Hej igen!
Jag har fortfarande Barnaboken brevid kudden - och ett tag har det varit tillräckligt, det är jämförelsevis så väldigt enkelt att vara förälder åt en 2-åring och en 4-åring....
Tonen mellan barnen som ovan jobbar vi vidare med, och det går ganska bra, vilket nog delvis beror på att det förebyggande berömmet tar skruv. (
Nemita
du hade helt rätt: Storasyster vill absolut hellre bli berömd indirekt och pratad om i tredje person - direkt beröm ska bara ges mycket förtroligt under mysiga och intima former, inte offentligt. [-X Däremot funkar det finfint att berömma båda barnen över en kam: Bra jobbat i affären, barnen, vilken tur att ni var med! =D> Sånt beröm slinker ned utan problem!) Men lika mycket beror det nog på att Lillebror blir större och lär sig vara mindre bufflig,
nu har vi ju visat honom hundratals gånger hur man klappar fint etc så det brukar räcka med att vackert fråga honom hur det nu var Storasyster tycker om att bli kramad för att han ska visa en fin och försiktig kram som inte golvar henne....
Och hon är ju mindre försvarsberedd nu eftersom hon inte behöver freda sig lika ofta, och har större tålamod att visa Lillebror och förklara det ena och det andra.
Däremot har jag läst runt lite på forumet efter tips på 4-åringshantering, eftersom vi har lite problem här med
#-o #-o
LÅNGSINTHET OCH MAKTKAMP #-o #-o
Om man ska hårddra det så tror jag att det är Storasyster som står för långsintheten och jag som står för maktkampen.... ](*,) ](*,) ](*,) [-(
Det mest matnyttiga jag har hittat så här långt var detta, som väl också kanske handlar om en Känslig liten Semla: sur och inte särskilt utagerande. Precis sån är Storasyster med.
/LO skrev:
Vera är inte utåtaggerande eller arg. Däremot blir hon svårt sur med darrande underläpp när vi inte förstår vad hon tänker.
Och hon ser ganska ofta till att bestämma sig för vad hon tänker/vill efter att vi sagt något - och då givetvis motsatsen.
Men det som jag tycker är jobbigast är att hon blir sur för att man säger eller gör "fel" saker och "vägrar" tala om vad som är fel. Och det är faktiskt ganska ofta som man inte kan veta vad som är fel. Jag har försökt att sluta lirka ur henne saker (vilket är svårt att låta bli) och konstaterat att jag inte kan hjälpa henne om hon inte säger vad hon vill, istället för att demonstrera vad hon inte vill.
Hon säger ofta "då ska jag ALDRIG mer leka med dig, bara pappa (eller mamma)". Jag brukar faktiskt bara svara "jasså" och inte lägga så stor vikt vid det.
Hon pratar också med en gnällig tråkig röst, som kan göra mig otroligt irriterad. Försöker verkligen bemöta med "prata med vanlig röst" och det funkar ibland, men jag tror att hon inte riktigt hör själv hur hon låter. Så ibland frågar jag om hon tycker att vi ska prata så med varandra - och så låter jag som hon gör...
Jag känner igen både att hon blir sur av oklart skäl och sedan inte vill tala om vad problemet är (och i mina ögon är det oftast ett icke-problem det gäller) men framför allt håller hon fast vid sin tjurighet och det kommer aldrig till avslut. Jag känner också igen det där med fula, dumma etc och "när jag blir stor ska jag flytta och sedan ska jag ALDRIG komma tillbaka och hälsa på"
. Jag försöker bemöta förolämpningar med "jag säger inte så till dig och du säger inte så till mig" och ALDRIG:andet med "jaha, det var ju tråkigt" eller "när du blir vuxen får du göra som du vill" men långsintheten har jag väldigt svårt att hantera.
Det är då vi oftast sugs in i maktkamp, och jag behöver nog hjälp att hitta sätt att ta oss ur det.
Ett exempel från idag (som nog är det värsta vi haft, åtminstone på länge): Storasyster har varit på gympa, Lillebror och jag har badat i simhallen under tiden. Vi går hem tillsammans (en rätt ordentlig promenad) och alla är trötta, Lillebror och jag även rejält hungriga (Storasyster lite mindre hungrig för hon hade fått mer fika efter sin gympa). Storasyster ber att få åka på brädan (Lillebror sitter i vagnen), jag säger "ja, du får åka när vi kommer bort till kurvan" (där det var bättre underlag och lättare att köra det otympliga ekipaget). Det accepterar hon, tills luften plötsligt går ur henne och hon börjar förhandla om varifrån hon skulle få åka. Jag orkar inte tjafsa (är det kanske där problemet ligger?
) utan upprepar "ja, borta vid kurvan får du åka" och kör vidare fram till kurvan. Storasyster blir svårt sur, och jag fäller ned brädan och säger "kliv på här eller gå" - och så var maktkampen inledd.... ](*,) :---) #-o
För givetvis valde Storasyster då att gå - med ilskan strålande ikring sig som en neonorange aura - men som sagt är hon inte typen som agerar ut, utan hon traskade på de 500m som återstod, morrandes. Väl hemma vägrade hon gå in i hissen (där jag - faktiskt - lyckades undvika maktkamp och ultimatum utan deklarerade "jag tänker inte tvinga dig att gå in i hissen, jag bråkar inte om sånt" och sedan körde in Lillebror med vagnen, och då traskade hon också in) och sedan blev hon stående innanför dörren. Jag plockade av mig själv och Lillebror ytterkläderna och slängde fram mat på bordet - och blev sedan själv lite lugnare och mer klartänkt.
Gick ut i hallen och sa till Storasyster (som fortfarande stod kvar på samma plats med ytterkläderna på): "vad är du sur för?" och det var fortfarande när brädan hade kommit fram. "OK," sa jag (vänligt!) "det var ett missförstånd, jag menade kurvan vid bron och du tänkte att det skulle vara tidigare. Men nu är vi hemma och det är över och det är trevligare för alla om du släpper det och kommer och äter med mig och Lillebror". Men nej, hon stod kvar. Ett par gånger till ropade jag på henne/gick förbi henne i hallen och passade på att plocka av henne ett plagg eller två medan Lillebror och jag åt. Men till slut var måltiden definitivt slut och eftersom hon fortfarande inte gjorde annat än stod still och tjurade ledde jag in henne på hennes rum och sa att hon fick stanna där tills hon kunde bete sig som folk. Och då blev hon faktiskt lite mer arg och skrek dumma odyl ett par gånger (mest dumma säng i o f s
) men trots ett par erbjudanden om att komma ut och bete sig som folk (jag kom ju t ex in och lade Lillebror efter en stund) så var hon kvar och fortsatte sura. Och nu har hon somnat...
Jag kan ju se varför det blev fel - hon var trött och jag var hungrig. Men jag behöver bättre sätt att hejda maktkampen.
Det som funkar mest "förlösande" på Storasyster är när man kan ta henne i knät och prata ut, gärna ömsesidigt be om ursäkt (hon är som sagt en känslig liten en
). Så trots att jag är övertygad om att hon kommer att må prima nu när hon vaknar så känns det dåligt att jag inte kom till nåt avslut i den här affären och inte hann till punkten då vi pratar ihop oss. Kanske kan den komma i eftermiddag?
Och så är det då långsintheten..... Jag är själv den explosiva typen, som reagerar snabbt och glömmer snabbt, så jag har så svårt att både förstå och hantera det där med att hon ska fortsätta ruva på nån oförätt (eller icke-oförätt....
) så sjukt länge och låta det förpesta tillvaron. Vad ska jag ta mig till för att hon ska förstå att det inte tjänar hennes egna intressen att vara långsint?
Och hittills har svaren inte precis varit entydiga. 
Från ett snitt på nån olycka i månaden om ens det, torkar vi nu kiss varenda dag. Själv säger hon till genast: oj, titta, det har hänt en olycka! Och så får hon (hjälpa till att) torka, klä av sig, duscha, klä på sig. Hon säger att hon inte kände att hon var kissnödig :-s . Men det tycker jag verkar lite märkligt med tanke på att hon har skött sina egna toalettbehov utan problem så länge. 
Vad är då nytt och förändrat i vår tillvaro?
Jag utropar