Nyfödd tröttis

[hannah]

Hej igen,

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade något om lillen, men man kan sammanfatta hans senaste månad med SJUKDOM.

Öroninflammation-Kräksjuka-Förkylning-Förkylning med feber- lunginflammation. Lilla stackare. I dag såg jag på blöjan att han verkligen har blivit smalare, jag fick liksom fästa båda flikarna över 4an och inte en centimeter ifrån som innan.

Just nu är vi på dag 4 efter hemkost från sjukhus där han fick vårdas för lunginflammationen. I dag är första dagen han fått behålla all mat så nu hoppas jag att resten rättar upp sig också.

En världsmästare på att sova som han alltid varit har faktiskt fått kasta in handduken och be om mat om natten i två perioder. Först efter kräksjukan som aldrig gav med sig och nu när han inte kunnat äta så mycket åt gången utan att kräkas. Men vi kämpar på tillsammans. I natt åt han bara en gång och somnade sen direkt om som en stock.

Dagarna är däremot helt upp o ner. på sjukhuset sa de att han nu kommer att vara väldigt trött, kanske i flera veckor, och att det är viktigt att han sover mycket, så mycket han vill. Problemet är bara att han verkar inte "vilja" alls.
I dag: 10 minuter på morgonen och 45+45 (med 30 min gallskrik emellan). Och alla läggningar är SKRIK. Men vi försöker vara förstående. Med inte helt proppmätt mage är det inte lätt, sen övertrötthet som föder övertrötthet. Han orkar ju egentligen inte så mycket, men jämfört med hur det var för ett par dagar sedan verkar han tro att ha är Stålmannen med outtömliga resurser. Han är helt speedad när han är vaken vilket gör honom ännu tröttare. Vi ger honom rejäla chanser till vila mellan sovpassen, och ger honom även chansen till en eftermiddagslur som han aldrig somnar på.

Det är lite som att börja om, igen, men fördelen är att vi vet att han snart är tillbaka bara vi tar det lugnt och matar på så mycket vi vågar.

men bortsett från sjukdomar och sömnstörningar så är det en helt fantastisk liten kille som blommar ut i nya skepnader för varje dag. Jösses vilken utveckling! Jag ska erkänna att jag trodde att han skulle bli en karaktär med lite mer modest humör jämfört med sin sprudlande syrra. Vi tyckte att han var lite gnällig (mina vänner fattade inte vad jag pratade om) och verkade helt bli buren. Ha ha ha, det var tider det! Tänk när mitt ansikte var det bästa på jorden och jag fick kyssas hela dagarna med en varm och gosig kille. Nu är jag mest i vägen. Eller, nu är jag mest ett redskap. Och såklart någon man kan SNACKA med. Han låter tha tha tha (gött läspande th ljud) och skrattar högt med sin goa hesa röst när han ser någon, även om det bara var 10 sekunder sen vi sågs senast. Han har alltså ett helt fantastiskt humör och gnället kommer jag inte ens ihåg när jag hörde senast.

Kul är det med en 8 månaderskille!!!

[Tetz]

Öroninflammation-Kräksjuka-Förkylning-Förkylning med feber- lunginflammation. Lilla stackare. I dag såg jag på blöjan att han verkligen har blivit smalare, jag fick liksom fästa båda flikarna över 4an och inte en centimeter ifrån som innan.

Finns det ingen hejd på eländet?! Nu är det definitivt hans tur att få vara frisk!

Underbart att han ändå har sitt goda humör kvar!

Stor kram till lillebror, och till mamman som nog också behöver en efter den här sjukan

[hannah]

Stor kram till lillebror, och till mamman som nog också behöver en efter den här sjukan

Och till pappan som drog förstadiet till lunginflammationen ensam medan jag åkte skidor och njöt av ohämmat umgänge med bästa vänner. När jag ringde hem och hörde att lillen hade feber försäkrade han mig att läget var lugnt och att han fixade detta lätt som en plätt. Så jag oroade mig inte det minsta. När jag kom hem fick jag reda på att han tagit hjälp av både mina föräldrar och min bror och dessutom var riktigt krasslig själv. Han hade t.o.m. åkt in till jourcentralen med lillen men då hade lunginflammationen tydligen inte utvecklats, för alla svar var negativa. Så veckans hjältar är min familjs män!

[Sarisparis]

Eloge till dina herrar =D> =D>

Vilken pärs lillebror har varit igenom, klart att han är supertrött och samtidigt grymt sugen pâ att ta igen den där vakentiden som kanske inte var sâ orolig i sällskap med alla de där sjukdomarna.

Det lâter som att du har en bra plan för att komma tillbaka till banan. Lycka till.

[hannah]

Någon har bytt ut varan unge!
Det är sant. Jag har mina misstankar om att det kan ha skett i ett obevakat ögonblick när vi låg inne på sjukhus för lunginflammationen, men jag vill också minnas att den här nya personen fanns i vårt hem redan tidigare.

Efterlyses: En söt liten kille som vill pussas och kramas och borra in huvudet i min hals. Han vill gärna vara med där det händer och helst MITT i händelsen. På diskbänken, i knät, på bordet, i soffan. Han ligger endast 15-30 min på mage och protesterar om han får ligga själv för länge. När man lägger honom för natten somnar han direkt och man får väcka en komakille 12 timmar senare. Du kan gå in i hans sovrum och göra och låta hur mycket du vill, han bemödar sig inte att vakna. Men när du väl lyckats väcka honom på morgonen får du världens leende. Åh, han är så lycklig över sällskapet och han kvittrar som en fågel. När man är utomhus är det bästa att han får sova, annars får du bära omkring på honom. Det är inte poppis att bara sitta i vagnen och ännu sämre är det att hamna på marken i en tjock otymplig overall. När du matar honom sitter han med armarna rätt ut, händerna spretar och huvudet lutar lite fram med munnen vidöppen- livrädd att missa nästa sked. Av vad som helst.

Finnes:
En kille som tittar på dig lite snabbt och bedömer att du mest är i vägen. Om man nu får för sig att plocka upp honom från golvet. Om man skulle råkat ha hittat honom. Man kan få lite gos direkt han har vaknat, men då får man vara snabb och stå helt blickstilla. Knappt andas. När du matar får du i ett par skedar, sen får du en utskällning. Om man är trög tar det ett tag att fatta att han vill faktiskt äta själv. Då kan man också utan problem sleva i resten av maten motsvarande innehållet i nästan två hela stora barnmatsburkar. Glöm inte bananen efteråt, en hel, och en halv Kiwi. När man lägger honom för natten hinner du knappt släppa greppet om den lilla kroppen innan han är på väg mot spjälorna för att ställa sig upp. Eftersom det är stopp när han väl kommer upp, han kommer ju inte vidare och heller inte ner, så blir han arg redan på vägen upp. Man får hjälpa honom. Varannan kväll lite oftare och varannan knappt alls. I bland tar det en timma att ställa sig så många gånger han måste innan han kan somna. Och då är det klart att man är trött nästa kväll och då somnar på stört. Någon natt har han vaknat och funnit sig själv ståendes. De verkar inte riktigt äverens där, kroppen och lillen, han verkar riktigt irriterad över att behöva ställa sig upp MITT I NATTEN. Då ska man ju sova, säger han med en djup suck när man hjälpt honom på plats. Men 07.00 är han i gång igen. Då liksom rycker det i benen och rumpan och helt plötsligt står han upp igen. Morgon är ju inte förrän 7.30 men det är sååååå länge när man måste STÅ och vänta på vällingen själv i mörkret. Eller ja, storasyster ligger ju bara någon meter ifrån, men hon ignorerar honom genom att låtsas sova.

Är det någon som har någon aning om vart jag kan börja leta? Jag gillar denna nya snubben vi har hemma, han är skitgo och så himla rolig. Och jag vet precis hur jag ska få honom att skratta så att han kiknar. Så jag vill gärna behålla honom, men jag saknar ändå lite av den där andra vi hade. Han som helst ville hångla hela dagarna och som man fick väcka på morgonen.

Men han kanske kommer tillbaka?

/h

[Tin]

Hej och kram.
Du skriver så underbart, en fröjd att läsa.

Första tanken, 8 månader. Då kan det svaja med lite allt möjligt, den berömda 8 månaders ångesten gör sig gällande och kan förutom främlingsrädslan manifestera sig i både sömn och mat. Lugna och fina föräldrar vet ju att det bara är en fas och att goa liten kommer tillbaka fortare än kvickt.

Stå i sängen: detta låter precis om min lilla vid 7 månader..... när hon väl kommit på att hon kunde stå upp i spjälsängen gjorde hon inget annat en tid dag som natt. Tänk vilken frihet att kunna sträcka på sig och stå själv, klart man vill göra det stup i kvarten. Vi löste det med att helt enkelt träna på att komma ner till sittande igen själv. Det tar inte så lång tid, bara man visar - på dagtid såklart.
Jag resonerade så att på natten måste man ju kunna hantera detta själv, bättre att stå på dagen istället. Vi hade en grind för trappan på nedervåningen där liten kunde få sitt stå behov tillfredsställt istället, och sen tog det inte lång tid innan liten gick före 9 månader.

kram Tin

[hannah]

Tack tack!

Nu är det tyvär inte jag som är hemma på dagarna, men min man har fått stränga order om att följa mina instruktioner om träning på att ta sig ner från stående. Om inte annat kommer han att lära sig den hårda vägen, jädrar vad han ramlar!

Jodå, 8 månadersångesten har gjort sitt intågande. Än så länge tar han det ganska bra och jag anar en inre konflikt mellan behovet att kämpa sig framåt uppåt och utforska allt och behovet att inte vara ensam. Oftast vinner det motoriska behovet och nyfikenheten och gnäll hör vi än så länge väldigt lite av. 8 månadersångesten tycker jag att vi märker mest av just vid sömnen. Om han inte somnar direkt så behöver han mycket mer bekräftelse än han behövde innan. Tidigare var bästa verktyget att låta honom vara helt och hållet och göra husljud. Nu blir han lugn av att känna att vi finns. Vi jobbar med ramsan för första gången i hans liv men gör det nog inte helt regelrätt. De kvällar då han legat och gnölat och ställt sig upp i en timme har jag eller min man gått in och hållt en hand på ryggen en liten stund. Man behöver inte alls stå länge, kanske 20 s, och absolut inte tills han somnar, men det är som att han behöver hjälp med att övertyga kroppen om att ligga still. Den hjälpen kommer han att få av oss när han verkligen behöver det, dock med en medvetenhet om att det inte ska odlas en ny vana. Tror vi har koll. eh. Nä, men skillnaden mellan storasyrran och denna lilla herren är att vi nu vet vad det handlar om och jag tycker att det är så mycket lättare att lyssna av honom. Det stressar mig inte att han inte somnar på en gång och jag vet att mitt jobb är att hjälpa honom komma över detta och komma tillbaka till det enda både han och jag är intresserade av, att få somna nöjd och utan oro. Det sköna med att hjälpa lillebror till skillnad mot storasyster, är att jag inte är det minsta orolig. Och det kommer nog att göra hela skillnaden för lillkillens fortsatta sömn!

[Sarisparis]

Det sköna med att hjälpa lillebror till skillnad mot storasyster, är att jag inte är det minsta orolig. Och det kommer nog att göra hela skillnaden för lillkillens fortsatta sömn!

Huvudet pâ spiken :thumbsup: (eller hur är det man säger )

Jag känner ocksâ igen det där med att ställa sig upp sâ länge KROPPEN är sâ pass vaken att den klarar av det. Även om lilla barnet egentligen skulle vilja sova skönt sâ är det precis som att inte minsta chans till träning fâr gâ till spillo.

Precis som ni är inne pâ sâ tror jag att träning dagtid är grejen. Och sâ hâlla i huvudet att det inte kommer att hâlla pâ i en evighet, det är ju bara den här tiden dâ han inte fullt behärskar att ta sig upp i stâende.