Några av er kanske har lästom våra bravader med inskolningen sominte fungerade särkilt bra.
För att göra en lång historia mkt kort så blev det kaos efter ca 3 veckors sjukdom o vi har inte kommit längre än 3 timmar/dag sedan inskolningen började i januari!
Osäkerhet från dagmammans sida smittade på oss föräldrar och gjorde självklart vår dotter otrygg o osäker i situationen också.
Vi fick själva sätta foten i backen o jag började lämna i stället för gubben. med "attityden" gick det kanon o efter ett par dagar var seprationsgrtåen över innan jag hann runt garageporten.
Kruxet kommer till fortsättningen-vi kommer iksom inte vidare.
jag försöker se det postiva i att hjärtat med stora steg lämnar sin käraste docka i bilen numera o säger stolt att hon får vänta där o ska inte följa med längre! Jättesteg i rätt riktining i mina ögon! Men det finns liksom ingen vilja att gå vidare.
Vårt troll har en period av "pappas tjej" som visserligen är väldigt stark dvs hon har mkt svårare att pappa lämnar än mamma. Gråter o vill inte att han ska gå. Det är likaså hemma-pappa får inte gärna gå till källaren,in i duschen eller nån annanstans utan trollet.Mamma är det inte lika noga med...
Ser iinte detta sóm ett problem utan tror det är en övergående period och hur i hela friden skulle man kunna göra ngt åt det? Kan inte se ngn annan lösning än att det kommer att "gå över". Visst kan det vara jobbigt men har inte ens tänkt tanken på att man "borde"göra något och kan för mitt liv inte kmma på vad det i så fall skulle vara.. 
Låsa in han i garderoben tills hon blir 4 kanske?
Nåväl. I torsdags blev det katastrof.
pappa fick av olika orsaker lämna på morognen o en stund senare rings det för hämtning-det går inte ni måste hämta.
Då ska sägas att vi har kört på knappt tre timmar vilket inte border vara ngt knepigt när hon varit där sedan i januari nu...Hur löänge ska vi hålla på så här?
När vi hämtar hjärtat så går hon o ni vet suckar sådär efter gråt en god stund-liksom drar efter andan vilket i mina ögon talar för att hon varit ledsen en större del av förmiddagen
on hade inte ätit o en naturlig del för mig vore väl att dagmamman tröstade men det verkar som om hon blir handfallen så fort inte allt flyter.
Idag skulle vi ha ett utevecklingssamtal som slutar med att hon själv säger up platsen,säger att hon gjort akllt hon kan o at vå borde gå til bvc-psykoog eftersom hon är så pappig..
I själva verket har hon stått mer eller mindre handfallen när det krånglat,ringt till kommunen o antagligen påstått att det givetvis ör oss det är fel på...
När hjärtat blivit ledsen har hon skyddat de andra barnen som en hönsmamma o tagit upp de två misnta som enligt henne blir rädda för vår dotters gråt o måste lugnas.
En dag när vi kom satt hon också o grät på golvet..
O allt har hon gjort o inget går att göra o hon har inga planer kvar-dvs det är en tvåårings fel som är så skadad av at ha vrit hemma med mamma o pappa att hon måste börja hos psykolog bums...
Vi har ju med andra ord ingen fungerande plats under två månaders uppsägning o har heller ingen möjlighet att byta förrrän efter sommaren,
Vilken dj...a soppa! Hur löser man detta? jag tar fär mitt liv inte vår dotter til ngn som inte vill ha henna hos sig o tycker att hon är "ett hopplöst fall".
Vet ngn om det går att begära omplacering för att korta ner uppsägningstiden? Lämnar inte henne en dag till där för allt smör iSmåland..
tips? råd?
Mycket ledsen mamma till charmigaste trollet i stan. Inte en kotte vi könner har någonsin antytt ngt liknande om vår dotter. Blir både ledsen förtvivlad o mest av allt är jag förbannad.
Fruktansvärt! Helt fruktansvärt verkligen! 
mamma...