Hon biter o nyper storebror!

[Myra]

Hej.

Lillasyster nu 1 år och 7 mån har sedan säkert 2 månader bitit och nypt storebror nästan varje dag!? Vi försöker vara där och hinna med att förhindra men det är ju inte alltid man är på exakt samma plats som dem. Hon nyper honom i håret eller i ansiktet eller magen eller var som helst. Det sker ibland när de busar och då är det mer ngn form av "glädjeyttring". Ibland är det om hon ser nåt som storebror håller i handen som hon vill ha och hon inte får den, då rusar hon fram o nyper honom. Hon nyper inte bara till och släpper utan tar ett grepp och håller kvar så tills vi kommer till undsättning. Storebror bara vrålar "Sluta, sluta!!".

Vi visar henne alltid "klappa fint" med handen om handen och har även sagt att hon ska säga förlåt och krama honom. Storebror vill att hon ska göra det. Ibland tänker jag att det kanske vore bra om han skulle "göra nåt" tillbaka men det är väl säkert fel väg att gå. Han blir som förstelnad i hennes grepp o vrålar.

Känner att jag börjar tappa tålamodet nu när vi inte ser någon som helst nedtrappning snarare tvärtom. Vad gör vi för fel? De gillar varandra jättemycket och kramas o leker med varandra men det slutar ALLTID på ett sätt...

Hon har även visat samma tendenser mot andra barn om hon blir "jätteglad" eller "jättearg"....


/Myra

[Lua]

Lite brådis men: Har du läst den klistrade tråden om förtrots här ovanför

Kram Lua.

[ms Sophie]

Har själv en nypare här hemma. Tidigare slogs hon (vid 12-15 månader) men det gick över med "klappa fint" och "försiktigt".
Nu är det nypande i kinder på andra barn och riva i håret.
Mycket "man klappar" och "klappa fint" och "Så gör man" har det blivit.
Nu har hon blivit lite äldre och detta har även inneburit att förtrotsen gjort sitt intågande och en del av detta är förtrots och inte bara att hon inte vet hur man ska göra. För det vet hon... oftast...
Fast ibland är hennes nypande också att hon menar att killa, fast det blir lite fel för mottagaren av killandet.

Eftersom vårt "OJ, man klappar, Såååååå gör man" och handen om handen ofta har lett till ett "NEEEEEEJ" från henne eller ett gapskratt har jag senaste veckan ändrat approach till det hela och spelat upp scenarios med henne. "Vad gör man när man hälsar på bebisar" till exempel, och då säger hon av sig själv "klappa" eller "klappa fint" och då frågar jag "hur gör man då" och så visar hon på mig och klappar så försiktigt.
Att jag testade detta var för att vi skulle träffa kusinerna på familjemiddag och de är 9 månader och 2.5 år. Bebisen låg "risigt" till för dotterns framfusighet och jag började prata med henne om detta i teaterform.

På familjemiddagen gick det faktiskt riktigt bra! Av 10 gånger så var 4 fina klappar och 6 nypande. Ett klart framsteg!
Och för varje klapp sa vi "SÅÅÅÅÅÅ gör man" och såg glada ut och för varje nyp sa vi "OJ" och så fick hon klappa fint och sedan hittade vi något annat intressant att titta på.

Nu har hon börjat själv att klappa dockorna så fint så fint och säga "Sååå" och säger "inte nypa" (kommer nog av "man nyps inte, man klappar" från oss). Men nu är dottern 1 år och 10 månader, vet inte hur mycket 3 månader gör i skillnad eller om det kan fungera för er.

Det känns lite som att vår dotter fått en liten väg ut helt enkelt. Hon visste sedan förut ATT man klappar fint, men NÄR? Nu vet hon att när man träffar andra bebisar/barn så gör man så - att man hälsar så!
Hon kunde/kan när hon träffar barn gå direkt fram till dem och nypa tag i kinderna! Hälsning?! Ja, kanske? Jag vet inte, men nu har hon fått en annan väg till hur man hälsar på ett annat barn och det verkar som att det tagit skruv eftersom hon själv säger så och hon visat i handling att hon går fram och klappar fint.

[annawahlgren]

Hon visste sedan förut ATT man klappar fint, men NÄR? Nu vet hon att när man träffar andra bebisar/barn så gör man så - att man hälsar så!

Mycket bra. Så sant. Alla barn faller ine varandra om halsen lika lite som vuxna gör det, men man hälsar anständigt i alla fall. Och för en liten ettåring eller 1,5 - åring - förtrotsare eller ej - är andra barn inte mycket annorlunda än möbler eller andra apparater. Som man kan "trycka" på så de piper... eller gråter... eller ylar... Kort sagt, LÅTER

Lektion à la teater i föberedande och förebyggande syfte är inte bara trevligt och tacksamt utan i all anständighet faktiskt nödvändigt Små barn föds inte inprogrammerade med just våra sociala koder.

Jag minns från lantlivet i Egypten hur man undervisade små barn i konsten att sköta djur. En liten tvåårig flicka fick demonstrera. Hon utrustades med en liten vidja, en avskalad kvist, i handen, och fick mota bort den enorma oxen, när denne förirrade sig från stallet in i boningsdelen av huset. Med sin lilla piska slog hon honom ett par gånger på den jättelika skinkan och oxen vände snällt och baxade sig ut, tillbaks till stallet.

Alla gapskrattade och klappade händerna. Detta bevisade, menade de, att människan var så överlägsen djuren i intelligens och skulle använda dem som redskap, inget annat.

"Titta", ropade de och pekade ut den stackars oxen, "så STOR och så DUM Och hon är så LITEN, så hon når knappt upp att smälla honom på skinkan, men han lyder "

Så hanterar man oxar. Alltså

Man räds inte, och manckänner sig inte i underläge - hur mycket man formatmässigt än är det - när man vet hur man gör