Bebispojkens tråd

[Luvisen]

Tack ni tålmodiga för att ni delar med er.

Ja, attityden är ju oerhört viktig och det är inte alltid den sitter på plats...speciellt när man verkligen behöver den...

Den uteblivna annekteringen var ju en besvikelse :^o Men som du säger Hege, det får vara vad det är. Tidsnog kommer nog Bebispojken att ta till sig den lilla. Just nu e han upptagen med sig själv.

Ja, rara Krisse, jag läste Annas svar i din tråd så fort jag märkte att saker och ting blev kaosiga. Men när jag tänkt efter var det inte annekteringen som var det viktiga för mig...utan önskan om att lugnet skulle få bestå även om man blir fler....

Jag tänkte att det hade med Petite Soeur att göra men det har inget med henne att göra... Jag snöade in på det här med syskonskapet eftersom det är så oerhört viktigt för mig att det blir rätt. Jag själv har ju inte haft och har inte nu heller ngn större behållning av min syster. så vill jag inte att mina barn ska ha det. [-X

Men imorse vid frukostbordet gick det upp för mig varför Bebispojken bara gnällde, skrek och grät...
Det var trotsens Stora Bokstäver! Att vi inte fattade det! #-o
Bebispojkens frågande främst i relation till pappsen var ju "textbook" när jag satt o läste BB. Det var bara att ge besked. Nu räcker det. Nu är det bra. Lugnt o sansat. När Bebspojken fått exakt samma besked från oss båda så la han sig raklång på mattan och pustade ut. Dagar av frågande var Äntligen slut! Kan ni tänka er vad lättad han var? Lille vän. nu är allt precis som vanligt. Och jag är impad av hur otroligt fridfullt det kan vara fast men precis fått tillökning. Wow! tack o bock för stöd, svar och BB!

God bless BB!

[TorsMamma]

[Krisse]

Underbart

[SusanD]

Ja han är ju liksom ingen liten bebispojke längre....

Kram Susan

[helamig]

HEJ allihopa!

Måste få fråga dig KRISSE. Hur har ni det nu. Är syskonen vänner.

kram

[Krisse]

Hej helamig!

Hur har ni det nu. Är syskonen vänner.

Dom är mer än vänner, syskonkärleken frodas varje dag

Varje morgon vill lillebror bli upplyft och placerad i sin systers säng, där myser dom och dricker välling. De delar på allt som tex leksaker, kläder, godis.

Exemplen är många men hit hade jag aldrig kommit utan BB och Anna.

Kram

[annawahlgren]

GRATTIS Luvisen till nya lilla älsklingen, La Petite Soeur

Vi hade allt så fint planerat för annekteringen. --- Jag ställde henne sovandes i vårt sovrum och sedan gick jag och hälsade på Bebispojken i Stor Stil. --- Sedan säger jag: Kom jag ska visa dig ngt! Och vad säger Bebispojken? Ingenting utan börjar storgråta.

Det blev lite fel där. Gud vet vad (möjligen). Du / ni skulle ha satt honom någonstans - i vardagsrummet, ert gemensamma - och tisslat att han skulle få någonting, vänta vänta... och hämtat bebisen och presenterat honom den. Bara gett honom den. Med tid att - hm - drabbas, titta, peta och undersöka. Utan störningar eller förväntningar.

När han lugnat sig går vi in till sovrummet. Han ser Petite Soeur på sängen --- Bebispojken tittar bort och fortsätter med sitt en bit bort.

Lillasyster ska inte ligga på sängen. Er säng? Där kunde ju en läskig hundvalp ligga lika gärna, eller något annat som ni tyckte var giulligt men som han såg som en varg, en fara redan därför att den var okänd och hörde till er, inte honom. Så han värjer sig och pysslar med annat, tar skydd i det kända.

Resten av dagen visar han inget intresse för bebisen. MEN så fort bebisen piper lite (knappt att hon hinner gråta alls) börjar Bebispojken storgråta och springer bort från henne.

Den steken måste vi vända på. Han ser - såg - henne som en fara för allmän säkerhet Och då får man upprepa, återuppväcka, annekteringen. Vid trevligt tillfälle. Med små barn kan man alltid backa bandet. Tack och lov

Vad kan jag och pappsen göra? Vi tar oss mkt tid med Bebispojken och pussar honom och kelar med honom men det gör ingen skillnad.

Var lite frågande. Dutta inte så förtvivlat (som om ni tröstade - det är inte synd om honom, tvärtom Han har ju fått ett syskon, en gåva för livet). Ta honom i bruk, praktiskt, faktiskt och konkret, kring allt som har med bebisen att göra. FRÅGA. Ge inte alla svaren / förmaningarna / rättelserna utan gör er lite hjälplösa och fråga honom - som är en väldigt, väldigt liten pojke, så babbla inte så mycket - om hur HAN tycker saker och ting kan lösas. "Vad ska vi göra NU då?" Lyssna, uppskatta, försök.

I dag kände jag att jag höll på att bli tokig på all gråt och skriiiik fr Bebispojken medans lillan belåtet sussar vidare... Mitt tålamod är inget vidare då jag är hemskt trött.

Fullt förståeligt. Förvisa barnet (kan göras med milt beklagande) när han skriker, och med nogsam uppföljning. (Se Trotskapitelet i BB.) Han måste lära sig att det finns andra och bättre sätt att kommunicera på.

Bebispojken vill absolut inte göra någon social delaktighet alls helt plötsligt.

Jo då. Det vill han visst, det Men han måste (lite teatraliskt så där) övertygas om att utan honom och hans insatser faller världen ihop. "Det GÅÅR inte, jag KAAN inte!" (Paus, paus, vänta, vänta.) "Vad ska vi göra NUU då " Frågetecken Vänta, vänta.


O:) O:)

[Alma]

Härligt läsa både situationen och svaren.

Jag har en släkting som adopterat barn. I den svängen är det vanligt att både första mötet mellan föräldrar och barn, samt mellan barn och syskon inte alls blir som man önskat. Att höra släktingen och hennes vänner bland adoptivföräldrar berätta om första mötena och perioderna är befriande. Efter en tid blir berättelserna fyllda med skratt åt hur önskningarna såg ut och hur tokigt det blev.

Det kan låta så här till exempel:

"Och där stod vi med gosedjur och stora öppna famnar. Barn 1 hade själv knåpat ihop den finaste gåvan och vi hade beställt taxi att åka direkt till hotellet och mysa i sängen hela dagen. Mat förberedd så vi inte skulle behöva göra något annat än bara vara.

Barn 2 skrek så fort hon fick syn på oss, upp till en nivå så hon kräktes, välplacerat på barn 1s present. Barn 1 störtgrät och skrek till mig att det var den fulaste syster han någonsin sett, och repeterade sedan gråtandes att fostermamman skulle ta tillbaka henne. Inte hem till oss, inte hon, ta tillbaka henne! Annan syster, vilken som helst, bara inte hon!

Pappan hade ätit något till frukosten som gjorde att han måste sitta på toaletten hela timmen då jag höll två gallskrikandes ungar i famnen och skulle ha stunden då jag kunde ställa frågor till fostermamman. Taxin kom inte och efter två timmar var jag så slut att jag knappt orkade försöka kommunicera med något av barnen längre. Eftersom pappans mage ballat ur vågade jag inte dricka vattnet hos fostermamman heller, det var ca 40 grader inomhus.

Sedan tillbringade vi tre magsjuka dygn på hotellet med ett barn som knappt sov och som skrek mesta tiden, och ett barn som vägrade kommunicera för att vi tagit med en syster som fördärvat allting, och två vuxna som gick skiftgång på toaletten.

Allas anknytningar till varandra hängde på lavajen kan man säga. Som tur är kan man göra om sitt första möte. För som familj "möttes" vi, men långt senare. Och DÅ togs famnar och presenter emot!"

[Alma]

Och så glömde jag första raden som skulle vara: GRATTIS LUVISEN!

Det kommer att bli bra det här. Tänk bara på hur roliga historierna om första tokiga mötet blir i perspektiv om ett år, när dina paltingar sitter och lär varandra livet och du ledsagar dem med all din klokskap.

[annawahlgren]

O:) O:)

Herre milde

That's life, om man säger :thumbsup:

[Alma]

Javisst är det häftigt? Den familjen har anknytning och AW-närhet och glatt samarbete så det skvätter nu. Många av mina vänner som fått barn via adoption har historier att berätta som gör att man får bra perspektiv.

Min egen slutsats har blivit att de här första mötena som vi ägnar mycket förhoppning kring... De får vi ta som de kommer. Är man nyförlöst, just kommer hem till de nya bjöjhögarna och annat i hemmet som helst ska fungera på en gång, till första barnet som kanske varit hos någon annan och också kommer hem med sina upplevelser... Tja, vem orkar med bästa anknytningsfesten då?

[annawahlgren]

Tja, vem orkar med bästa anknytningsfesten då?

Det underbara är ju att man alltid kan backa bandet. Börja om från början, tre år senare, typ



:thumbsup:

[Luvisen]

Å här händer det grejer medans jag försöker mig på SM med Petite Soeur.

Tack Alma för att du delar med dig!

Tackar för gratulationer och tack för svar, Anna!

Här går det frammåt. Dels är skrik, gråt och gnällande helt borta och nu är Bebispojken sitt goa själv igen. Han är himla söt. Han är rörande överens med sina föräldrar att Petite Soeur inte ska behöva vänta på sin mat. Så fort hon gruffar så hämtar han mig och säger: Mamma mata! Superpraktiskt!

Han har också helt på eget initiativ klappat försiktigt på hennes huvud samtidigt som han log brett. Och så har han talat om för mig att hon har en liiiiiiten fot och är söt.

Så du tycker att vi ska göra om annekteringen, Anna?
Menar du att man ska göra precis som om man kom fr sjukhuset igen? Eller ska vi lägga upp det lite annorlunda?
Ska jag ge honom henne i vårt vardagsrum då så Bebispojken inte blir förvirrad? Vad säger man då- varsågod? Eller inget alls kanske?

Kram! Luvisen

[annawahlgren]

Här går det framåt. Dels är skrik, gråt och gnällande helt borta och nu är Bebispojken sitt goa själv igen. --- Så fort hon gruffar så hämtar han mig och säger: Mamma mata! --- Han har också helt på eget initiativ klappat försiktigt på hennes huvud samtidigt som han log brett. Och så har han talat om för mig att hon har en liiiiiiten fot och är söt.

Underbart. Precis som det ska vara Beskyddarinstinkten har vaknat, och upptäckarglädjen med den. Han har fått en syster

Ska jag ge honom henne i vårt vardagsrum då så Bebispojken inte blir förvirrad? Vad säger man då - varsågod? Eller inget alls kanske?

Inget alls, egentligen. Behövs inte Bara "råka" ge honom barnet och utveckla ögon i nacken. Låt dem, kort sagt, vara i fred, och se vad som händer Utan - i möjligaste mån - att lägga dig i. Studera (diskret) - uppskatta - fråga - intressera dig, men ta det väldigt, väldigt försiktigt. Styr inte

[Luvisen]

Vi har ännu inte lyckats med annekteringen men jag ska göra det igen. Nu måste vi bara bli kvitt en elak förkylning.

Säg mig en annan sak. Hur gamla är barn när de kan säga att det har ont och var? Vi blir osäkra härborta. Bebispojken gormar och har sig när man ska torka bort bajs att jag ibland tror att han har ont på ngt vis. Och man får inte komma pt snoppen för då blir det ett himla liv. Han verkar inte ha ont annars så då tänker jag att det har ngt med hans integritet att göra. Att han nu inte vill bli torkad...