Hej!
Min mamma var dagmamma under 20 år, o jag har själv haft dagmamma till mina stora när vi båda jobbade mellan barnen.
De är långt ifrån outbildade precis som andra skrivit, dessutom tycker jag att det är väldigt bra att det är EN vårdare. När det är EN vuxen i en barngrupp så pratar o agerar hon MED barnen. Så fort det blir fler vuxna är det lätt hänt att man pratar vuxna emellan o över huvudet på barnen samtidigt som ansvaret liksom glider lite emellan personalen.
Eftersom dagmammans arbetsplats är hemmet så engagerar hon sej mer personligt i barnen, de får lära sej hur man gör i ett hem helt enkelt.
Mindre stress, precis som nån skrev är det ju oxå, o det påverkar bara barnen positivt, de kan utvecklas mer i sin egen takt i en lugn hemmamiljö.
Sen ska man ju givetvis ha turen att hitta "den rätta" dagmamman, alla är ju olika o vi passar bättre ihop med vissa.
Men om man nu har turen att få en dagmamma som man verkligen känner för så har man kanske skaffat sej livslång bekantskap.
Min mamma har fortfarande kontakt med gamla dagbarn som nu är vuxna o har egen familj, det kallar jag personligt engagerad!
Min erfarenhet är att det kan vara svårt att övertala "dagmamma-motståndarna", det bästa vore nog att hälsa på hos någon. Tillbringa ett par timmar hos henne i hennes barngrupp så kanske det "smittar" av sej

.
Hoppas för den lille gossen att det funkar
