.Jag promenerar också gärna ensam, visst är det härligt, bor ute på landet och älskar lugnet.
Ibland tror jag folk bara ger sken av att ha "fullt upp"frk carlsson skrev:...man skulle dock behöva ngt lite mer frekvent antar jag...men samtidigt får man acceptera att många anser att de har fullt upp med jobb och familj...även om jag tror - och vet - att när man väl tar sig samman så får man så mkt positiv energi etc. nu är det iofs fler än jag som känner att de börjar ta sig ur "bäbisträsket" så kanske blir vi fler här som inser att det är dax för morsorna att ta ett steg fram
och kanske delvis är rädda för att någon ska se att de egentligen inte har en så himla perfekt vardag...Flera som jag går med är småbarnsföräldrar
! Känner du inte för att dra igång någon gemensam promenad (var mest för att visa vad man kan göra med små medel ),
så tycker jag du ska hitta på något annat. Börja en keramikkurs, en fotokurs, en målerikurs, spela innebandy, gå på yoga, ta en matlagningskurs - för att vara ärlig tror jag du kan hitta på vad tusan som helst 8) . Det fina med att ha en "PLANERAD AKTIVITET" är att man dels får något att se fram emot (funkar kalasbra för mig) och dels att de gånger man egentligen inte har lust men sticker iväg i alla fall kommer man hem med ny energi
! Jag tycker verkligen du ska skära igenom och hitta en aktivitet i alla fall en kväll varann vecka som bara är din
. Och som bonus kanske du stöter på något nytt ansikte, nya vänner dyker upp när man minst anar och en enda ny härlig vännina kan förändra ENORMT! aso
sen så blir det ju så oxå när "alla" är i småbarnssvängen - att man orkar inte så mkt mer efter att barnen lagt sig. ett tag i livet kanske man måste acceptera det (om man nu verkligen inte vill ngt annat såklart) för jag tror oxå att man gör sig själv olycklig om man ska försöka ha allt samtidigt...såna finns det oxå