... och vi ...

[wifsta]

WOW - jättesnygg!

Prova med att dricka thé på persiljerot, det brukar ha god effekt på vätskeansamling (liksom på elaka bakterier i urinen). Kan nog vara en bra idé ändå att dra ner på saltet, natriumklorid har nämligen även en negativ påverkan på leder o dyl, förutom den vätskeansamlande effekten. Om inte annat så byt ut det mot Seltin (om det finns att få tag i).

Försök att få tag i någon som har massagestol så kan du få hjälp tills din "riktiga" massör är tillbaka igen - om inte annat så i avslappnande syfte för välbefinnandet!

[Antonias mamma]

En månad kvar, igår. Men inga av de känslor som borde finnas nu finns. Jag visste att vilket val jag än gjorde då när jag satt och våndades över denna graviditet, så skulle det bli fel. Och just så känns det nu också.

Idag har jag suttit fem timmar på sjukhuset.

Först på mödrapolikliniken för egen del.
På förra besöket för 2 v. sedan konstaterades babyns vikt vara väldigt låg för veckorna och nu var det dags för uppföljning.
Resultatet var det samma. Babyn är för liten, ligger under den lägsta kurvan. Ca 2,3 kg. Dom undrade om jag ätit normalt, med tanke på depressionen. Och ätit det har jag ju. Har gått upp över 15 kg. Så vad är det då? Mitt allmänna mående som påverkar Något fel med moderkakan
Jag fick en ny tid om 2 veckor igen. Har det inte vuxit ikapp då måste dom antagligen sätta igång förlossningen.

Jag ställer mig mycket skeptisk till detta. Hur kan dom veta att den låga vikten beror på dålig näringstillförsel / dålig moderkaka, och att barnet därför MÅSTE ut Antonia släpade ju också efter en aning, men därför gick jag ju också 12 dagar över tiden. Då hon kom vägde hon 3,6 kg.
Hur kan dom veta att det är bättre att tvinga ut barnet då, 2 veckor FÖRE BF än att låta det ligga där och växa till sig, kanske till 2 veckor EFTER BF
Jag vill verkligen INTE bli igångsatt för att föda fram ett barn som ännu inte är redo att komma ut - då går jag mycket hellre 2 veckor över tiden. Men vad har jag för chanser att påverka Och gör jag bäst i att lyssna på läkarna fast min magkänsla säger annat

Efter detta hämtade jag pappa för att åka tillbaka till sjukhuset, med honom, till onkologiska polikliniken. Han kan inte längre köra bil själv eftersom tumören i hjärnan påverkar hans balans så mycket att han knappt kan gå utan stöd mer. Metastaserna i lymfarna trycker på ryggraden och han har ständig värk. Han fick ny värkmedicin, men dom har gjort vad dom kan göra.

Mina föräldrar kommer aldrig mer att komma hit och hälsa på så som dom alltid gjort. Dom kommer aldrig mer att vara på sommarstugan med oss. Dom kommer aldrig mer att kunna göra NÅGONTING alls. Allt som återstår är lidande och smärta.

Hur skulle jag kunna glädjas över det JAG står inför då

[miar70]

Hej gumman

Så tråkigt att du inte kan glädjas som du önskar...

Jag kastas tillbaka till min pappas sjukdomstid när jag läser din inlägg, och minns hur fruktansvärt det var att veta hur det skulle sluta, att det bara var en fråga om tid .

Det värsta var ändå min mamma och tanken på att hon skulle bli ensam, efter nästan femtio år som gifta. För mig och mina syskon var det såklart också hemskt, men samtidigt är det ju tidens gång, att föräldrarna ska gå före barnen.

Och mitt i sorgen och eländet, så grodde lilla livet i mig, som för att verkligen visa att livet går vidare, det trampar på, och att man ska ta tillvara och vara rädd om de dagar och år man får!
Det låter klyschigt och hjälper dig förmodligen inte ett dugg just nu, men för mig hjälpte det mycket att tänka så, och att se bebisen i magen som en gåva, att hon verkligen var meningen att komma till oss just då!

Och mamma sa ofta, ofta "det är då tur att den här glada ungen kom så vi får skratta så mycket! Tack gode Gud för barnen!"

Jag hoppas och ber för er att din pappa får vara med och träffa sitt lilla barnbarn, och kanske ännu längre - ibland förvånas man över livet och vändningarna det tar! Jag hoppas också att han får må så bra som det bara är möjligt och att ni kan hjälpa honom att hitta styrka och att ni själva också tar hand om er!

Nu till lilla knytet i magen:
Moderkakan kan de kolla rätt bra genom ultraljud, och flödet mellan moderkaka och foster går också att mäta. Och jag har också varit på tillväxtultraljud flera gånger, min fyra var liten och låg långt under kurvan, och hon skulle väga ca 3300 g när hon föddes... hon vägde 4020 .
Omvänt var det när jag fick min sexa - hon vägde dryga 4 kilo sa de, och kom ut och vägde 3,6...så man ska inte tro hundraprocentigt på de här viktuppskattningarna...

Och går man över tiden så ökar inte barnen så mycket i vikt efter bf, just för att moderkakan åldras väldigt snabbt! Det kan t o m vara farligt för barnet just därför att gå för länge över tiden. Men prata igenom det här med din bm tycker jag, till syvende och sist har man som mamma väldigt mycket att säga till om

Varma kramar till dig, och jag lovar att du kommer att känna glädje igen, fast det kan verka omöjligt just nu...

Mia[/i]

[Gäst]

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.
Men jag har upplevt att jag under mina graviditer har mått sämre psykiskt, än vad jag trodde var möjligt. Och genom ett trollslag har ångesten släppt när barnen varit ute.

Nu har du kanske mer i bagaget, så det kanske låter klämkäckt...

Det som ÄR nu, behöver inte vara bestående. Och de känslor du känner eller bristen på dem, behöver inte gälla i framtiden. Mycket kan ändras, känslor ändras.

Har oxå erfarenhet i att viktskattningen inte stämmer.
Min tvillingflicka vägde bara 2375, i vecka 40, och hon skulle ha vägt ungefär 3 kg, sa dom.
De hittade inget fel på moderkakan, den var lite lätt, och liten, och vägde bara 275 gram mot pojkens som vägde 500g, men annars var den fin.
Flickan var ingen vacker syn, hon såg utsvulten och eländig ut, hon var ju trot allt 48 cm lång...Obehaglig syn faktiskt.
Och jag hade nog föredragit att de lagt märke till att hon stannat av, och kanske satt igång förlossningen tidigare. Ja åtmisntone någon vecka.

Och jag kan säga att jag åt inte mycket själv, hade ingen aptit, eller lust att äta, Och så blev jag mätt på miniportioner. Jag gick inte upp i vikt de sista tre månaderna, min BM reagerade visserligen på det, men nöjde sig med att jag sa att jag inte hade någon aptit.
men de hade gärna fått vara duktigare på sina viktskattningar. För flickan såg rent bedrövlig ut.

Jag skickar så varma kramar jag bara kan

[Antonias mamma]

Moderkakan kan de kolla rätt bra genom ultraljud, och flödet mellan moderkaka och foster går också att mäta. Och jag har också varit på tillväxtultraljud flera gånger, min fyra var liten och låg långt under kurvan, och hon skulle väga ca 3300 g när hon föddes... hon vägde 4020 .
Och går man över tiden så ökar inte barnen så mycket i vikt efter bf, just för att moderkakan åldras väldigt snabbt! Det kan t o m vara farligt för barnet just därför att gå för länge över tiden.

Tack Mia för dessa upplysningar - visste inte att flödet kunde mätas Det jag inte begriper är varför man då kan gå så länge över tiden - varför är babyn inte redo att komma ut om det inte är någon nytta med att vara kvar där inne

[Nancy]

Skickar stora kramar till dig Antonias mamma Önskar så att du nånstans hittar lite glädje som du kan strö över dig själv, det förtjänar du sannerligen.

Angående bebisens vikt har jag ingen medicinsk kunskap alls men jag har hört (precis som Mia skrev) att det kan vara farligt för bebisen att vara i magen utan tillräcklig näringstillförsel. Hur många fulla veckor har du gått nu

Kan trösta dig med att efter v.34 mår de flesta bebisar alldeles utmärkt och efter 37 veckor tror jag inte ens bebisen räknas som prematur.

Kram från Nancy

[Antonias mamma]

Skickar stora kramar till dig Antonias mamma

Hur många fulla veckor har du gått nu
Kan trösta dig med att efter v.34 mår de flesta bebisar alldeles utmärkt och efter 37 veckor tror jag inte ens bebisen räknas som prematur.

Tack Nancy

Jag har gått 35 fulla veckor.

Läste nyss på nätet att "sen förra veckan har din baby ökat i vikt med 250 g", alltså ska babyn tydligen gå upp så mycket per vecka nu. Och förra gången jag var på UL för 2 veckor sedan uppskattades vikten till 1700 g - nu till 2200-2300 g. Uppgången är det tydligen alltså inte fel på då utan "grundvikten", som nu borde vara ca 2750 g. Men SÅ grym skillnad är det väl ändå inte tycker jag

Utan en flödesundersökning vägrar jag att bli igångsatt 2 veckor FÖRE BF, såvida vikten ökat ok också på nästa koll om 2 veckor =;

Nu kan dom väl i alla fall sluta tjata om sockerbelastningstest - det lär ju inte vara nån risk att den här bebben blir för stor =;

[Nancy]

Kan trösta dig med att efter v.34 mår de flesta bebisar alldeles utmärkt och efter 37 veckor tror jag inte ens bebisen räknas som prematur.

Uttryckte mig lite knasigt här... Om bebisen inte får tillräckligt med mat mår den nog inte så bra förstås... Ville bara trösta angående att föda för tidigt men det förstod du nog.

Låter väl ändå bra att bebisen faktiskt har gått upp

Angående sockerbelastningstestet måste jag nog bråka lite med dig ändå. Jag har fått lära mig att det finns olika risker med graviditetsdiabetes varav EN är att bebisen kan bli "för stor". En annan risk är just att moderkakan slutar producera näring och då måste bebisen fås ut tidigare eftersom den inte får tillräckligt med mat.

Nancy

[Antonias mamma]

Angående sockerbelastningstestet måste jag nog bråka lite med dig ändå. Jag har fått lära mig att det finns olika risker med graviditetsdiabetes varav EN är att bebisen kan bli "för stor". En annan risk är just att moderkakan slutar producera näring och då måste bebisen fås ut tidigare eftersom den inte får tillräckligt med mat.

Okej... Men jag har bara plussat TVÅ gånger på urinprovet sedan MARS - båda gångerna då det tagits efter lunchen. Alla andra gånger, liksom de två senaste, har provet varit rent, då det varit morgonurin. Så jag tvivlar nog ändå på nyttan med ett sånt test då jag nu också är så långt gången...

[miar70]

Det jag inte begriper är varför man då kan gå så länge över tiden - varför är babyn inte redo att komma ut om det inte är någon nytta med att vara kvar där inne

Ja, du, den frågan har jag ställt mig några gånger jag med, närmare bestämt de fem första gravvarna då jag gått 19 dagar över alla de gångerna. Sista gången slapp jag det, då tösen låg i säte och det blev snitt...

Men jag vet att det är inte speciellt bra att bli kvar för länge, jag har blivit noga kollad sista veckorna för att se så att inte fostervattnet försvinner eller att bebisen får för lite näring!

Så lagom är väl som vanligt bäst

[Jannika]

Hej rara du!

Hur det kan bli i livet, liv och död i samma andetag. Jag önskar dig all styrka att ta dig igenom det här. Jag tror jag förstår din sorg över det som aldrig mer kan bli med dina föräldrar. Kanske nästa liv?

Jag är också mycket kinkig när det gäller att sätta igång, jag vill som du tro att kroppen och bebin vet bäst själv men som både miar70 och Nancy så klokt skriver så är det inte alltid bra för bebin att få full tid. Är du bara mentalt förberedd på igångsättning kan det bli hur bra som helst det med.

Kram Jannika

[Antonias mamma]

Är du bara mentalt förberedd på igångsättning kan det bli hur bra som helst det med.

Hur blir man mentalt förberedd när man knappt orkat ägna graviditeten en tanke, utan har lagt all energi på att sörja i förväg? Hur ska man få en slutkörd hjärna att förstå att det ska födas ett barn? Och var ska man hitta orken att ta hand om detta barn? Då man inte ens själv vill vakna upp nästa dag?
Jag bara undrar... Några svar finns inte, så mycket har jag förstått...

[Nancy]

Hur blir man mentalt förberedd när man knappt orkat ägna graviditeten en tanke, utan har lagt all energi på att sörja i förväg? Hur ska man få en slutkörd hjärna att förstå att det ska födas ett barn? Och var ska man hitta orken att ta hand om detta barn? Då man inte ens själv vill vakna upp nästa dag?

Måste man vara så himla förberedd då Om det stressar dig så ta bort alla sådana krav på dig själv och ägna dig åt det som känns viktigast i nuet. Jag vågar faktiskt lova att när det väl är dags kommer du att hitta den där urkraften som bara finns där. Ok, jag vet att man måste öva på profylaxandning innan men nöj dig med det då. Ingen press på att känna nåt speciellt, inte ens lycka eller spänd förväntan.

Man får inte alltid tid att förbereda sig på barns ankomst (eller andra ting heller för den delen) men det ordnar sig ändå. På nåt jäkla vis.

Kram från Nancy

[Jannika]

Hej igen!

Ja, det där lät ju klämkäckt och hurtigt förstås men det var inte så jag menade. Bara genom att faktiskt tänka att nu kommer det att bli så här istället för att bli inkastad och känna sig inkastad så har du ju mentalt förberett dig. Inget värre än så. Jag menar inte att du ska köra nåt träningsprogram med målbilder och dylikt. Jag kan (ungefär) fatta att du har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Men bebis kommer ju att födas oavsett hur du mår. Tyvärr OCH tack och lov. Och du är ju inte helt grön, du har ju faktiskt varit med en gång förut. Kroppen kan även om hjärtat och hjärnan har annat fokus.

Jag har själv känt stark ovilja mot igångsättning av mina förlossningar och när jag luftade de tankarna här på forumet möttes jag av massor av berättelser där det gått hur bra som helst och blivit en lika positiv upplevelse som en "självutlösare" Det var bara det jag ville förmedla.

Kram Jannika

[Nancy]

En liten kommentar till både Jannika och Antonias mamma:

Inte heller jag trodde att Jannika menade dagliga, timslånga förberedelser med målbilder på kylskåpet eller meditationer där man visualiserar sig själv i rosa fluffiga moln. Typ.

Jag menade precis som Jannika skrev i sitt sista inlägg och ville bara peppa dig Antonias mamma att släppa på dina krav på dig själv att orka hur mycket som helst.

Stor kram till er båda