... och vi ...

[Fjällfolket]

Åh vilken goding!

{|=

TACK för titten!

/Fjällmor

[Jannika]

Men guuuud vilken fin unge! Hur söt som helst! Och storasyster är också söt som socker. Inte konstigt kanske med en så snygg morsa?

Sagalinda och jag hade kurlag ihop i Gastsjön och hon anförtrodde mig att det nog var nåt på gång för hon hade skickat sms men inte fått svar. Du brukar visst svara snabbt vad jag förstod.

Grattis igen till det lilla underverket! Ett sant mirakel.

Kram Jannika

[Elle]

Ååååh vilken goding! Nyfikna jag frågar också efter namnet? STRÅLANDE jobbat på förlossningen! Jag anade att det var något på gång när du inte skrev något under hela söndagen

Elle

[Kantarella]

Åh, vilken goding Jag är SÅÅ avundssjuk på dig som får snusa på en sån där liten rackare. Vilken fin lillebror Antonia fått.

Bamsekramar

/Åsa

[Nillan]

Så himla fin!

Blir alldelles tårögd av bilderna på lillkillen och resten av familjemedlemmarna. Det är sannerligen ett mirakel när en ny liten människa anländer. Fantastiskt att få tjuvkika.

Hoppas verkligen att ni får en så OK tid som möjligt nu och att ni får ro att njuta och vila lite mellan varven.

All heder åt mamma som efter vad det låter klarat detta alldelles strålande tycker jag. Särskilt med tanke på omständigheterna. Kvinnliga Urkrafter som sagt!!!

[Antonias mamma]

Tack snälla ni
Fler bilder lär dyka upp efterhand

Har bearbetat förlossningen idag genom att skriva om den. Här kommer berättelsen om mitt andra - och sista - tillkortakommande som föderska...

*******************

Jag kände den första värken på lördagkväll 22-tiden då jag satt vid datorn. Önskade, och trodde inte, att något verkligen var på gång. Men direkt var dom igång med 10 min. mellanrum och samma smärta i ryggen som förra fången – dvs den där kännspaka känslan då barnet ligger i vidöppet läge, såsom Antonia gjorde.

Jag somnade kring kl.23 och sov till halv ett. Sen var det kört och jag låg vaken resten av natten. På söndagen blev det tätare och tätare mellan värkarna och jag var redan helt kraftlös efter en natt utan sömn. Tog 1 g Panadol som inte märktes någonstans, och kl.15 åkte vi in till BB. Då var det 5 min. mellan värkarna, då vi kom fram ca 3 min. mellan.
Jag var då öppen 5-6 cm vilket ganska snabbt blev 7-8 cm. Då började det bli outhärdligt och jag förlorade kontrollen över andningen. Tog lustgas men den hjälpte ytterst lite. Barnmorskan jag fått var underbar och hon meddelade att om jag vill ha bedövning måste jag ta det nu innan läkaren går över till en annan avdelning, för då måste jag vänta en halvtimme och då är det troligen för sent. Så jag bad om PCB, eftersom det hjälpte bra förra gången och jag helle rinte tyckte att sticken var smärtsamma.

Men det var en gången. NU hade ju vattnet ännu inte gått, så dom sprängde först hinnorna. Och med ens översköljdes jag av outhärdliga smärtor och värkar som aldrig klingade av – jag hann aldrig andas mellan dem. Drog lustgas som en galning medan hon bedövade mig, vilket i sig också gjorde superont. Började hyperventilera i masken och plötsöigt försvann verkligheten. Allt blev bara vitt. Jag hördes deras röster, men såg inget. Hörde bara hur dom ropade på mig, att jag skulle komma tillbaka. Och så det där pipet från någon apparat. Samma pip-pip-pip som då en hjärtkurva dör ut i en rak linje. Som på film.
”Jag ser inget”, grät jag.
”Öppna ögonen så ser du”, svarade dom.
Då kom jag tillbaka men uppelvelsen var vidrig och jag grät av ren rädsla.

Bara några minuter fick jag vila, sen var smärtorna tillbaka och bedövningen drunknade i dem. Tog mig till 9 cm på något sätt, och fick då ÅTERIGEN veta att en envis kant var kvar, som inte gav med sig. Precis som förra gången. Försökte krysta bort denna och då lättade ju smärtorna en aning, men det hjälpte inget. Fick Buscopan för att få bort kanten, barnmorskan gick in och bearbetade den och fick samtidigt barnet att vända sig rätt. ”Nåja, nu kan vi börja krysta på allvar” sade hon. Då var jag redan totalt kraftlös och orkade inte ens lyfta upp benen mot magen som hon hela tiden bad mig om.

Dom insåg snabbt att krystvärkarna också var för svaga, så då satte dom på dropp för att förstärka dem. Det blev bättre men mina krafter räckte inte. Dessutom tänkte jag hela tiden på det jag läst om profylaxen – att det inte är styrkan som är viktig utan RIKTNINGEN på den. Att bara man använder rätt muskler så behöver man egentligen bara trycka på lite.
Ha! Efter 35 minuter hade inget ännu hänt och då började dom hota med sugklockan. Det var vad som krävdes. Jag blev vrålförbannad – ska det inte ens gå andra gången utan sugklocka??? Nu fan ska han ut, tänkte jag och efter det struntade jag blankt i deras uppmaningar om att inte skrika för att spara energi. För jag formligen skrek ut honom – och först då hände det faktiskt saker! Jag hörde barnmorskorna säga till varadra att det här är nog den första som kommer ut BÄTTRE med ljud än utan! Och jag skrek och krystade, - med rätt teknik. Och till slut, efter 40 min., kom han.
-”Titta Anna, du får inte missa det här”, uppmanade dom mig alla. Och jag såg, bevittnade det hela, själv – i motsats till förra gången.

Jag fick upp honom på magen och han började skrika direkt. Jag tittade efter – och fick bekräftat det jag hela tiden vetat – att det var en pojke. Tusendelen av en sekund kände jag lite besvikelse, men då jag hörde Jonas utbrista ”en pojke” och sedan hörde hur han började gråta, då försvann den känslan direkt. Allt som betydde något var att han var ute och var frisk.

Men plötsligt slutade han andas och dom for iväg med honom. Efter att dom gett syre var han okej igen men han fick tillbringa natten för övervakning på barnavdelningen – dock inte i kuvös utan i egen säng. På morgonen efter ronden kunde vi hämta honom, och då var man minsann glad att man hade andningslarm införskaffat och med. Vet dock inte hur många gånger jag fått förklara för barnmorskorna på BB-avdelningen va det var för apparat som hängde på hans sängkant... Helt otroligt!

Summa sumarum blev denna förlossnings längd faktiskt längre än den förra, hela ca 20 h pga de tidiga regelbundna värkarna. Men tiden på förlossningen var ju bara drygt 3 h så skillnaden känns enorm. Förra gången låg jag där och led i 14 timmar! Profylaxen tog mig fram till 7-8 cm, sedan klarade jag varken av avslappning eller andning längre pga smärtorna.
Nu var jag ändå med på ett helt annat sätt än då. När jag kom in för att föda Antonia hade jag inte sovit på TVÅ nätter, jag var hög och helt borta av bedövning ( 2 x epidural och 2 x PCB) och totalt utmattad. Nu kändes smärtorna som värre, just pga den ringa bedövningen. Jag kände allt vad som hände, hur allt töjdes ut, hur ont det gjorde osv. Krystningskedet blev därför väldigt överväldigande – det var jag som krystade ut honom. Förra gången var det DOM som DROG ut henne. Nu var det också bara två barnmorskor i rummet – förra gången tre samt två läkare.

Barnmorskan jag hade nu var underbar och stödde mig fullt i Lamazes metod. Hon bad mig flämtanda då huvudet skulle ut, hon påminde mig om att slappna av och andas rätt och hon sade till direkt den enda gången jag krystade på fel sätt.
Antalet stygn förra gången vet jag inte – men jag kunde inte sitta på två veckor. Nu fick jag tre stygn och satt på sängen och klädde på mig själv efter duschen. Då förlorade jag 600 g blod – nu 200 g om ens det. Själv såg jag inte just några spår av den förlusten – till skillnad från sist då hela rummet såg ut som ett slakthus. Så visst – förlossningen klassas som normal och ur många synpunkter var den tiofalt bättre än den förra. Men jag kommer inte att försöka få revansch några fler gånger...


***********************

[Lingontuva]

Oj vilken berättelse! Tårarna flödar och jag minns hur underbart det är när all smärta släpper och bebisen ligger där på magen! Jag är klart imponerad av dig!!

Men du, kanske en dum fråga men jag har då aldrig hört talas om PCB? Vad är det? Och hur var det nu med namnet

[Antonias mamma]

Men du, kanske en dum fråga men jag har då aldrig hört talas om PCB? Vad är det? Och hur var det nu med namnet

PCB (Paracervikalblockad) är det samma som lokalbedövning av livmodern. Så här definieras den på nätet:

PCB kallades ”Västerviksmetoden” när den introducerades men används alltmer sällan eftersom ryggbedövning (epidural) blivit så vanligt. (Ställer mig frågande till att detta faktum också skulle gälla i Finland...)
Eftersom PCB bara kan läggas två gånger är metoden framför allt lämplig när allt är normalt, man förväntar sig ett relativt snabbt förlossningsförlopp. Bedövningen kräver kontinuerlig fosterövervakning (CTG) en halvtimme innan och minst en halvtimme efter sprutan. Mamman ligger på rygg i gyn.ställning. Sprutan ligger i en trubbig hylsa som förs in i slidan. Nålen förs in 2-3 mm i vävnaden längst upp i slidan. Det uppfattas sällan som smärtsamt. Bedövningen läggs mellan två värkar. Först på ena sidan. Så väntar man en värk och lägger bedövningen på andra sidan.
Smärtlindring fås inom några minuter och den varar under ca 1,5 timme. Maximal smärtlindringstid blir alltså ca 3 timmar.

Fördelar: Snabb effekt. Det kan vara skönt med en smärtlindrad "paus" mot slutet av öppningsskedet. Kvinnan kan hämta kraft inför utdrivningsskedet. Hon har full känsel och rörlighet. Blockaden ger ingen mental påverkan.
Nackdelar: PCB ger inte alltid förväntad effekt. Den kan försvaga värkarbetet så att värkstimulerande medel måste ges. Kvinnan är låst till CTG-apparaten om inte telemetri används. Påverkan på barnets hjärtverksamhet är en komplikation som kan förekomma i samband med livmoderbedövning.



Och namnet... Jag är orubblig. Det är en Amadeus vi fått. Inget annat passar. Och det får vissa lov att acceptera, förr eller senare... :-$

[miar70]

Och namnet... Jag är orubblig. Det är en Amadeus vi fått.

Amadeus är ju jättefint - och passar så bra ihop med Antonia! Och tack för din förlossningsberättelse, så skönt att du hade en barnmorska som var med dig! Går allt bra med lille Amadeus

Kram Mia

[Gäst]

Du glöm det där med att ha prestationsångest för att du inte klarade de ynka centrimentrar som var kvar.
Du gjorde ett bra jobb
Och förseten så tror jag på att lyssna på sin egen inre röst, när man ligger där och ska föda, kroppen vet på något sätt hur man ska göra, bara man lyssnar . Och det gjorde ju du. Du starka kvinna

Man vet alltså hur man vill föda, så att du skrek, för att du kände att det krävdes var ju bara superbra.(titta på OS och kolla in, spjutkastare, diskus, kula etc,
varför skriker de Jo antagligen för att få extra kraft på något sätt.

Härligt jobbat säger jag, du riktade kraften och lät skriket hjälpa dig på traven precis som vilken OS medaljör som helst.

Och nog ska du kunna vara glad över en härlig son. Jag tycker att söner är så speciella. mycket speciella, rent av. Jag önskade en flicka i smyg, mina två första barn. Den tredje graviditen så, hade jag nog gett upp, och tänkte att jag är menad att vara pojkmamma. Och kände mig nog lite utvald, i mina egna tankegångar. (att det fanns en mening med det)

Man får en stort förtroende när man blir en pojkmamma. Det är morgondagens man som ska formas, och man får möjligheten att förvalta den gåvan, det tycker jag är underbart.

Det är en ynnest att få se sin son, förvandlas till man, det är underbart att se en far och en son, sitta på huk, och hjälpas åt med varsin skruvmejsel. Att få se sin superduper sportintresserade man, få nytt liv när pojken spelar fotboll, eller innebandy, eller vad tusan som helst....Kort och gott, det blir fart i en familj med söner.

Fast nu märker jag att jag borde ha skrivit en egen tråd om fördelarna med en son. Och hur fint det är att tillslut se den människan växa upp och bli man.

Fast det är jag övertygad om att du redan vet

Kram till hela stora familjen

[Gäst]

Men seriöst! Jag som trodde att Sofia Med Akutsnitt var tuff! 8-[

Tar tillbaka allt.

fast gossar...

GRATTIS!

[Ewa]

Ååååååååååh, en sådan liten goding Blir alldeles längtanssjuk Och att Antonia nog är världens sötaste unge (näst efter mina egna, haha) har jag ju sagt förut. Och det har ju inte ändrat sig - alls. Vacker dam, som sin moder. Som ser ut att ha fått känna på lilla prinsens trollspö - det lyser kärlek ur dina ögon. Och det är dig så väl unnat, Anna

Stor kram till hela lilla familjen - och en särskild hälsning till Antonia:
Att vara storasyster till en lillebror, det är minsann inte vad kattskit som helst. Det kommer du snart att märka! Puss på storasyster

[Nancy]

Käraste Anna, jag har svårt att se ens en tillstymmelse till kortakommande i din berättelse. Snälla, rara, försök ta bort sånt från dina tankar.

Jag är mycket nyfiken på hur du mår i nuläget, hur det löste sig med barnvakt till Antonia och om namnet är spikat Fast skriv i din egen takt såklart, gissar att du har full upp.

Stora, stora kramar och Grattis en gång till

Nancy

[*frieda*]

Grattis till Amadeus

Låter som om du klarade det där riktigt bra tycker jag =D>

[Antonias mamma]

Tack - igen - allihopa!

Ewa- du skriver så fint . Om jag bara kunde förstå vart vår LILLA Antonia försvann medans jag var på BB. Hon ser ut att ha växt 15 cm, gått upp 5 kg och blivit en helt annan person. En STOR flicka...

Jag är mycket nyfiken på hur du mår i nuläget, hur det löste sig med barnvakt till Antonia och om namnet är spikat Fast skriv i din egen takt såklart, gissar att du har full upp.

Jag mår rätt bra, men blev ledsen nyss då papprena från sjukhuset kom och det helt tydligt står att babyns andningsproblem i början beror på min medicin. Svart på vitt - det är MITT FEL.
Farmor var barnvakt under förlossningen - från att vi åkte in kl.15 tills pappa var hemma igen kl.22. Allt gick bra. "Stäng dörren" hade hon bara sagt efter att ha sprungit i säng själv .
Och namnet är spikat - Jonas har gett med sig \:D/ . Moa Antonias bror ska heta Mio AMADEUS Sand.

Nancy - LYCKA TILL imorgon!