 4 & 6 år, går 4 dagar i veckan.

Clara, den stora, är sur och arg, men går för det mesta att lirka med.
Ida, däremot blir helt "vild". Skriker "genom-märg-och-ben-skrik" springer ivär, vrålar arga saker, och är allmänt asförbannad och riktigt otrevlig:shock:
Många, många gånger har vi gått igenom "hur man gör när pappa hämtar på dagis".

Vi får inget grepp om detta problem?
Några tips är OERHÖRT välkomna!

kram anna

[Susanne*]

Hej Anna
Dagislämningar och lite ledsen har jag full förståelse för. Vem känner inte så på morgonen ibland.

Dagishämtningar och arg, samt då i en sådan "stor" ålder hade jag helt sett som ett oacceptabelt beteende och därmed hanterat som ett sådant, dvs gett en konsekvens etc och med kontrollerad ilska hållt föreläsningar om. Det låter på mig som teater i detta läget inte räcker till för deras frågor.

Har inga alls bra idéer om vilken konsekvens så här mitt i frukosten men det kan du säkert ta någon bra med tanke på er vardag.

Du har kanske sett stickyn om beteendeuppfostran Är ju inte alls samma sak men kan kanske ge några tips.

Kram
Susanne

[miar70]

Hej!
Min tanke är att personalen kanske kan vara med och förbereda innan hämtning "om en stund kommer pappa" och att de hinner avsluta vad de håller på med, och vara redo!
/Mia

[Hege]

Jag fick mina barn lättast med mig när vi skulle någonstans och GÖRA något. Det kan kräva lite uppfinnsomhet, men riktig röstläge och den egna iveren kan göra själv "hem och städa" till en spännande uppgift.

Jag brukade också kolla på vägen dit om det fanns något spännande att spana in "på vägen hem". Av och till kan det ju finnas nya blommor, döda fåglar (alltid spännande, tyckte mina barn. En gång kollade vi på en död fågel varje dag i nästan två veckor innan den blev borta), eller annat roligt att se.

[Gäst]

Känner igen det där, med katastofala dagishämtningar, det var när äldsta sonen var i 3-4 års åldern.

Då fanns det två sätt(finns ju säkert fler sätt..oxå )

1. Man vänder på det och säger Då FÅR du inte följa med hem, då får du stanna här, och sen far alla fröknarna hem och alla barnen, och då blir du ensam kvar, för ingen kommer förän på morgonen, och då får du stanna hela natten. Så stanna du då, så far vi andra hem.

2. Beter man sig riktigt otrevligt, så tog jag till förvisning. Med förklaringen innan om vad som händer om man beter sig illa. Förvisningen använde inte jag enbart mellan hemmets väggar, utan var helst vi var om han inte betedde sig som folk, annars blir man ju lätt genomskådad av lite äldre barn, de märker ju att beteendet accepteras borta och man är inte konsekvent och då blir frågorna ännu fler

Jag använde förvisning om det behövdes Var helst vi befann oss, ett beteende som jag bestämt inte kunde accepteras ska inte accepteras i något sammanhang så resonerade jag i alla fall.

[Gäst]

Hej anna,

vi är i liknande läge! Riktiga katastrofhämtningar vissa dagar.

Det vi ändå gör (som hjälper lite):
* personalen förvarnar innan
* jag uppmuntrar väldigt mycket de gånger vi har en bra hämtning: "åh, vad bra det kändes idag! Det är så kul att hämta dig när vi inte behöver bråka."
* val: ska du gå framlänges eller baklänges till bilen? skall vi springa eller gå? vill du gunga en stund på lekplatsen innan vi åker hem eller skall vi åka hem direkt?
* följer du Päivis tråd på föräldraskap.nu? Testa ett "jag-budskap"!

Susanne föreslog att man skall köra en konsekvens på det icke-önskvärda beteendet. Men jag har mycket svårt att se hur den skulle se ut! Vilken är den logiska konsekvensen av att inte vilja följa med hem från dagis? Att man inte får gå dit igen . Om någon har förslag på logiska konsekvenser här så tar jag verkligen tacksamt emot dem.

Och nej, att hota med att åka hem själv tycker inte jag är något strålande förslag (även om jag är frestad ibland). Jag tycker inte att man skall hota barnen med sådant som man inte kan genomföra!

/Pea

[annawahlgren]

Skriker "genom-märg-och-ben-skrik" springer iväg, vrålar arga saker, och är allmänt asförbannad och riktigt otrevlig

Det är i det här läget man ska vara tacksam över att man fortfarande är starkare än ungen. Det är man inte när barnet fyllt femton.

Uppför man sig som en säck icke-kommunicerbar potatis blir man behandlad som en säck icke-kommunicerbar potatis. Dvs slängd över axeln och borttransporterad till lämpligt källarutrymme (förvisning). Man blir icke tilltalad och icke ombrydd och icke ombekymrad. Man blir avlägsnad.

Låter brutalt Barnet har uppenbarligen inte ännu, trots alla era tappra försök, fått för henne tillfredsställande / nöjaktiga svar på frågan: "Vad händer OM "

(Symboliskt brukar jag exemplifiera med smörgåsen på golvet. "Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?" - "Vad händer om jag kallar henne jävla kärring ")

Man får inte vara dum. Lilla Ida kräver besked. Det gör hon på ett annat vis än sin syster. Det är nu ni dämmer i ån om man säger

Vi vill ha en reaktion av lättnad så småningom. Då är det över. Men dit kommer ni inte lirkandes. Inte med henne. Dit kommer ni med raka rör och stora bokstäver - i handling.

* * *

sonica - måste bara tillfoga att det där hotet om ensamhet och övergivenhet i natten borde vara straffbart Men det är ju mycket tacksamt, bevars - alla små barn vet att de är hjälplösa, klara offer för vargen, om inte deras överlevnadsgaranter finns kvar för dem. Därför kan man dagligen få höra inte så ömma föräldrar hota med att "Nu går mamma och kommer ALDRIG mer tillbaka!" Och det funkar ju. Ungen kommer snyftande och hulkande - eller apatisk eller skrikande - efter. Har inte mycket annat att välja på, om man säger.

Tänk aldrig så. Gör aldrig så. Detta ställer garanterat till ångest.

[anna]

Tack alla!
Jag ska def. be personalen att förvarna!
Mycket andra tankar fick jag också!

Men hur i hela världen förvisar man DÄR och då?
Meningen är ju att de ska HEM.
Ska man inför personalen, skicka Ida till något ensamt ställe PÅ dagis? Innan man åker hem?
Det är ett Ur-och skur-dagis, så alla är ute, men det finns ett hus, och säkert ett tomt rum att tillgå vid den tiden på e.m.
I så fall förvarna personalen om att vi kommer handla på detta viset, så de inte blir helt chockade?

kram anna

[annawahlgren]

Nej, förvisningen kan inte ske där. Peståss. Jag missade att förtydliga mig.

Förvisningen använde inte jag enbart mellan hemmets väggar, utan var helst vi var om han inte betedde sig som folk.

Offentlig förvisning är förödmjukande, och jag vill avråda lika bestämt från det som från (det offentliga) hotet att "Nu går mamma och kommer INTE tillbaka".

Offentlig förvisning enligt företrädesvis engelsk modell (à la vissa Nanny-program) går till så att man tillämpar skamvrån öppet och bland folk, var man nu än är: barnet får stå mot en husvägg eller sitta på en trapp i lika många minuter som han eller hon är gammal, skämmas medan folk går förbi och glor och och be om ursäkt efteråt. Det enda som fattas är struten på huvudet.

I Amerika är det nu också modernt med "ignorans" - man "nollar" barnet och struntar i det, tills ungen själv bokstavligen kryper (eller går) till korset.

(Och vissa trotsbeteenden eller förtrotsbeteenden gör man klokt i att inte "höra", låta barnet tröttna på sitt egen meningslösa gapande och stå beredd att kommunicera positivt i stället, så fort sig göra låter. Men också det kräver sin icke förödmjukande avskildhet, dvs bör praktiseras enkom hemma, dvs där man är ensam med barnet.)

Så potatissäcken ska naturligtvis HEM

Utan prat, med med vidmakthållande av sin kontrollerade vrede, som för barnet ska kännas som välförtjänt och tämligen förb-t orubblig beslutsamhet, forslar man hem säcken för att dumpa den i sängen / bakom stängd dörr, om det så är tio mil att köra. Och detta gör man utan några som helst förklaringar eller ursäkter eller vädjanden eller förebråelser eller prat ALLS. Barnet begriper så bra, så - tro mig Därför brukar det räcka med EN enda sådan här drastisk lektion, rätt genomförd och fullföljd.

Förvisning får alltså tillämpas ENBART inomhus och hemma (eller där man nu tillfälligtvis själv bor, tillsammans med barnet, men man ska "bo" dvs sova där också) och den ska följas upp nogsamt i enlighet med Barnaboken ("Jag vill, jag vill inte") och får aldrig någonsin inbegripa skuld och skam, beställd ånger eller krav på att barnet ska säga förlåt.

Och den ska skötas utom synhåll för gamar och hyenor i alla åldrar, inklusive syskon och andra barn. Därför ska förvarningarna, de offentliga - i affärer, vid hämtning på dagis, på besök borta - alltid ske mellan fyra ögon, så ingen annan hör. Man lurar iväg barnet älskvärt och utåt lojalt till ett avskilt utrymme, sätter sig på huk, upprättar ögonkontakt och meddelar vad som gäller: "Antingen... eller också får vi åka hem." Och detta kan man meddela med blick- och attitydmässigt mycket stora, tydliga bokstäver, utan att höja rösten det minsta.

Här blir också konsekvensen, som Susanne* talar om, uppenbar: Uppför man sig inte som folk, får man inte vara med. Då tas man bort ur det sociala sammanhang som var aktuellt och får tröttna på sig själv i (övervakad) isoleringscell

Under värdiga former. Potatissäcken utan prat är i alla fall minst ovärdigt

På Fostran i femte delen av Barnaboken under rubriken Straff skriver jag två saker som borde stå ristade i rött över diverse Nanny-program och, för all del, viss svensk TV-sänd barnpsykologi, där man också hej vilt anbefaller skuld och skam och offentliga bestraffningar:

Förödmjukande bestraffning är alltid verkningslös.

Att värna om någons värdighet är motsatsen till att förödmjuka.

[kattklo]

Å!
Det här skulle jag vilja ha inklistrat för framtida bruk.

[Gäst]

Jag tar här med ett steg tillbaka, och ber om ursäkt för mina bristande kunskaper

Jag förstår hur hemskt det låter att då får du stanna här, och jag överger dig i natten. Till mitt försvar vill jag bara säga, att jag inte visste bättre

Jag var också försiktig med att inte hota med konsekvenser jag inte kan genomföra, eller det är jag ju fortfarande med min 13 åring

Sen vill jag också säga att jag aldrig förvisat honom inför andra, det har jag aldrig gjort Jag menade snarare att jag tagit undan honom, tillsammans med mig, där jag sagt i från; ordentligt om än viskande. Och liksom stannat med honom tills han betett sig acceptabelt igen.
En gång på dagishämtningen satte jag honom i bilen och väntade ut hans beteende skulle bli bättre innan vi körde tex.
Har Aldrig förvisat inför fröknarna....
På besök hos andra har jag tex tagit med honom ut ur huset, och suttit där tills han lugnat sig. Jag har inte förudmjukat honm så inför andra, vi har skött det sinsemellan öga mot öga så att säga.

Jag ska nog inte svara på fostran trådar, då jag förstår att mina kunskaper brister här Tur att folk rättar till så att det inte blir helt galet

[anna]

Tack, tack!
Jag menade förstås inte inför personalen på det viset, (typ, trappa, "skamvrå" inom synhåll för alla, för det vet jag ju att det är förnedrande) jag var inte heller tydlig. Jag menade, ta bort Ida, till ett annat (ensamt) utrymme inom dagis så att säga.

Men då är det hem som gäller alltså. Snabbt, bestämt, över axeln, utan prat. Snabbt hejdå till personalen, och åka. Hemma fullföljer man förvisningen, in på sitt rum, ensam, tills hon är lugn. Och ta vänligt emot henne, utan vidare diskussioner, när hon är lugn igen? Rätt uppfattat?
Ska man öppna dörren och fråga om hon är färdig och vill komma, då och då, som en "klassisk förvisning"?

Jag ska vidarebefodra detta till far i huset!

kram anna

[Gäst]

Jag sitter här och funderar och tänker tillbaka, och minns ett tillfälle, han var nog nyss fyllda 4, eller skulle strax fylla år.

så släpade jag med mig honom hem, eftersom han inte gick själv utan vägrade bar jag honom genom oplogade cykelvägar i fruktansvärd snömod, i hela 2 km Jag var totalt genomvått i svett Och han var helt vild, jag sa inte mycket, utan hade målet hem i sikte, och förvisningen

Och efter detta kan jag faktiskt inte erinra mig om att det någonsin hände igen Precis som AW säger. Nu då jag tänker efter

[annawahlgren]

Tack, sonica - då var det inte så illa Sånär som på det hemska ensam-hela-natten-hotet, men som sagt, det är en välkänd, spridd gammal klassiker för att det ju "fungerar" med sitt anspelande på överlevnadsångesten: "Är du inte snäll kommer vargen och tar dig" Klart man kan frestas att ta till det, särskilt när folk omkring en gör det

Din ödmjuka ursäkt emottages och bebugas i respekt

* * *

Ska man öppna dörren och fråga om hon är färdig och vill blr komma, då och då, som en "klassisk förvisning"?

Här måste man betänka situationen vi har (hade). Lilla ungen uppförde sig offentligen på ett såpass "riktigt otrevligt" sätt att man fick avlägsna både barnet och (därmed) sig själv därifrån. I detta skiljer sig förvisningen här från en "klassisk" på hemmaplan, där man ju inte själv behöver gå hemifrån, om man säger - man behöver inte själv låta sig blåsas på gällande sociala sammanhang därför att barnet gör det omöjligt för en att vara kvar.

Skillnaden kan tyckas hårfin, men svaret på din fråga är alltså att uppföljningen därhemma måste bli lite annorlunda. Lilla barnet ska inte tillfrågas om hon "vill" komma. Vad hon vill och inte vill är inte intressant i det här sammanhanget, eftersom man ju inte genast kan återskapa det sociala sammanhang hon lät sig (och sin ömma följeslagare) uteslutas ifrån.

Bedömningen om NÄR hon ska få komma måste alltså bli helt och hållet din.

Och då gäller det att ge tid tillräckligt - om nödvändigt med handkraft försäkra sig om att dörren är stängd och ungen isolerad tills DU, den / de vuxna, bryter isoleringen, öppnar potatissäcken och tömmer ut innehållet, som lämpligen bör se ut som någonting i den här stilen 8-[ 8-[ 8-[

Väntan, alltså. Barnet ska inte sticka ut näsan förrän DU öppnar dörren. Och då ska din blick vara tämligen barsk. Frågor vore att utmana ödet - man får dessutom minnas att vi ju här har att göra med en ganska gammal dam som mycket väl vet hur man uppför sig i möblerade rum, men som alltså i det här tjatfallet har fått för sig att gång på gång kasta smörgåsen på golvet, dvs gett sig attan på att få ett för henne tillfredsställande svar på vad som händer OM... Och kastar, och kastar, och kastar. Var brister de ömmas polerade tålamod Var går gränsen för vad de pallar med Hur pass pålitliga är de som ledare och förebilder Vad händer om och när de ballar ur - hemska tanke

Den kontrollerade, tigande potatissäcksvreden bör nog därför (i fall som ovan) hänga kvar ett tag. Inte läge för dutt eller fjäsk, alltså. Man BESLUTAR att barnet FÅR komma och serverar detta som ett KRAV, i attityden. Det underliggande budskapet är att lilla barnet, som vet med sig att hon uppfört sig mindre lyckat vilket även drabbat mamma eller den som var med, får en chans till gottgörelse - till att visa att hon lärt och förstått 1) det hon redan visste, 2) det hon inte visste, nämligen om och hur hennes ömma klarar av det omöjliga. Som INTE fifk dem ur fattningen. Hurra

"Du har ett jobb att göra", kan man meddela. Enkelt och lättfattligt. Med Tonen. Det är en Ton som inte ställer frågor. Och det är en Ton som inte tål några invändningar. Den är saklig och orubblig (precis som potatissäcksvreden).

Och det jobbet man då har i bakfickan och kräver ska göras, ska göras noga (enligt tydliga instruktioner, med Tonen) och göras färdigt, och redovisas för sedan. DÅ, men då först, kan man kosta på sig både nådig uppskattning, sakligt intresse förstås - "och hur gjorde du med DET? Och med DET?" och låta barnet visa och berätta - och ge beröm efter väl förrättat, ansvarsfyllt värv.

Då är saken klar, husfriden återställd och läxan lärd. Och mamma / pappa blir söt som socker igen

[anna]

Igår hämtade jag på dagis, för Per skulle jobba över.
Ida får ett rejält utbrott, för hon skulle inte ta på sig stövlarna, och skulle inte heller hem.
Jag tar kommandot
Perfekt, för det var dessutom inte en kotte i närheten. 8-[
Potatissäck över axeln, in i bilen, sammanbiten tystnad från mig, och direkt upp på sitt rum. Slänger fram lite tuschpennor till Clara på vägen, så inte hon ska gama över situationen
Står på vakt utanför. Handtaget trycks ner en gång, jag håller emot.
Hör henne småprata lite för sig själv, står kvar en bra stund, kanske 10 min. Bedömer att det är lagom, och går in med Tonen, och ett jobb, som bestod av att skura handfatet på toan, och torka det glänsande med en handduk efteråt. Inga protester öht. Hon genomför sitt jobb alldeles lysande, och ropar efter en sund att det är klart. Jag frågar intresserat hur hon egentligen gjorde, och hon GÖR OM hela jobbet igen, men mig bredvid.
"Toppenjobb, tjejen, verkligen fint gjort!!!" Berömmen haglar ur mig, och hon är resten av kvällen glad och i harmoni!
Idag hämtade jag igen, och det gick förträffligt! Nu är det väl "bara" för Per att göra likadant, för hon lär väl testa honom också...

Följdfrågor:
Ida är ur lag över huvud taget nu , får MYCKET utbrott, kör, mycket genom-märg-och-ben-skrik, beter sig även oacceptabelt i affärer o.s.v.

Vi kan ta ett exempel från härom kvällen. Jag sa till henne "Hoppsan, du glömde visst duka bort din tallrik" efter kvällsmaten.
Hon gör då ett illtjut, vrålar "JAG GÖR DET INTE!!!!" följt av ett försök till att SPOTTA på mig Spottet hamnade på hennes tröja... Detta var alltså innan du lärt mig det du gjort nu, och jag slängde upp henne på sitt rum, och var fly förbannad. Hon var jätteledsen där inne, tillhör den känslige...Fortfarande ledsen då hon kom ut, och vi kramades, men de kändes som det inte blev någon "bra" förvisning, eftersom jag fortsatte förklara efteråt hur man gjorde och inte Jag var så upprörd att jag inte kunde hålla inne det

Ska jag alltså köra samma teknik på detta beteende?

Ytterligare problemområden just nu, (och samtliga ämnen gäller BÅDA barnen) är:
När vi går i butik. Springer omkring, gapar, pillar på ALLT.
Desperat försöker jag hålla ordning på tjejerna, och desperat ger jag dem i uppgift att hämta saker, låtsas inte hitta varor m.m.

Vid matbordet Ett fruktansvärt liv helt enkelt Det GAPAR tll varandra och oss, inget normalt samtalsläge. Jag tragglar på i vänlig ton om att "Prata vanligt" och låtsas inte höra tills jag får ett vettigt tonläge, samt säger att om de vill gapa, kan de gå in på toaletten och göra det.

När de är med mig på jobbet Det händer någon gång emellanåt, då det inte går att undvika, att de är med mig en timme på jobbet.
HUR mycket jag än berättar hur man gör och inte, spårar det ur.
Ida babblar med kunderna, och det är svårt för jag står där och ska förklara något och blir avbruten vartannat ord. De springer omkring och jagar varandra och gapar och är helt "vilda" vilket stressar mig enormt, då jag har kunder.
Har jag däremot BARA Clara med mig funkar det UTMÄRKT!!
Jag KAN ju inte i detta läge åka ifrån jobbet och hem och förvisa, butiken har ju sina öppettider!

Gnällandet Så fort man är i en affär, t.ex är det något det tjatar och gnäller om att de vill ha. Det är så tråkigt, för man ska ju inte behöva köpa någon sak till dem varenda gång man behöver handla!
Och det gör jag inte heller, snarare har jag blivit tvärtom, att jag aldrig gör det.

Hela familjen har spårat ur just nu, och vi känner att vi inte har grepp om det!

De hjälper till MASSOR hemma. Eftersom jag och tjejerna är hemma på förmiddagarna, lagar vi mat, diskar, tvättar, städar och sköter hushållet och trädgården tillsammans. Jag får "tjata" ganska mycket innan de kommer igång med varje moment, men jag ger mig INTE om jag sagt från början att de ska hjälpa till. Jag vet ju hur viktigt det är att de KÄNNER att de är behövda. Frågan är om de GÖR det ändå?

Jag känner att vi behöver hjälp på traven här...

Denna nya sorts barska förvisning, med en Ton och ett jobb att sköta efteråt, kan man köra den i alla dessa situationer?

kram anna