Min man vägrar läsa BB...

[Alexandra]

Nu orkar jag snart inte längre! Min man vägrar läsa BB och kan sålunda inte anamma några AW-metoder. Ansvaret har från första början varit mitt och det har varit helt ok med mig, men barnen är ju hemskt nyfikna på vad den där andra figuren i vår flock fyller för funktion... . Jag orkar inte längre hålla på och medla mellan mina barn och make! Jag försöker förklara varför barnen gör som de gör och hur han kanske kunde hantera situationen annorlunda. Men då får jag bara höra att "jag tror att jag är nån jä la expert" åsså drar han upp något exempel när jag betett mig dumt åt mot barnen - Ja, även solen osv
Jag är jobbigt gravid, öm i hela kroppen, magen är stenhård av sammandragningar mest hela tiden, och minst 6v kvar i detta tillståndet...
Min man jobbar mycket, vilket gör honom till en extra stor magnet för barnen när han väl är hemma! Men då vill han oftast "koppla av" med att sitta vid datorn och det är inget lämpligt lekrum för en 3&1åring. Igår tex; Virve pillar på knapparna på skrivaren. Jag hör P-"sluta med det där, låt bli, måste du pilla sönder allting, om du inte lägger av så får du gå ut",osv... tillslut kör han ut virve som kommer gråtandes till mig och säger att hon är ledsen för hon fick inte leka med pappa...
Senare försöker jag säga till P att han måste ta sig mer tid att förklara och visa för barnen vad han håller på med och hur de ska handskas med sakerna. Svaret blir "kom barn så ska vi leka med mammas små dockor" (Jag har ett tiotal handsydda små balettdockor som jag ärvt av min mormor inlåsta i ett glasskåp) Jag orkar inte med hans sätt att kontra. Känns som förtäckta hot, som "om barnen sabbar nått för mig så ska jag sabba nått för dig", eller så får jag höra nått i stil med "är du så J a bra själv då"
Det är inte det att han inte läser böcker, han tycks bara ha svårt för att ta råd från mig... My way or the highway typ
Jag orkar verkligen inte med det här längre! Jag har allvarligt funderat på att be honom fixa sig en lägenhet i stan och återkomma som förälder om sisådär 5år, för en sak står klar för mig: små "krävande" barn promenerar mest bara på hans nerver Han saknar förmåga att njuta av deras nyfikenhet och sökande efter egna lösningar...
Han är jättebra på att leka, bygga klossar och jaga tafatt, men sen är det slut med det och då vill han bara vara ifred...
Åter igen... jag orkar inte mer... känner mig mest ](*,) och och .
Hjälp någon??

[Krümel]

Åh, vad jag blev upprörd å dina vägnar nu... Har tyvärr inga riktigt bra råd men några reflexioner.
Jag skulle kunna tänka mig att min mamma skulle förstå dig rätt bra dock! Min pappa jobbade också jättemycket när jag och min syster var små. Vi var nog inte så nyfikna på honom dock, mest rädda. Han var ju nästan aldrig där. Jag kommer ihåg att om de bråkade så var det nästan alltid pga oss. Mamma accepterade nämligen INTE hans "uppfostringsmetoder "som var alldeles för auktoritära och hårda. Vi accepterade inte heller att han skulle säga till om något, för han var ju nästan aldrig där! Så sa han till om nåt grinade vi alltid...
Mamma brukade också få höra "du tror då alltid du vet bäst". Och hon svarade alltid, Ja, i det här fallet gör jag det. Och det gjorde hon ju. Utan någon Barnabok eftersom den inte fanns då! Hur som helst måste jag säga att jag uppskattar att hon inte gav sig och lät honom hållas. Han menade ju egentligen inget illa men hade ingen erfarenhet av barn (inte hon heller eftersom de båda var 18 år när vi kom...) och gjorde väl som han var van från hemma. Där var det strängare tag. Hemma hos mormor och morfar var det inte det, utan barn fick vara barn som de ska. Tack och lov!

På något förunderligt sätt är mamma och pappa fortfarande gifta och har företag tillsammans (har de i princip alltid haft) och förhållandet är bättre än nånsin faktiskt. Pappa blev lite bättre när han var äldre och jag fick en lillebror (var 13 då). Han har mognad och insett en hel del om hur barn bör behandlas. Han reagerade också väldigt starkt på sin brors uppfostran av våra yngre kusiner. Utan en fru som min mamma fick den auktoriära uppfostran fri lejd. Till råga på allt i Frankrike där det är ok att slå små barn på stjärten. Jag tror det här öppnade pappas ögon en hel del också.

Vad jag vill säga med det här, är att det finns hopp om förändring! Men den måste nog komma genom att han själv inser vad som fungerar och är bra.
Tyvärr vet jag inte hur det ska gå till. Du borde egentligen filma honom när han håller på, så han fick se själv hur han är mot barnen! Det skulle jag göra om det gick...

Hur som helst låter det ju inte som om du har så mycket hjälp av din man just nu och jag förstår verkligen att du funderar på att be honom dra...
Även om han är trött efter jobbet så har ju du också "jobbat" hela dan, höggravid dessutom. Upprörande som sagt.
Jag tycker det vore bra om han kunde planera in något "projekt" att göra med barnen på kvällen så du fick lugn och ro. Vissa män har ju lättare att engagera sig i olika stora projekt än att "bara" plocka och fixa lite hemma... Kanske kan ni tillsammans komma på något som skulle vara både nyttigt och kul? Det kan ju inte vara meningen att han bara ska vara en "lekpappa" några minuter då och då!

Kram och lycka till!

[Ewa]

Ja, Alexandra. Jag blev nog ungefär lika upprörd som Krümel .

Men då vill han oftast "koppla av" med att sitta vid datorn

Ursäkta, men kan han inte göra det när de gått och lagt sig!!!!! LITE intresserad av sina små älsklingar borde han väl ändå vara??!!

Men om man nu ska ge sig på att vara lite kompromissande... Vet inte om jag har så många goda råd egentligen, men KAN ni och KLARAR ni att sätta er ner när barnen lagt sig och prata igenom er situation? Man kan ju börja med hur ni båda ser på er själva och era barns framtid. Vad ni vill åstadkomma och ge era barn? Och utifrån era tankar därikring se hur ni (läs mannen) tycker att det fungerar idag. Det är ju lättare att rannsaka sig själv om man inte känner sig påhoppad eller kritiserad (och det menar jag VERKLIGEN inte att du gör, men somliga känsliga sorter kan ju reagera så om de känner att de inte behärskar ett område, istället för att be om och ta till sig den hjälp som finns och erbjuds ). Kan ni börja där, så kanske ni kan nå fram till något konkret er emellan. Annars kanske ni behöver hjälp för att kunna komma vidare och gå till Familjeterapeut för att få en tredje part att gå via, när diskussionerna låser sig. Kan vara bra, inte minst för att man får verktyg för att hantera fortsatta diskussioner - om nu maken kan tänka sig detta, förstås.

Och kan han inte det, vet jag inget annat än att vara lika direkt som min väninna vars man var tämligen ointresserad av både sina söta små älsklingar och hemmasysslor. Hon deklarerade helt sonika att hon klarade av att både försörja och ta hand om töserna helt själv, och ville han vara en del av familjen fick han helt enkelt dra sitt strå till stacken, för när hon blev irriterad och arg på HONOM tog hon ut det på barnen och DET tänkte hon inte fortsätta med EN SEKUND till. Basta.

Eller följ TorpSaras råd (tror jag det var, i annan tråd): Lägg BB som enda lektyr på dass 8)

Storkramar Ewa

[miar70]

Hej!
Varför inte börja med att visa honom det du skrivit här, och de svar du fått?
Och förklara hur viktigt det är för dig att ni jobba på samma sätt, att ni är ett team och behöver stötta och hjälpa varandra - inte hacka och motarbeta! Kanske kan du ordna barnvakt och ta diskussionen när ni inte är trötta, utan har ordentligt med tid, och är utvilade!
Den här diskussione har varit uppe förut, för bra länge sen, och jag vet att det kom massor med bra idéer och tips då - kanske någon minns den tråden, och kan leta igen den

Lycka till...
/Mia

[Alexandra]

Jag visste det väl! Vilka underbara, kloka, ärliga råd jag alltid får av er -TACK!
Men visst är det märkligt - jag tycks inte kunna få till en diskussion med min man om situationen, allt blir bara dumt och förvrängt då. Men här går det hur bra som helst att sätta ord på sina känslor...

Och ni har så rätt!
tex Ewa:

för när hon blev irriterad och arg på HONOM tog hon ut det på barnen och DET tänkte hon inte fortsätta med EN SEKUND till. Basta.

Huvudet på spiken! Jag mår dåligt men vem är det som får ta skiten!? jo barnen!! En ledsen mamma som dessutom har ont av foglossningar mm, och orolig för sitt förhållande och sin lill* i magen ÄR ingen bra mamma...

Eller som du säger Krümel, att ni var mest rädda för er pappa; jag ser ju varthän det barkar - hur barnen reagerar på hans utbrott etc
Men vad som stört mig mest på sistone är hur Virve allt oftare beter sig mot sin bror - knuffar undan honom och ropar "nej! den är min! gå ifrån! du får INTE ta den!" etc och rycker allt som oftast saker ur händerna på honom. Ett beteende som jag börjar undra om det kan vara en reaktion på hennes fars beteende mot henne? Visst händer det att jag tar saker från barnen oxå men (hoppas jag) inte utan att ge dem något annat istället!!

Jag får stå på mig mer antar jag, men den här känslan ](*,) är ganska stark...

Att få prata med någon utomstående vore jätteskönt, tycker jag, men tvivlar på att han skulle gå med på det... Han har ju inga problem bara han får vara ifred mest hela tiden


och om någon minns tråden som miar70 skrev om så är jag himla nyfiken på den!
Tack alla goa för svaren!
/Alex

[Sarika]

Hej Alexandra
usch vilken jobbig situation ni har!

Har inga bra råd att tillägga övriga talare men vill bara tala om hur vi gjort här hemma. Min man läser aldrig böcker!!! Om han läser så är det en manual till någon teknisk pryl. Det jag gjorde när jag fick barnaboken i min hand var att ha högläsning för honom vid olika valda tillfällen, vilket vi fortfarande har. För på så sätt får han inblick i barnaboken och kan tillämpa den utan att det liksom kommer från mig om du förstår vad jag menar. Det är inte jag som sagt att så och så ska vi göra utan det har vi ju läst i BB tillsammans

Så han anammar BB lika mycket som jag, sen kanske det är lite "lättare" för mig att försöka anamma den i många situationer eftersom att jag är hemma med barnen hela dagarna och han jobbar en hel del, så jag får ju "träna" oftare om man säger så.

Hoppas ni hittar en lösning för er, för det är inge roligt när man jobbar mot varandra istället för med varandra.

[Gäst]

Hoppar in här jag också, eftersom jag känner igen en hel del...

Att sitta vid datorn innan barnen gått och lagt sig, exempelvis, och svårigheterna med att läsa BB - andra tjocka luntor - ja visst - BB, svååååååååårt... ](*,)

Så hur gör man, vad gör man?

Jag har gjort så här:

1) Älskling, jag orkar inte ta alla hushållssysslor (plus båda barnen) själv på kvällen - då får jag ingen egen tid på kvällen, plus att jag får en 24-timmars arbetsdag. Det blir för mycket. De här kvällssysslorna behöver göras varje kväll: X Y Z. Vilken vill du ha ansvar för? ("Ingen" är absolut inget alternativ! - Här ger du honom möjligheten att själv välja och påverka... ) Konkret, alltså Inte "jag orkar inte hela kvällsplocket själv" (för abstrakt för de små liven...) utan " det här behöver göras, vilken syssla vill du ha ansvar för?"

2) Att sitta vid datorn tycker jag är lämpligt när båda barnen har gått och lagt sig - sätter han sig där efter att äldsta barnet har gått och lagt sig (och förväntar sig att jag ensam sköter lilltjejens hela kväll - när skall de båda umgås då?), så går jag in till honom efter att halva hennes kväll är avklarad, och lägger henne helt sonika i hans famn, där han sitter vid datorn. "Här älskling, din dotter, en flaska mjölk, en mjölktrasa." Inga fler kommentarer från mig.

3) Ja, ni måste prata. Säg som det är. Du funderar på att ge upp. Hur skall ni göra? Konkreta förslag!

4) Varje gång som han gör något som du tycker är bra med barnen - beröm honom! För minsta lilla grej - men på ett "vuxet" sätt... "Det där skötte du verkligen snyggt" (lite tissel er emellan - pakta... 8) ) " Tack, älskling, vad bra att du..."

Etc. osv.

Obs: jag förvarnar innan jag kommer in med dottern - "nu så vill jag ta lite kvällsfika efter att jag har bytt pyjamas på Sofia." Då vet han, att strax kommer jag in med dottern. Sen om han väljer att sitta kvar vid datorn och ha henne på bröstet - det blandar jag mig inte in i - han får umgås med henne på sitt sätt - utan kommentarer från mig - bara det inte sovs där inne innan tjejens natt börjar...

Rapportera!

[Gäst]

Ehm... klargör mina egna tankar bara lite:

Alexandra, dataproblemet - och att du inte tycker det är ett lämpligt rum för barnen och din man att vara i just på kvällen, när alla är lite småtrötta - tror jag alltså att du kan tackla genom att be honom delta i andra sysslor, som måste göras på kvällen ändå... där är det lättare för barnen att var med, tänker jag. Jag menar inte att det inte skall busas och skrattas, klart det ska, men att det - helt konkret - inte finns tid för att den ena av er sitter vid datorn och kopplar av innan barnen har gått och lagt sig...

"Sabba" och "förstöra" kommentarerna borde då av naturen bli färre, om han sysslar med något så vardagligt som tvätt - med ett av barnen vid sin sida, och därefter blir det läsning eller kvällsbus, eller vad det nu är...

[Krümel]

Jag ville bara skriva några ord till angående mitt första inlägg. Som jag ser det så berodde mycket av pappas beteende på omognad. Vissa män mognar tydligen lite senare... Nu var han ju väldigt ung när han fick barn och insåg nog inte riktigt vad som var viktigt.

Det verkar ju också som om många män helt och hållet riktar in sig på det här med att försörja familjen. Så var det med pappa. Jag VET ju att han verkligen tyckte om oss och var stolt osv. men han hade svårt att visa det. Numera är det inte alls så, tvärtom så är han väldigt bra på att visa känslor. Han menar att mamma har påverkat honom bara genom sitt sätt att vara, faktiskt!

Päivi har mycket bra råd tycker jag.
Som Ewa skriver är det nog också viktigt att försöka prata om situationen utan att vara anklagande. Lättare sagt än gjort eftersom vissa ämnen uppfattas som anklagelser hur man än tar upp det!

[HeolRowland]

Hej Alexandra

Så här gjorde jag när jag slog huvudet i väggen...

Jag är gift med en underbar man från UK, men det var väl lite si och så med förståelsen i början med att plötsligt bli pappa. (Och mamma för den delen )
Allt detta visste jag när jag blev gravid och tänkte i mitt stilla sinne att "det blir nog bara jag som tar hand om barnen".

Blev ganska förvånad när han faktiskt var ganska mycket med, men i samma veva som jag blev gravid så startade han sitt företag, ett enmansföretag. Alltså så jobbar han 7 dagar i veckan, morgon till kväll.

Trist.

Från första månaden jag blev gravid så läste jag BB. Och vad jag pratade om boken. Hela tiden. På svenska. Men gjorde misstaget att tro att han förstod. -Han som pratar flytande svenska borde ju ha fattat vad jag snackade om? Nej, jag var för översvällande och snabb samt vi pratade ju om ett NYTT ämne som vi kanske inte var så kunniga i.

Så kom beskedet att jag var gravid igen... Hurra Hurra

Då fick jag ideen att "tvinga" honom att läsa BB.

Alltså lade jag in boken på toa och han fick stava sig igenom den i egen takt.

Det gick inte. Nu är det så att han har en hobby. Veteranbilar.

Till varje bilf*n som finns, finns det en manual bok från förlaget Haynes. Jag köpte en begagnad bok och rev ut alla sidor och lade in kopierade sidor från BB (förlåt om jag brutit copywright) och lade på dass. I boken lade jag då bara de kapitel som jag tyckte berörde oss då.

Han har fortfarande inte läst boken men väl alla kapitel som jag lade in.

Efter att vi SHN den stora killen och han såg att "det faktiskt funkade" så började han att tumma på manualen på toa lite oftare. Och eftersom jag inte jagade honom så tyckte han att han inte kände sig lika pressad. -Han ville ju också vara en bra farsa och funka med ungarna utan att stressa upp sig för nyfikenhet, ilska, trötthet, hunger osv.

Månader innan jag ens behövde åka till förlossning så skrev jag en manual för vår första son. En latmask om tider, sysselsättningar och smått och gott. Enkla saker som att om han behövde byta bajs blöja samtidigt som TT skulle ha sin flaska, ta med flaskan till skötbordet och TT är "upptagen" med flaska och pappa kan byta blöja utan problem. TT var i sparka alla som byter och kroma sig som en mask-period

Jag sa inte till honom att "Nu gör jag en manual till dig" utan jag sa att den var för hans mamma eller min mamma som kanske skulle komma över lagom till förlossning. Eller till någon som måste sitta barnvakt OM vi skulle läggas in förtidigt osv. (Manualen uppdateras numer med jämna mellanrum...)

Den klistrades upp på frysen till allas beskådning. Tider i fet text, ord som TROTS, HUNGRIG, TRÖTT osv osv stack liksom ut i manualen så att det var lätt att hitta rätt. -Det vara bara 2 sidor...

Vi hade ett snack en kväll när han kom hem och jag var alldeles utschasad. Arg och ledsen fick jag ur mig allt (på engelska). Hela dagen hade jag gått och kokat av min ilska och självklart så fick min son århundradets tristaste dag i sitt liv.

Jag sa allt som kanske kan behövas sägas. 24 timmar jobb, orkar inte, behöver dig som stöd och hjälp men FRAMFÖR allt så behöver din son dig. Det var tårar och gnissel. Uch det var jobbigt men jag tror att det hade varit jobbigare i längden om vi inte hade snackat.

Nu har manualen flyttat ut ur toa men BB boken ligger alltid där. Med Prismas Svensk-Engelska lexikon. Samt ett nummer Vi föräldrar... på svenska

Nu är det han som studsar upp kl 04 på natten när det har kräkts och fixar säng, tvättar barn, och nattar om igen. Inte jag. För som han nu inser, att vara hemma med barn är superkul men det är också ett arbete. 7 dagar i veckan och en mamma kan få behöva sov lite då och då...

Dock får jag nog erkänna att jag ibland mer eller mindre "kör över honom" genom att bara säga Hej, nu måste jag göra det och det, kan du göra detta" eller detta" och bara gå så fort han kommer inanför dörren på kvällen.

Då tvingar jag in honom till att ta del och efter som jag bara sticker till toa (ja jag döööör om jag inte får kissa nu ) så har han liksom fått in vanan att alltid göra sitt kaffe med pojkarna när han kommer hem osv osv. Men jag skyller på att jag är svenska och ALLA män i Sverige (minsann) gör så...

Han ler och jag ler när jag säger det om Svenska män... men det funkar nu. Men, jag kanske har tur, men min mamma sa alltid att kvinnlig list är aldrig att förakta och hintade att om vi istället hade haft två hundar (!?) så hade männen inte bara lekt och skojat med dem, utan även uppfostrat dem på ett trevligt sätt och läst en och annan bok om hundar (eller bilar). -Vissa har barn, vissa har hundar men visar samma respekt och kärlek gentemot båda. Det var nog den kommentaren som tog mest skruv...eller liknelsen med att man oftast läser manualen om bilens motor om det är en fnurra på tråden...

...så gjorde vi och det blev lättare för oss båda efter den tiden...

[HeolRowland]

Hej igen...

jag frågade just mannen min om han kunde läsa mitt inlägg och det kunde han inte... han läste om en B20 motor...

MEN han påpekade att han liksom drogs in i "pappa grejen" när jag blev redigt gravid och inte kunde lyfta och bära lika friskt som förr.

Efter som man blir lätt rund om magen (daaa) så blev det svårt för mig att plocka upp TT om morgonen samt att lägga honom för kvällen så det blev liksom hans "grej". Och jag har aldrig (nu icke gravid) tagit över eller tagit tillbaka vissa saker som han helt enkelt fick ta.

Så Alexandra, det finns hopp, min man var hopplös med vår första son i början, bara gull gull men inga blöjor så att säga...
Och han dras nog gärna till datorn när han kommer hem på kvällarna så jag drar oftast ur pluggen innan han kommer hem och skyller på säkerhet (hoppas att maken INTE läser denna biten ) att sonen annars raderar filer eller nått.

Men prata med varandra, hur konstigt det än känns. Annars tror jag inte att ni har någon chans att förstå varandra.

Lycka till med allt!!!

[jennie27]

Hej Alexandra!

Min man läser en hel del på den här sidan och när det är situationer som din som kommer upp kan han faktiskt komma med bra infallsvinklar. Han blev helt övertygad BB-pappa när sonen sov 12 h natt utan pip och när han upptäckt sig vara piggaste pappan i sin bekantskapskrets! Mer "svar" behövde han inte! Däremot har jag bara fått honom att läsa vissa fragment av boken i fråga.

Ibland tenderar vi (kvinnor) att bara se mannen som en bortskämd, grinig unge. Men vi mammor tar ofta över friskt i AB Hemmet och släpper inte in pappa. Att vi därtill har anammat en BOK som vi tycker ger oss svaret på alla frågor kan ju göra att han bestämmer sig för att absolut inte läsa just den boken. Allt mannen ifråga tycker sig kunna om barnuppfostran, från egna barndomen, från vad kompisarna säger, är FEL (säger vi) och alltså kan han ingenting! Han känner sig totalt överkörd och allmänt betydelselös i hemmet. Och reagerar därefter (ofta omoget!).

Jag läser BB som kvällslektyr och läser ofta högt för min man när jag tycker att vissa delar och kapitel särskilt måste framhållas. Sedan kan vi där och då tillsammans diskutera vad jag just läst. Allt för att vi båda ska förstå samma sak!

På kvällarna har vi en strikt rutin när han kommer hem från jobbet. Han får sonen på armen och jag hoppar i skorna och går ut med hunden (alternativt åker till gymmet 2 ggr i veckan). Pappa busar och fixar gröt, sedan är det bad och mer bus och därefter välling och sängdags. Under tiden har jag kommit hem med hunden och sätter igång med maten. 19.00 är sonen i säng och vi sitter vid matbordet. När alla är mätta och nöjda, hunden rastad och sonen sover har vi "kväll" och då gör vi båda vad vi vill ensamma eller tillsammans. Detta rullar på kanon och jag förväntar mig att vi gör exakt samma sak fast omvänt när han nu tar över föräldraledigheten. Det allra viktigaste (säger maken) för att detta ska funka är att jag inte lägger mig i ett dugg. Inga pekfingrar, inget tjafs om vad klockan är etc. Han är kung över kvällsrutinen för sonens del. Och pappa är mycket bättre på skrattet till godnattet!.


Hoppas att du ursäktar "hobbypsykologen" och får lite infallsvinklar!
kram
Jennie

[kissemjao]

Vilka fina svar du fått här! Här kommer lite mer reflektioner som säkert följer i samma spår som en del övriga talare här ovan!

Min BB-motsträviga karl har blivit en BB-pappa genom ett trix :

Jag har tagit upp diskussioner, efterhand som ett specifikt problem uppenbarat sig.
När barnen har lagt sig och det är lungt i stugan, så tar vi diskussioen.
Vi definierar problemet tillsammans och försöker göra det så smalt som möjligt. Sen ber jag honom att komma med infallsvinklar om hur han tycker att vi ska gripa oss an problemet. Sedan kommer jag med mina infallsvinklar (som ofta är AW:s ), och visar ett specifikt kapitel ur BB, som vi läser i tillsammans.
Därefter så brukar vi skriva ner på ett papper, hur det ska vara... för att samma situation alltid ska bemötas med konsekvens oberoende av vilken förälder som är hemma....

När min man försöker slingra sig med att sitta vid datorn eller slarva med konflikthanteringen p g a att han är på dåligt humör eller inte har tid, så får han sig en rejäl bassning av mig! (Och det samma för mig, om jag också slarvar!)