Nyfödd tröttis

[videunge]

HEj

Om jag räknar rätt så kommer ni upp i 15,45? 15,5 är ju det som är rekommenderat så en kvart extra på en tröttis låter inte massor. Men visst kan det spela roll men jag tror som föregående talare på mat...mer mat. Om liten har svårt att sitta bra i barnstol så kan man mata i babysittern. Det gjorde vi i början.

Sen en fråga till, hur är morkläggningen? (ursäkta om du skrivit det tidigare, jag läste inte hela tråden nu ) Det skall vara så svart att man inte ser handen framför sig.

kram

[hannah]

Tack Videunge!

Jag har hela tiden haft svårt att avgöra hur mycket sömn han i verkligheten behöver. Hans syster sov urdåligt på dagen och vi fick kämpa på rätt bra där långt efter att nätterna satt. Denna killen verkar tvärtemot föredra att sova på dagen framför tidig morgon, så jag har helt klart lite tvivel kring sömntimmarna på dagen. Nu har jag i alla fall låtit 1,5 bli 45 på morgonen ett par dagar och i natt vaknade han 05.30 och sen till och från 6.50-7.30 då jag nu bestämt att det ska vara morgon. Alltså: 12-45-2-45. 15,5 som blir lite mindre om han inte sover ända till 7.30. I dag, dagen efter den fina natten, skarvade han som tusan. På morgonen redan efter 30 min och på långluren efter 1h och sedan 2 gånger till. Jag tror faktiskt att han var lite för trött efter att inte fått sova ut på förmiddagen som han brukar, men jag ger det några dagar och utvärderar sen. Om han sover urdåligt sista stunden av natten, så kan jag ju alltid marginalkvarta honom lite extra sömn. Eller

Förresten, i förrgår såg jag honom träna som en galning på att vända från rygg till mage, och på kvällen kom han över. Mäkta stolt kille kan jag lova! Från mage till rygg kan han däremot inte, eller gör det i alla fall inte. Brukar det inte vara tvärtom? Jag tänker att det kanske gör att vi slipper vändningscirkus, men vi får väl se.

God natt!

[Tetz]

Om han sover urdåligt sista stunden av natten, så kan jag ju alltid marginalkvarta honom lite extra sömn. Eller

Både ja och nej Om du alltid måste lägga honom 15 min tidigare så finns risken att ni befäster de tidiga morgnarna (han lär sig att sömnen tas igen på fm istället). Jag ser marginalkvartarna som ett sätt att anpassa efter den lilla människans dagsform, snarare än att försöka komma tillrätta med schematrassel. När jag sätter ett nytt schema är jag därför rätt snål med marginalkvartar 8)

Men efter att schemat satt sig så återgår jag till mitt generösa jag

[hannah]

Så, nu är lillen 4 månader, nu får tiden gärna gå lite långsammare!

Ska erkänna att jag under de första månaderna i smyg såg fram emot att komma just hit där vi är idag. Å andra sidan kunde jag njuta massor mer med lillebror än med första barnet eftersom jag visste att vi snart skulle komma hit .

Hela tiden upplevar man att de små gör stora framsteg och "hopp" i utvecklingen. Ett av de mest avgörande, för mina barn, är att kunna vända sig från rygg till mage. Det är väl därför de också lär sig det så tidigt. Lillebror var en dryg vecka senare än storasyster som efter första vändningen på sin tremånadersdag aldrig mer gick att lägga på rygg . Efter vändningen ökar rörelsefriheten med rasande fart och nu ligger lilla killen aldrig kvar där man lagt honom. Utan att förmodligen själv fatta vad han gör, snurrar han runt, hasar sig i sidled, backar och i bland framåt! Nu är babysittern inte så rolig längre och ligga ner i en barnvagn och vara vaken är helt uteslutet.
Det är också ett litet grötmonster vi har, han vill ha mer MER, även om han har mycket kvar att lära om den rätta tekniken. När jag kommer kastar han ut armarna och ska greppa om den och föra mot munnen. Jösses vilket kladd... och svårt att få in allt som ska in. I går kom jag på att jag kunde ge honom en annan sked och liksom parallellmata. Funkar bra!

Inte helt oväntat för en 4 månaders så är han HUNGRIG. Ni har hört det förr: När man tror att inte mer kan gå i, vill han ändå ha MER! 22 målet som vi hade tänkt ha kvar tills han äter ännu mer mat/gröt på dagen blir fortfarande 200 ml. Men nu funderar jag på om det är dags att ta bort det, han är nämligen inte vrålhungrig när han vaknar på morgonen. Det som talat emot att ta bort det är att vi fortfarande har lite morgonstök.

Några dagar innan vintertidsomställningen slutade han vakna innan det var morgon. Eller, det är inte riktigt sant, vi hörde att han vaknade men somnade om själv efter några minuter. Sista natten hörde jag honom inte alls! Men så kom den förbannade vintertiden och så var vi liksom tillbaka på ruta ett, eller två . Storasyster vaknade första morgonen 1 timme innan, trogen sin gamla tid, nästa och nästa morgon 30 minuter innan och i morse prick halv 8 igen! Härligt. Men lillkillen är lite segare och vaknar prick 6 varje morgon. Han somnar dock snabbt om då vi går in och vagnar (i sällsamma nödfall sätter vi in nappen då) och skarvar sig sen fram till "väckning" 7.30. Första passet blir 45 min, sen 20 min, sen två tiominutare innan jag tar upp.

Jag funderar verkligen över dessa uppvak Om de kommer att ge sig när han äter mer riktig mat, eller när han inte har napp alls (han har napp bara på dagen nu, och dessa "sällsamma fall" på natten) eller när han inte är minsta snorig och täpp i näsan längre. Men det känns mest som en vana än något behovsstyrt, så det kanske bara är att jobba vidare och backa så mycket som möjligt med ingripandena. Att just låta honom vara helt och hållet har inte känts så lyckat denna veckan då storasystern ju behövde få chansen att ställa om klockan. När vi ser att hon är helt tillbaka på banan kanske vi ska avvakta än mer. Vad tror ni

Detta blir ett långt inlägg, men jag har ett stort huvudbry som jag gärna bollar med er andra erfarna. Jag har ju min 2 åring hemma på heltid, ett beslut jag nu inser inte ens skulle behövt vara ett beslut. Jag och lillebror behöver henne verkligen hemma och jag är säker på att det är rätt för henne också. MEN, fasen vad svårt det är att få till utomhusvistelse och umgänge med andra barn för henne. Helst vill jag träffa andra barn utomhus, men det är ju för sjutton tomt på lekplatserna. Vi bor i ett villaområde i Göteborg och får gå till närmaste lekplats. Alltså är det alltid en chansning, vi ser ju inte hemifrån om det är andra barn ute. Jag går till en utomhusöppnaförskola 2 ggr i veckan där det verkligen är toppenbra och A stormtrivs (jag ser henne knappt på hela tiden). Jag vet att en tvååring egentligen inte behöver så mycket socialt umgänge med andra barn, men när jag ser hur otroligt glad hon blir när hon får vara med och leka så får jag en klump i magen. Detta var ju inget problem när det bara var hon och jag (eller pappan) hemma, då var det ju lätt att ta sig för roliga grejer. Mitt huvudbry rör sig alltså om nu när jag har två och det inte är llika lätt att hälsa på folk, eller vara utomhus i flera timmar varje dag.

Så, hur har ni andra mammor och papport det som är hemma med två barn samtidigt och som har så skilda behov som de har när en är en 4 månaders bäbis som helst vill ligga naken på en filt och kämpa sig framåt, och en 2 åring med omättlig socialt aptit. (När hon är ensam leker hon jättebra och är aldrig gnällig när det bara är vi hemma, så det går väl ingen nöd på henne. Än.) Ska tillägga att lillen inte är supernöjd utomhus och vill inte bara ligga på mage på en filt. Detta tror jag helt och hållet har att göra med att det inte är lika härligt att röra sig när man har tjocka kläder. Vilket f.ö. är något jag ska fundera på hur jag ska lösa, måste ju kunna sy en flexibel men varm dress på något sätt. Tips

Hå hå ja ja, det är väl detta som är den stora utmaningen med att ha två barn. Att tillgodose bådas behov. Men jag inbillar mig att det blir lättare med tiden. I bland slår jag knut på mig själv för att få en bra vardag för dem båda, men det är det värt när jag får uppleva resultatet med två glada och nöjda barn som jag har den fantastiska förmånen att få vara med hela dagarna.


Kram/H

[Tetz]

Ska erkänna att jag under de första månaderna i smyg såg fram emot att komma just hit där vi är idag. Å andra sidan kunde jag njuta massor mer med lillebror än med första barnet eftersom jag visste att vi snart skulle komma hit .

Samma här Det är lättare att hantera vissa saker när man vet att de går över. Jag har till och med kommit på mig med att tycka att nattmatningen är mysig

22 målet som vi hade tänkt ha kvar tills han äter ännu mer mat/gröt på dagen blir fortfarande 200 ml. Men nu funderar jag på om det är dags att ta bort det, han är nämligen inte vrålhungrig när han vaknar på morgonen. Det som talat emot att ta bort det är att vi fortfarande har lite morgonstök.

Du kan ju alltid testa att dra ner på det målet och se vad som händer. Gör lite mindre i flaskan helt enkelt Och då går det förmodligen ner mer på dagen istället. En liten fegisvariant innan man bestämmer sig för att köra en liten kur eller inte 8)

Jag funderar verkligen över dessa uppvak Om de kommer att ge sig när han äter mer riktig mat, eller när han inte har napp alls (han har napp bara på dagen nu, och dessa "sällsamma fall" på natten) eller när han inte är minsta snorig och täpp i näsan längre. Men det känns mest som en vana än något behovsstyrt, så det kanske bara är att jobba vidare och backa så mycket som möjligt med ingripandena. Att just låta honom vara helt och hållet har inte känts så lyckat denna veckan då storasystern ju behövde få chansen att ställa om klockan. När vi ser att hon är helt tillbaka på banan kanske vi ska avvakta än mer. Vad tror ni

Svårt att säga hur mycket som kan skyllas på nappen. För oss har det inte funkat att köra napp ibland utan vi har kommit till en punkt där vi känner att den stör mer än hjälper. Dessutom blir det ju vanligtvis jobbigare att ta bort den ju längre man väntar

Mitt huvudbry rör sig alltså om nu när jag har två och det inte är llika lätt att hälsa på folk, eller vara utomhus i flera timmar varje dag.

Det här har jag funderat mycket på, och i mitt huvud har det varit viktigt att separera "träffa barn" från "utevistelsen". Dvs. att de bitarna inte behöver sitta ihop utan att det oftast är själva utevistelsen som viktigare än de andra barnen. Så länge som vår lilla äter i en timme och sover 3 ggr per dag så får vi bara till 1 h på förmiddagen och 1 h på eftermiddagen. Men det kommer att ge med sig! Under utevistelsen skippar jag helt vagnen och kör bärsele till lilla.

Vilket f.ö. är något jag ska fundera på hur jag ska lösa, måste ju kunna sy en flexibel men varm dress på något sätt. Tips

Flera lager! Typ två ulloveraller på varandra och så en tunnare overall på det. Jag har funderat på att sy en galonoverall (typ rita av en overall men lägga dragkedjan på ryggen istället). Till fötterna läste jag om någon som satte galonvantar där (kanske var det SusanD :-k )

[hannah]

Tack Tetz! Vi verkar ju ha lite samma sorts tillvaro,så det är kul att få dina inputs.

Sen vintertidsomställningen har morgonen stadigt blivit bättre och bättre och i morse hörde jag honom bara 6.30 men utan att behöva göra något. SÅ SKÖNT! Ok, inte för att jag sover själv istället, men det är skönt att veta att jag bara har mig själv att skylla när jag inte gör det.
Nappen stoppade jag in vid läggning men liksom de senaste kvällarna så hör jag att han inte har den kvar när han somnar. I kväll spottade han ut den innan jag gick ut, så han verkar ju inte direkt beroende . Borde alltså vara en lätt match att ta bort den. Det är bara jag som är bekväm, för det är så skönt att bara lägga ner honom och stoppa in nappen, vagna tre markeringstag och sen låta honom vara tills han somnar lugnt och fint. Är sjukt osugen på att stå och vagna arg bäbis på lekplasten...

Bra idé där med galondress. Ska verkligen fixa något så att lillen också kan uppskatta att vara utomhus. Då kommer vi ju att kunna vara det mycket mer. Och såklart ännu mer när det inte ska ammas, eller sovas tre gånger om dagen. nu är det helt klart ett pussel där det krävs god framförhållning för att få något gjort över huvud taget. Men det funkar ju! I dag hade vi i alla fall jättetur. På lekplatsen på fm var det fullt med barn och lilla A fick vara med och leka "jaga spöken" i skogsdungen med de stora barnen. Hon tjöt av lyck och jag flexade med hennes lunchtid så mycket jag bara kunde för att hon skulle få leka av sig. På em träffade vi på en grannflicka som är 3,5 år äldre och stora idolen. Vi gick tillsammans till lekparken och sen såg jag inte mycket av dem förrän det var dags att gå hem.

Med lillens fina natt och hela dagen fylld med utomhusvistelse och bus så är jag glad och nöjd nu när jag ska gå och lägga mig och sova.

[hannah]

En lite uppdatering av läget nu när det faktiskt börjar hända lite saker:

Vi har tagit bort nappen. Att det ska vara så SVÅRT att bara ta det beslutet och genomföra. Suck. Men, man vet vad man har men man vet inte vad man får. Eller det kanske man vet när det gäller nappen .

Nu har han inte haft napp i två dygn och jag tycker faktiskt att det är jätteskönt. Dels att beslutet är taget men framför allt för att jag nu mycket säkrare vet vad jag ska göra både vid insomning och vid uppvak. Dvs, ganska lite eller ingenting. När nappen var ett alternativ så visste jag att han somnar om bara han får den "MEN han kanske somnar om utan, ska jag testa eller inte....". Nu är det lättare att låta honom vara i fred vilket han tydligen uppskattar. För en stund sedan vaknade han i skarven på sin långlur och "snäll" som jag är så tänkte jag hjälpa till och vagna lite för att han skulle somna om. Men han reagerade inte alls på min vagning utan verkade faktiskt bli lite mer sur , så jag lämnade honom i fred och stängde dörren till altanen för att slippa höra och....hör och häpna, innan jag hunnit sätta mig i soffan så tystnade han och somnade om.
Vissa saker vet man men lyckas ändå inte övertyga sitt hjärta om.

Och natten då? Ja, vi har ju tyckt att de går finfint även innan då han bara vaknat en eller ett par gånger från 06-7.30. I går morse vaknade han 1 gång och vagnades av min man, men det hjäpte tydligen inte för snart kom min man ut igen och letade efter snorsugen (lillen är vrålsnorig). Som tur är hittade han den inte på en gång, för på den stunden somnade såklart lilla tappra killen om. Och i natt vaknade han 7.30 första gången =D> , fortfarande snorig och så täpp i näsan att han inte kan amma utan att jag "snyter" honom. Men sova, det kan man tydligen ändå om man bara slipper vakna upp och undra om man kanske kan få suga lite på den där goa nappen....

Läggningarna tar samma tid som innan, skillnaden är att han hittills inte somnat helt utan protester som han gjorde typ var tredje läggning innan. Men det kommer nog. Eller så får han väl frusta lite om han nu behöver det. Bara han somnar.
I går skulle jag lägga båda barnen själv och gjorde som vanligt att lillen läggs i sin vagn först och får ropa bäst han vill medan jag lägger storasyster. I går var jag lite stressad när jag hörde hans protester och försökte skynda på storans läggning. MYCKET dumt [-X för vår tvååring har det lite tufft med sig själv och viljan just nu. I bland alltså. Så man får vara lite extra uppmärksam på när vi helt plötsligt hamnar i minerat område och då styra undan katastroferna (enligt henne) genom massor med bus. Jag såg inga tecken igår utan hörde bara lillebror som skrek att fingrarna minsann inte alls är lika goda som nappen. Hur som helst, jag stressar mig igenom två korta sånger, stoppar om henne och säger godnatt och lämnar rummet som vanligt. Men se där, lilla stora tjejen var INTE klar med våra rutiner och nöjde sig inte med att låta frågan, om varför hon inte fick höra den tredje sången som hon bad om, hänga i luften. Jäklar var arg hon blev då jag lämnat rummet. Och jäklar vad förvånad :^o jag blev då jag genom hennes skrik inte hörde ett pip från lillebror. Fick samla tankarna och insåg då att jag lämnat min fina flicka med hela den radda frågor hon ställde på vägen till och i sängen obesvarade. Så jag backade mig själv och gick in och gjorde om och avslutade dagen så som vi kommit överens om - samförstånd om att det är så skönt att sova och att vi ses i morgon för en ny rolig dag (språk: en hand på en varm panna, ett leende och skratt och en ramsa) - denna gången med den äkta övertygelse jag helt missade första gången.

[SusanD]

Hej, nu har jag bara flummat igenom din tråd så här på sena kvällskvisten men det var mycket intressant läsning.

I det stora hela verkar ni har det väldigt bra och det enda som slår mig är att du har så stora krav på dig själv att "tillfredsställa" barnens behov.
Din stortjej är ju ganska liten och visst är det kul att leka med "kompisar" men jag kan lova dig att hon har lika roligt med dig därhemma om ni jobbar tillsammans. Att träffa kompisar är inte nödvändigt att göra flera gånger i veckan, en gång räcker faktiskt. En liten lillebror klarar ju så otroligt mycket mer än vad man tror och många av våra insatser är ju rent av störande.

Man vill så mycket och så slår man knut på sig själv och landar i en obekväm ställning som inte glädjer någon.

Förstår du vad jag menar?

När jag hade två småttingar hemma gick vi ofta ut och så satt jag bara på trappan och så krälade den ena runt på grusgången medan den som gick och pysslade med lite av varje. De kunde sysselsätta sig hur länge som helst. Då och då kom de till mig och pratade lite, visade något eller bara gosade en stund. Livet behöver liksom inte vara så häftigt hela tiden, det behöver inte hända så mycket hela tiden, det lilla kan vara häftigt nog.

På något sätt försöker jag nog säga att det är nu du ska njuta av barnen, jobba inte så hårt på att tillfredsställa utan njut och var tillsammans.

Och ja, jag har galonvantar på Linselus fötter när han är ute och röjer. Först tjocka sockar eller luddiga mjuka tofflor och sen trär jag på galonvantarna. Funkar jättebra att krypa i och det går även fint att gå i faktiskt.

Kram Susan

[hannah]

Tack Susan!

Blev lite extra glad när jag såg att du gjort ett inlägg i min tråd. Din självklara attityd har väglett mig tidigare!

Och visst har du rätt även denna gången. Ibland slår jag en sån galen och avancerad knut på mig själv att det går så mycket tid åt att reda upp den så ingen i slutändan är nöjd. Men jag lär mig och undviker just de där hårdaste knutarna bättre och bättre.

Jag har bara varit tvåbarnsmorsa i 4 månader, men OJ vad mycket bättre än förväntat allt har gått. Mina vänner hade ju såklart skrämt upp mig om hur tvåan inte innebar dubbel så mycket jobb utan 10 gånger så mycket. Bullshit.
Men det jag verkligen inte var beredd på var att jag skulle drabbas av dåligt samvete för att inte räcka till. Där har jag lite att jobba på, det vet jag men behöver nog bli påmind i bland.

För som jag ser det så finns det inget konkret mål med att ha och vara hemma med små barn. Finns det inget mål kan man heller inte räkna resultat och kan man inte räkna poäng så borde det ju inte finnas någon prestation heller?! I teorin tänker jag så här, men i vardagen hamnar jag nog ofta i fällan att försöka göra dagen perfekt för mina barn.... Och bara där ser jag ju att jag gör en tankevurpa. Den perfekta dagen, om den finns, är ju inget jag kan konstruera genom att vara självuppoffrande. Tvärtom så är dagarna då mina egna projekt ska genomföras och vi lyckas göra det tillsammans de bästa. Social delaktighet kallas det visst av någon klok.

Att styra upp dagen med ett schema för de små är en förutsättning som jag inte förstår hur någon förälder klarar sig utan. I schemat får man ju chansen att se till att allt ett barn behöver finns med under dagen så att man inte varje dag måste uppfinna hjulet. Det är ett fantastiskt stöd. I alla fall om man ser det som ett stöd och inte ett recept som resulterar i förstörd middag om man glömmer en av ingredienserna. När nu lillen börjar käka riktig mat kan jag sätta mig ner och titta över dagen och planera in var matövningarna ska få plats, och alltså slippa improvisera varje dag. Sen har jag lärt mig att det får vara lite flexigt ibland och att marginalkvartar är helt ok att använda. Det viktiga är att tiderna finns där som en grund så att jag kan fråga klockan istället för att fråga barnet vad det behöver. Så tänker jag i alla fall.

Angående träffa andra barn så har det senaste veckan löst sig på det bästa sättet. Det har nämligen varit ovanligt mycket barn ute i lekparkerna av någon anledning och några är ute ungefär samma tid varje dag så att vi kan tajma att vara där tillsammans. Det känns bra. För även om hon bara precis har börjat fatta lite av lek med andra, så verkar det vara mycket roligare att leka själv också om det är andra barn runt omkring. I allafall utomhus. Inomhus är det tvärtom och är vi ensamma hemma leker och pysslar hon själv större delen av dagen. Nu har jag också flera dagar varit utomhus på fm när lillen sover 45 min. Då kan vi vara ute lite längre utan att ta all lillens vakentid och dessutom slippa grötmata utomhus. Enda kritiska är att jag då får amma utomhus i stället och det är inte alltid det blir så lugnt och fint om storasyrran får för sig att utforska områden utanför min syn. Förmodlligen kommer jag inte att amma så mycket längre än någon månad till, så det är bara att bita ihop .

Nu sitter jag bara och babblar känner jag. Ska passa på att vila istället för snart är racet igång igen. Hur fasen kan man vara så snabb och fatta så mycket när man bara levt 2 år?

/H

[Sarisparis]

Vad fint du skriver och sâ klokt! Tack för dagens bästa läsning!

[SusanD]

Hej Hannah,

Blev lite extra glad när jag såg att du gjort ett inlägg i min tråd. Din självklara attityd har väglett mig tidigare!

Vad roligt att du blev glad, själv var jag lite, lite orolig att du skulle ta illa upp. Att du kanske tyckte att jag trampade dig på tårna, du som redan kämpade för att göra det bästa. Skönt att jag hade fel.

Och visst har du rätt även denna gången. Ibland slår jag en sån galen och avancerad knut på mig själv att det går så mycket tid åt att reda upp den så ingen i slutändan är nöjd. Men jag lär mig och undviker just de där hårdaste knutarna bättre och bättre.

Ja men det är ju så SKÖNT att få ha rätt. Den enda gången jag inte velat ha rätt var när Emil bröt lårbenet när han var 1,5 år gammal. Då hade jag med glädje haft fel faktiskt.

Skippa knutarna, det tar bara tid att lösa upp dem.

Jag har bara varit tvåbarnsmorsa i 4 månader, men OJ vad mycket bättre än förväntat allt har gått. Mina vänner hade ju såklart skrämt upp mig om hur tvåan inte innebar dubbel så mycket jobb utan 10 gånger så mycket. Bullshit.
Men det jag verkligen inte var beredd på var att jag skulle drabbas av dåligt samvete för att inte räcka till. Där har jag lite att jobba på, det vet jag men behöver nog bli påmind i bland.

Men man räcker till, det är det som är så fantastiskt tycker jag. Nu har jag ju fyra relativt små barn i huset och jag känner att jag räcker till, alla får en del av mig, de får jättemycket av varandra, de får mycket av sin pappa, av sin mormor och morfar, av sin moster, av sina kompisar... Livet är liksom en helhet alla ger och alla får.

För som jag ser det så finns det inget konkret mål med att ha och vara hemma med små barn. Finns det inget mål kan man heller inte räkna resultat och kan man inte räkna poäng så borde det ju inte finnas någon prestation heller?! I teorin tänker jag så här, men i vardagen hamnar jag nog ofta i fällan att försöka göra dagen perfekt för mina barn.... Och bara där ser jag ju att jag gör en tankevurpa. Den perfekta dagen, om den finns, är ju inget jag kan konstruera genom att vara självuppoffrande. Tvärtom så är dagarna då mina egna projekt ska genomföras och vi lyckas göra det tillsammans de bästa. Social delaktighet kallas det visst av någon klok.

Den perfekta dagen kan faktiskt vara den dagen där allt egentligen gick åt skogen, planen krackelerade och inget blev som man tänkt sig. Men istället kanske man löste en massa problem tillsammans, det blev en sockerkaka, lite mer tid att läsa tillsammans eller en stund att bra skratta åt. Ingen kan ju veta vad den perfekta dagen är, det är ju olika för alla och olika för varje dag.
Men visst finns det dagar man helst vill glömma.... och det är lika bra att göra så och så hoppas att de inte kommer igen.

Det viktiga är att tiderna finns där som en grund så att jag kan fråga klockan istället för att fråga barnet vad det behöver. Så tänker jag i alla fall.

Så tänker jag med, tiderna är en fantastiskt bra grund sen måste man i vissa lägen och vissa dagar flexa lite. Men sover barnen bra hela nätterna och äter ordentligt, är ute i friska luften så har man en så bra och stadig grund att stå på. Då klarar de lite flex när så behövs, det är inget som rubbar dem på något vis.

Angående träffa andra barn så har det senaste veckan löst sig på det bästa sättet. Det har nämligen varit ovanligt mycket barn ute i lekparkerna av någon anledning och några är ute ungefär samma tid varje dag så att vi kan tajma att vara där tillsammans. Det känns bra. För även om hon bara precis har börjat fatta lite av lek med andra, så verkar det vara mycket roligare att leka själv också om det är andra barn runt omkring. I allafall utomhus. Inomhus är det tvärtom och är vi ensamma hemma leker och pysslar hon själv större delen av dagen. Nu har jag också flera dagar varit utomhus på fm när lillen sover 45 min. Då kan vi vara ute lite längre utan att ta all lillens vakentid och dessutom slippa grötmata utomhus. Enda kritiska är att jag då får amma utomhus i stället och det är inte alltid det blir så lugnt och fint om storasyrran får för sig att utforska områden utanför min syn. Förmodlligen kommer jag inte att amma så mycket längre än någon månad till, så det är bara att bita ihop .

Amma ute i kylan är väl inte helt optimalt men jag tycker att det gått bra med mina. Varma kläder på och så amningströjor så man inte fryser när det ska tuttats. Smidigt. Kul med lite kompisar i lekparken. Mika är så nöjd om det är andra barn på plats, sen kör hon ändå sitt eget race.

Nu sitter jag bara och babblar känner jag. Ska passa på att vila istället för snart är racet igång igen. Hur fasen kan man vara så snabb och fatta så mycket när man bara levt 2 år?

Jag tycker att ditt babbel är fantastiskt underhållande och klokt så fortsätt med det.

Kram Susan

[hannah]

Oj oj oj, Tack både Susan och Sarisparis för er uppmärksamhet!

Jag filosoferar vidare om det här med barn i vardagen och mitt förhållningsätt till dem, men nu är jag så sugen på att få uppdatera lilllens lite nya vardag. Eller snarare varnatt.

Vi har ju sen länge, innan 2 månader tror jag, gett ett mål mat innan vi lägger oss, dvs vid 22.30. Detta har ju också sen länge varit det enda målet han får på natten och det har inte varit någon större efterfrågan på mer. Frågat har han gjort, men det har mer handlat om funderingar kring livet i allmänhet tror jag. För de flesta frågor har han velat svara på själv och med tiden har dem dessutom blivit färre och färre, så jag antar att han är nöjd med sina svar.
Vintertiden ställde till det lite, men därifrån har det stadigt blivit färre och färre uppvak till att inte vara några alls nu sista veckorna. 22.30 målet har vi också sett bli mindre och mindre intressant. Från att ha bokstavligen kastat sig på flaskan till att nu i veckan mest bli sur för att vi stoppar in något i munnen på honom. Vi har dock trugat lille herrn och till slut fått i i allafall 100ml. Men i torsdags bestämde jag att det fick vara nog med att störa honom. Gröt äter han ju massor på dagen och vi är på god väg med annan riktig mat också. När han dessutom i torsdags bara slog upp ögonen för att ge mig en irriterad blick och sedan med envis min sluta dem och somna, så tänkte jag att det var hög tid. Spännande tyckte vi och laddade i fredagskväll för tidiga uppvak.

Laddad som jag var (det var inte ens jag som skulle ta dem, hm) för uppvaken, kunde jag inte somna. Och när jag väl somnat sov jag oroligt och vaknade jättetidigt. Och lyssnade. Och lyssnade.....Och lyssnade de timmar som var kvar till vi fick gå och väcka lilla killen när han sovit en hel kvart längre än bestämt.

Efter denna lyckade natten blev vi kaxiga och tänkte införa både spjälsäng och inflyttning till storasyster på en gång, direkt! Men vi fegade och tänkte det kanske kunde vara klokt att vänja honom vid sängen innan han får sova med sin syster. Jag var ensam hemma i går och hann glömma av att det var spjälsängspremiär och fick stressa i ordning sängen medan lillen såg på från golvet. I stressen kom jag på att jag inte ens tänkt på hur jag ska göra om han blir jättearg och fundera på det medan jag busade, släckte lampan, lade till rätta och gick ut med storasysterns ramsa. Och JA,han blev ARG! Jösses vad arg han blev. Så jag var rätt snabb in och började buffa vilket jag ju glömt av hur man gör. Men lillen var inte så knusslig och nöjde sig med mina hafsiga tag. Sen var det tyst. Och sen var det fortfarande tyst, och sen hörde jag pip (efter prick 20 min) och sen var det tyssssssst.... till vi väckte 7.30 tolv timmar senare.

Innan jag gick och lade mig i går var jag inne och tittade till honom. Mitt hjärta värkte av ömhet för denna lilla tappra kille som låg där så liten i sin stora säng, visserligen omhuldad av en filt invirad i ett lakan och en soffkudde vid fötterna. Men ändå, min lilla skrutt är ingen vagnbäbis längre utan ligger i egen säng och verkar så lugn och trygg.

I kväll införde vi inga fler nyheter utan ska låta det vara som det är nu ett tag till. Syskonen sover i var sitt rum med oss föräldrar i rummet mellan dem. Snart ska vi flytta in lillen och det är ju även något helt nytt för oss. Vi har aldrig haft två barn som ska sova ihop och inte väcka varandra. Inför den flytten kommer jag nog att söka råd och stöd, för även om lillen varg arg en väldigt kort stund även idag, så är jag ju högljutt arg och det lär ju storasystern märka liksom. (Hur har ni gjort, väntat tills den lilla somnar tyst, eller tagit den matchen i syskonrummet?)

Dags att sova för egen del nu. Natten till i dag vaknade jag ännu tidigare än i förrgår natt och lyssnade på tystnaden så jag är lite trött. Dessutom får det allt gå mer än två nätter innan jag är övertygad om att lillen är övertygad så att säga.

God natt!

[Sarisparis]

Hej hannah

Vad roligt det är att läsa om hur ni har det.

Ja, vilken stor kille ni fâtt helt plötsligt!

Vi har aldrig haft två barn som ska sova ihop och inte väcka varandra. Inför den flytten kommer jag nog att söka råd och stöd, för även om lillen varg arg en väldigt kort stund även idag, så är jag ju högljutt arg och det lär ju storasystern märka liksom. (Hur har ni gjort, väntat tills den lilla somnar tyst, eller tagit den matchen i syskonrummet?)

Det kommer att bli hur bra som helst. Nu sover alla vâra grabbar tillsammans och det är sâ mysigt. Oftast läggs nummer tre lite innan de stora, ibland är han vaken när vi kommer in, ibland sover han. Jag funderar ibland pâ om han inte väntar in brorsorna innan han verkligen somnar.
Första gângen vi lade lille Nils inne hos storebrorsorna var ungefär som det du beskriver med spjälsängen. Jag bestämde mig pâ en röd sekund och just den kvällen sâ lades alla tre samtidigt. Nils var lite förbannad/förvânad och höll lâda i cirka fem minuter. Jag funderade dâ pâ vad jag skulle göra om han faktiskt behövde hjälp, men innan jag kom fram till nâgot sâ hade han tystnat. Dagen därpâ sâ berättade största storebror att Nils varit lite ledsen men att han dâ sagt att nu var det dags att sova. Sâ dâ hade Nils somnat.
Jag är övertygad om att det är en trygghet för dem att sova tillsammans. Vi har haft diverse spring för oss i deras rum vid sjukdom och sâ och oftast sover tvâ av tre vad som än händer.

Dags att sova för egen del nu. Natten till i dag vaknade jag ännu tidigare än i förrgår natt och lyssnade på tystnaden så jag är lite trött. Dessutom får det allt gå mer än två nätter innan jag är övertygad om att lillen är övertygad så att säga.

Vet precis hur det är. Tâlamod!

[hannah]

Dagens insikt:

Med storasyster häpnade vi och jublade varje natt hon sovit hela utan uppvak till hon var över året. Det blev många jubel eftersom hon krånglat väldigt lite.

Med lillebror har jag jublat varje gång han klarat att sova över ett mål mat eller fixat övergången till säng utan bråk. Jublet kan alltså räknas: 01-målet, 04-målet, 22 målet och sängen = 4 jubel. Inte så mycket att komma med kan man ju tycka. Är inte lillebror lika "duktig" eller är vi inte lika glada över att han sover?

Skillnaden är att denna gången är jag inte lika förvånad. Väldigt lite förvånad faktiskt. För storasyster har ju lärt mig att även barn TYCKER OM att sova och VILL sova. Alltså är min inställning nu, har jag märkt, att jag blir mer förvånad OM han skulle vakna. Och ändå har det bara gått 4 nätter sen sista omställningen (vagn till säng) och 5 sen han slutade bli erbjuden mat på natten. Andra skulle säga att jag ska vara så kaxig och inte ta för givet att han ska fortsätta sova så här. Fast det är just vad jag tänker göra, för jag vet att det är det han själv vill och behöver nu när han fått korn på det. Så när uppvaken kommer så vet jag att de är tillfälliga. Antingen för att det var en oförklarlig engångsföreteelse eller för att vi hjälpte honom tillbaka till den goda sömnen igen. Om det inte blir så här blir jag förvånad (och kanske lite orolig) för just nu är jag övertygad om att min son föredrar att sova framför att vara vaken på nätterna. Förutsatt att jag sköter mitt jobb dagtid förstås. Frågor kring det jobbet kommer att fortsätta uppstå, men då vet jag ju vart jag ska vända mig !

Ha en fin dag!

/Kaxhannah

[Sarisparis]

Vilken härlig insikt! :thumbsup:

Fortsätt att skriva dagbok här, det är sâ kul att läsa!

Förutsatt att jag sköter mitt jobb dagtid förstås.

Precis. Det är ocksâ en insikt att spika upp pâ väggen. =D> Det är vad jag försöker folk att förstâ som tycker att vi har sân tur som har sâ snälla barn som sover pâ nätterna och lägger sig i tid och utan problem. En otrolig tur att vi hittade Barnaboken och forumet ja, men jobbet har vi gjort, och gör, själva!