Frågor om omkurning!

[Lilla Klara]

Hej alla kurare!

Behöver lite forumkurning av er för att hålla vargarna borta från mig! Ställer själv frågor och låter funderingar och osäkerhet smyga sig på mig, så vargarna tassar runt oss med glimmande ögon och vassa tänder.

Saker är den att vi åkte på en rejäl influensa hela familjen som totalsabbade allt vad nattsömn, scheman och underbara rutiner heter. Det var total kaos och vi fick ta till båda nattmatning och vagning till sömns och även stryka på lilla ryggen för att lugna och söva. Lillan var så sjuk så sjuk så det var inte konstigt att det blev som det blev. Två veckor innan hade hon haft en lite släng av maginfluensa samt tredagarsfeber och det störde inte det minsta varken scheman eller nattsömn eller dagslurarna. Hon var lika glad i att få gå och lägga sig då det var dags, sträckte små armarna mot sängen och gossade belåtet in lilla näsan i kudden, detta trots att hon var sjuk. Så kom då INFLUENSAN och ja, ni vet allt pajjade!

Nu är vi dock friska och jag försöker få allt att återgå till det normala, men det vill sig inte riktigt. Innerst inne så vet jag att så småningom kommer jag att få uppleva dettta ljuvliga som vi hade innan (eller???!!!), det tar säket sin lilla tid. Jag har dock aldrig varit särskilt tålmodig till min natur, så nu då det trasslar kommer tankar som; Vad är det för fel, Vad gör jag för fel, Kommer det alltid att vara så här, Kommer det någosin att bli som förut, Varför "tjaffsar"hon när det ska sovas hon KAN ju det här...osv.

Problemen vi har är att schemat som jag tyckte var perfekt förut inte funkar nu. Hon verkar varken trött eller hungrig på de tider som förut alltid var så klockrena, har iofs bara gått lite mindre än en vecka sedan allt återinfördes, men ändå...Får känslan av att hon helt plötsligt behöver sova mindre, förut sov hon minst 14 timmar/dygn.

Dessutom har vi väl en halvtimme till femtio minuter då hon ömsom "klagar" ömsom grymtar, småpratar är riktigt förbaskad och så återigen gråtklagar, innan hon somnar. Då hon innan verkligen ville ner i sängen då det var dags att sova, gråter hon nu istället så fort hon känner att jag är på väg att lägga ner henne och sedan så tar det sin lilla tid innan hon somnar...

Vargtimmen är återinförd och som alla vet är den inte rolig. Man brottas med tankar som tex det att man vet att hon säker är jättehungrig och att blöjan är tung och kall av kiss och man känner sig som en skitmamma som inte går in och åtminstone byter till torr blöja, men jag tror inte på att alls gå in till henne på morgonen.

Vad jag gör innan hon ska somna och under vargtimmen är att ramsa då jag lägger och går ut/ramsar vid första "frågan". Sedan får hon åma sig tills dess att jag får lite halvnog och drar en söööööövande ramsa. Jag är inte ofta där och ramsar utan låter henne ligga ganska länge och "hålla på". På kvällarna plockar jag och städar samt lägger storebror, gör inga regisserade ljud utanför utan det som låter utanför är det som kommer "naturligt" så att säga. Under vargtimmen gör jag inga ljud alls utan ramsar bara, tänker som så att hon ska ju kunna somna om själv och det är natt och då sover man och då LÅTER det ju ingenting, det är tyst utanför, mamma ramsar om man frågar, så hon finns ju därutanför, ljud och slammer vid 05:00 är inget som försekommer vid den tiden....Kanske har jag helt fel i mitt resonemang, vill gärna ha rätt, för jag är så DÖTRÖTT vid den tiden på dygnet så blotta tanken på att släpa mig runt i lägenheten och göra ljud får mig att rysa. Jag ligger på en madrass strax utanför dörren till hennes rum på morgonkvisten så att jag kan ramsa utan att behöva kliva upp ur sängen.

Men som sagt, jag tycker att allt jag gör borde vara rätt eftersom det har fungerat med strålande resultat förut. Då det inte vill sig riktigt nu börjar man tvivla och ni vet ju vad som händer då... Ena stunden känner man sig usel och elak och är bergsäker på att man gör superfel, andra blir man arg och tänker;Men somna nu då envisa unge, du vet ju precis hur det ska gå till och efter det så får man dåligt samvete över att man blev irriterad på den lilla "megafonen", hon är ju så liten och vill ju bara vara trygg....OCH NU SÅ VERKAR JAG INTE KUNNA FÅ HENNE ATT KÄNNA SIG DET LÄNGRE BUHUHÄÄÄÄÄ!!!

Någon som kan ladda bössan och skrämma iväg bestarna som flåsar mig och min lilla stumpa i nacken?

/Lilla K

[annawahlgren]

Härlig skildring DET kallar jag underhållning

Men det var kanske inte meningen, nej

Lilla ungen har haft vargen (influensan) krafsande bedrövligt Små barn som blir jättesjuka har ingen aning om att de faktiskt snart kommer att bli friska igen och att allting då blir som vanligt. Vargen rasar och de fruktar - inte helt utan rätt - för sitt liv. Så det är och förblir du (ni) som måste övertyga henne om att allting nu faktiskt ÄR som vanligt igen och att ingenting är farligt längre. Och det går inte på en kafferast som du har sett. Minsta orosunge från dig i retur bekräftar ju hennes värsta farhågor - att ingenting alls är som vanligt utan att allt förblir hemskt och gräsligt.

Så skärpning nu! Du gör helt rätt - ska bara coola ner dig lite och satsa järnet på att vara glasklart självklart solklart BETRYGGANDE. Inga konstigheter, inga vargar. Hon varken svälter eller blöjar sig ihjäl Hon vill bara veta att allt är bra. Läs på t ex Tips på vägen och lite annat peppande och - oavsett hur icke tålmodig du anser att du är - ha tålamod. Med målet för ögonen går vägen lätt. Och med de andra sjutton bebisarna i rummet bredvid Glöm för allt i världen inte DEM

[Lilla Klara]

Hej Anna!

Ja, att vargen kom med flunsan det är förstår man. Det måste vara fruktansvärt att vara liten och inte veta vad tusan det är som händer, bara rätt som det är bli jättedålig.

Jag ska jobba på att tänka positivt. Hon ska ju som sagt återigen lära sig att "ha det bra", men det är just det där med att man inte kan låta bli att tycka synd om henne när hon ylar för sig själv i sängen. Jag har dock inte så mycket tid över att stå och fundera, min två och ett halvt åring och allt runt omkring honom kan faktiskt ibland kännas som om att jag i alla fall har tio ungar till att ta reda. Det kan faktiskt förbrylla mig. Tänker ibland att vad tusan, håller hon på än, jag som struntar fullkomligt i henne(nåja, det där lät hemskt) har ju massor att stå i, kanske bäst att dra en bestämd ramsa innan jag tar itu med disken...Hmmm, hon borde faktiskt somna för jag har ju stökat och städa och verkligen låtit henne vara, inte ens tänkt på henne för jag varit tvungen att göra vad det nu må ha varit. Detta innebär naturligtvis inte att jag fullkomligt skiter i henne, ett halv öra registrerar om en ramsa behövs. Men det är väl så att det måste få ta tid. Det går fort att "förstöra" det man jobbat för men det tar väl lite längre tid att bygga upp det....så måste det nog vara.

Tack för att du svarade, ska läsa på lite som du tipsade om.

Kram

/Lilla K

[annawahlgren]

Jag förstår fullkomligt och tycker du är på helt rätt spår Om du vill kan du "försakliga" det hela och roa dig med att anteckna i köket vad hon har för sig och inte för sig, vad du gör och inte gör, etc. Det är psykologiskt välgörande och får överkoncentrationen att rinna ut under tröskeln tillsammans med en hopklämd, utkörd varg Poängen är förstås att du ska ha klockan bredvid papperet och schemat klistrat om inte på näsan så framför den, i ögonhöjd. Skippa alla andra tankar hit och dit - hon ska reagera med lättnad när hon känner igen sig, och det hjälper du henne till snabbt, om du bara är säker på handen och lagom "lättsinnig" men slavisk med tiderna Och det är INTE synd om henne. Hon är ju frisk igen eller hur Hon får allt hon behöver, och resten ska storebror mm mm ha