FÖRTROTS - tipstråd

[Mindy]

Hej!
Sonen blir 17 månader 21/3 och börjar visa klara tecken på lite förtrots. Yttrar sig främst på så sätt att han "måste" kasta saker, han kan knappt längre klappa fint som han varit så strålande duktig på utan vispar med händerna som en elvisp typ. Det är faktiskt bara katten som fortfarande behandlas ömt.

Plötsligt måste vi visa hur han ska hantera saker som han lärt sig hantera fint för länge sedan (för att de inte ska gå sönder). Problemet uppstår när jag visar och säger "man klappar fint" och tar handen om handen "så gör man, så bra". Då blir han JÄTTEARG och vispar och slår mot mitt ansikte. Jag tar handen pussar den och stryker på min kind " man stryker mamma fint så här" "å vad go du är" och ser glad ut t ex men det är svårt att få sista ordet om ni förstår vad jag menar. Han verkar bli upprörd över att jag petar och tjatar om sånt som han redan vet (för det vet han ju egentligen) men som han inte kan behärska över just nu - eller överpsykologiserar jag nu?

Vi försöker verkligen säga nej så lite som möjligt och AJAJ används endast för kamin och spis (om han för handen mot en platta). Inte är det väl vanmakt han upplever när han blir så arg då jag ska visa? Känner han sig hindrad? Ska jag bara fortsätta som en papegoja helt enkelt?

De få gånger vi säger nej så stirrar han en stint i ögonen och skriker i högsta falsett. Vi brukar säga att katten får ont i öronen och det funkar skapligt.

I samband med det här (denna vecka) så har han också blivit väldigt blyg för främmande. De får inte titta på honom eller tala till honom. Han har i princip inte haft någon period av främlingsrädsla hittills.

Förut har han överöst oss med spontana pussar och kramar men nu är det snålt med det. Kan jag acceptera men bör man själv tänka på att inte vara "för påträngande" när det gäller sånt? Att han får ta mer initiativ själv? Kanske det ökar hans lilla frigörelsebehov? :-k

När jag har läst 3 böcker med honom och inte har lust att läsa mer så säger jag "du får läsa själv, mamma är upptagen" och det har gått hur bra som helst men nu är det svårt för honom att ta en sådan motgång. Svårt också att avvisa honom på det sättet när han blir så ledsen...Ska jag bara gå iväg och börja med något annat helt enkelt?

Tips på hur man gör med sparkar? Då menar jag t ex när han ligger i sängen på morgonen (vår säng) och äter välling. Sedan det här började så ska han envist ligga och sparka på mig vilket aldrig är acceptabelt förstås men extra känsligt nu när jag är gravid och öm här och där. Jag "papegojar": man sparkar inte på mamma, här du får sparka på kudden...
Rätt eller fel, bättre tips?

Det svänger snabbt här. Mestadels är han solig och glad och även när han har blivit arg så blir han snabbt "som vanligt" igen. Han är mycket socialt delaktig så där tror jag inte att det brister.

[annawahlgren]

Om förtrotset kan du hitta en hel del via search

Poängen är ju bl a att ifrågasätta saker och ting, eftersom saker förändras i takt med att han växer och utvecklas. DU måste lära dig att han inte alltid är någon gullig liten bebis längre, och HAN måste lära sig att varken mamma eller världen i övrigt alltid är så gulliga längre. Jobbigt för alla parter
Katten är tydligen fortfarande enbart gullig, och det får vi ju vara glada för

Men mamma och världen säger NEJ ibland, och hur nödvändigt det än kan bli av och till just i förtrotsåldern (som dock är kort - bara ca två månader, om man sköter den väl) och det har lärt honom 1. att han inte gillar mamma/världen, när hon/den säger NEJ (eftersom han gladeligen blandar ihop sak och person), 2. att han kan säga NEJ själv. I både handling och ord, numera.

Så vispar han surt i stället för att klappa fint, meddelar han egentligen bara att han inte VILL klappa fint. Han vet nog hur man gör (Och det kommer tillbaka, var inte orolig.)

Så ta den vispande lilla handen, kyss den med ett oberört leende och gå. Så avväpnar man begynnande små krigsförklaringar Gör alltså som du beskriver, fast sakligare och framför allt snabbare, och lär dig att efter "beskedet" genast gå till ditt, utan att invänta bekräftelser eller förståelse eller godkännande nickningar från honom. Det ger honom andrum. Här kan du alltså inte återupprätta balansen för honom; det måste han göra själv och kommer att klara av alldeles förträffligt, om bara inte världen förändras - vilket den ju inte gör, om du lugnt återgår till ditt. Så ge upp ambitionerna på gullig gemenskap här - "vad go du är!" (vilket han vet inte är särskilt sant, just då, för även om han klappar fint, som du vill att han ska, känner han sig inte särskilt fin, eftersom HAN inte vill/ville det, just då). Spionera i ögonvrån ska du få se ett fascinerande förlopp: hur han själv återfinner sin balans, därför att du inte lät dig rubbas ur din och "världen" inte förändrades, trots att han ifrågasatte den Så sista ordet kan inte du och ska inte du få här, om du förstår vad jag menar. Sista ordet är hans eget.

Han blir arg för att han ju VET att han inte får röra spis och kamin men han vet inte (längre, självklart, icke ifrågasatt) att det verkligen ligger i hans intresse att inte röra spisen. Det kanske bara ligger i ert och kanske är motstridigt hans Det är det som är att ifrågasätta Små barn som vet att de inte får leka med saxen letar ju upp den i hemlighet och använder den ändå. I stället för AJAJ tycker jag ni ska utveckla ett varnande, inte förmanande, läte, ett som understryker att det är spisen/kaminen som är farlig, inte att han inte får röra. Låt honom nästan-bränna sig. Låt honom lägga in ved, känna ovanför plattan att den blir varm när han satt på den och låt honom stänga av, osv.

Ta dig lite pussar och kramar själv när du tycker. Vänta inte heller här på bekräftelser. Hans initiativ kommer och du får också ta dina. Så gör man, är budskapet. Man pussar och kramar när man känenr för det, för att ge uttryck åt någonting ömt och roligt och vackert och kärleksfullt. Själv. Man gör det inte (enbart eller alls) för att få motsvarande ömhetsbetygelser. Allt är inte ömsesidig kommunikation och måste inte vara En hel del är faktiskt ren information

Slå igen sista (eller första ) boken med ordet "Färdigt!" eller "Slut!" och se glad ut. Och så går du. "Nu ska mamma göra det och det," kan du kosta på dig att säga, "och vad ska DU göra?" Då får du vänta på svaret, förstås, eftersom du ställt en fråga, men annars är det bara att gå. Underskatta inte den Tomma Tiden. Att förklara att han får läsa själv nu, för mamma är upptagen, är att utmana ödet. För det första varken kan eller vill han läsa själv (mamma läser ju), för det andra är ju mamma upptagen med honom. Så han varken förstår vad du menar eller kan "respektera" det. Klart han blir ledsen Förstår du hur jag menar Blanda inte in hänsynskrav och avkräv ingen förståelse. Han är många år för liten för det Det är handlingens språk som ska tala och så tydliga, klara och konkreta besked som möjligt.

Papegojandet tjänar inte mycket till längre som du ju märkt; hans sparkande är antingen ren tanklöshet (det kliar i benen) eller en fråga, som inväntar sin reaktion. Du är ett bokstavligt bollplank. Och det enda raka är förstås att gå. Du behöver inte förebrå honom för den skull och ska inte; se ovan. "Nej, nu ska mamma göra lite kaffe!" Han vet att man inte sparkar på folk och gör han det ändå ska han hindras. Men det förhindrandet kan alltså lika gärna göras så att man tar bort förutsättningarna för sparkandet, dvs det som inte får besparkas - mamma och hennes mage. Budskapet är effektivt: vill man vara nära mamma kan man inte sparkas, för då går hon. Behövs inte ett ord för den lektionen Bara ett leende eller två, dvs orubbat lugn

Blygheten för främmande skulle jag nog ta som osäkerhet - han vet med sig att han inte uppför sig alldeles förtjusande jämt (längre), och han undrar som vilken liten samvetsöm skurk som helst hur mycket de andra vet och om de tycker om honom i alla fall... Så ta inget extra för det, det går förbi när han återvunnit, eller nyerövrat, sin egen lilla balans och gillar sig själv igen och hela tiden

[Mindy]

Å tack å tack Anna.
Vad gjorde vi utan dig Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt fina uttömmande svar. Iofs är jag gravid men ändå... 8)

"Världen är sig lik", hrm...tyvärr flikar jag in även här att vi kommer att flytta nästa helg. Mycket olämplig period för det förstår jag men vi har inget val. Det är väl bara att koppla på attityden och följa schemat antar jag.

[annawahlgren]

Tack och tack

Ja, det vet väl alla att alla människor flyttar med jämna mellanrum Kul är det i bästa fall, jobbigt i värsta, men alltid HELT naturligt och normalt

[Gäst]

Å, här hittade jag en massa jag funderat på

Här har det också börjat vevas runt istället för att klappas fint. Förutom på Lillebror som behandlas enligt alla konstens klapp- och kramregler Och jag har börjat prata och prata utan att jag tänkt på det...så skönt att titta in och läsa några- eller flera- rader här som får allting att kännas enkelt och självklart.

[annawahlgren]

Tack, siri

Ja, Ordspöket är en varg så god som någon

[Mindy]

Annas svar har verkligen tillfört en hel del på mycket kort tid. Känner ändå att jag inte riktigt har pejl på vilka krav man kan ställa på en 1,5-åring i olika situationer. BB-kapitlet vill/vill inte är ju för lite större barn. :-k ¨
Det ÄR svårt att inte behandla barn som att de är (för) små eller som att de är (för) stora

Exempel från idag:
Vi ska gå ut. Han tar fram kläderna. Men när det är dags att sätta på dem spottar han och fräser och viftar. Jag beklagar "så synd att vi inte KAN gå ut, jag som tyckte det skulle bli roligt att åka bob men utan kläder KAN vi inte gå ut" med ledsen min. Han ställer sig vid dörren i bara en body och vill ut. Jag börjar klä mig och pratar högt för mig själv. Var är mössan? Var ska den vara? Grinig, kastar kläderna och blir arg så fort jag närmar mig och ska hjälpa honom på med dem.
Då sa jag bara; "nähä, du vill inte gå ut, men då går mamma och fortsätter jobba då" och klädde av mig och gick iväg och jobbade i köket.

Igår funkade detta utmärkt (för ändamålet att gå ut ), trots att jag tänkte att han kanske är lite väl liten för "resonemang" som det här Då kom han och tog mig i handen när jag satt mig vid datorn och tog mig till kläderna. Sedan kunde vi klä oss med glada miner. Alltså bedömer jag att han INTE är för liten.
Idag gick det dock inte så vi blev kvar inne (men fick mycket gjort )men det funkade i den bemärkelsen att han slutade vara missnöjd och kom och var med i köket i stället.
Är det ett alternativ att låta honom gå ut tvärt på bron barfota och i body? Är han för liten att dra slutsatsen att det kan vara bra med kläder ändå?

När han vaknade efter middagsluren gick jag upp och hämtade honom med glad min som vanligt. Men då skulle han inte ur sängen.
Tyvärr hade jag satt på en platta för lunch nere så jag tog honom helt sonika ur sängen och levererade "NU SKA VI ÄTA PANNKAKOR!" på väg ned. Men oj, vilket utbrott det blev! Jag ställde honom på en stol bredvid spisen för att steka pannkakorna men han var jättearg och for ned och fortsatte skrika och ligga på golvet.
Vad göra i denna situation
Nu fortsatte jag bara steka och babblade om att katten nog får ont i öronen nu och vad gott det här ska bli!. Inget resultat, förutom att han klev upp och puttade på mig och skulle flytta mig från spisen och prompt ha stolen där jag stod. Jag pekade bredvid och sa "du kan ha stolen här, för mamma står här" och då blev han bara argare.
Slog på TV:n i förbifarten och där var JYSK-papegojan och då blev han glad - för en stund och blixtsnabbt. #-o
Lugnet varade några minuter fram till att jag skulle placera honom i matstolen...då rök allt porslin i golvet och han skrek och var arg (hade vägrat att duka innan också).
Hrm...läge för sängdumpning tänkte jag.
Eftersom det bara är andra gången vi överhuvudtaget praktiserar det (men på samma vecka) så blir han så förvånad så han tystnar direkt när jag stängt dörren. Jag öppnade och frågade "är du klar?" och fick en grymtning till svar vilket jag bedömde som ett acceptabelt svar. Men samma visa upprepades när vi kom ned och han skulle i matstolen.
Jag upprepade sängproceduren och sedan när vi kom ned så gick det bra att sätta honom att äta.
Är han för liten för att förvisas så här Hur skulle jag annars ha gjort?

Exempel från igår:
Då lyckades ju min taktik vid påklädningen. När vi var ute på förmiddagen så skulle han prompt ned i diket och gå. Som tur är så har vi skare här så det gick ju bra men när han skulle upp på vägen igen så ramlade han hela tiden och blev ledsen. Jag hjälpte honom upp på vägen och då blev han ARG. Fick gummiben och skulle inte gå någonstans. Min sista utväg i dagsläget är att bära honom hem (han ville inte åka på boben) så efter ett par tröstlösa försök att få honom på benen så la jag mig också ned på vägen och skrek. Då var han uppe på benen på två röda sekunder och började skratta och sedan kunde vi gå hem.
Rätt eller fel Jag vill ju inte förödmjuka honom (tyvärr kom det en person på vägen som jag inte såg ) men han verkade ju mest bli glad...?

Ett annat exempel:
Om han står vid diskbänken och hjälper till och plötsligt får utbrott på någon sak som inte gör som han vill och börjar hantera den (för) våldsamt. Är det då okej att först visa hur man gör (resultatlöst i dagsläget för det vet han ju redan) och sedan sätta ned honom och beklaga att det var tråkigt att han inte kan vara med? Tidigare har det ju varit saken som ska flyttas, inte barnet men det känns inte rätt nu.

Jag börjar undra vad vi har gjort för fel som fått denna explosion av förtrots... En stor förändring har det dock blivit under förra veckan, nämligen att pappa jobbar borta under vardagarna och han är den som senast var hemma med honom.

Tacksam för fler synpunkter av någon klok!

[annawahlgren]

Grubbla inte över vad du/ni har gjort för "fel" Den vägen är inte särskilt fruktbar Klart små (och inte så små) barn alltid har skäl till att de uppför sig som de gör, hur de nu gör - men det betyder inte att de får uppföra sig hur som helst. De måste fortfarande lära sig samarbeta med andra, eftersom vi alla är beroende av varandra, oavsett vilka djuppsykologiska skäl vi nu kan ha till att behaga sätta oss på tvären ibland. Så ta inte så mycket extra för att pappa t ex är borta mer nu, utan odla Attityden. Så här går det till här i världen. Pappa kommer och går, mamma kommer och går, barnet kommer och går, men alla hör ihop ändå (kanske kan Det psykiska välbefinnandet, om beduinlägret, peppa på lite)

Se fortfarande de mindre trevliga förtrotsutbrotten som frågor. Som ska ha sina för barnet tillfredsställande svar. Betyget är barnets lättnad. Men den reaktionen kan behöva ha sin tid att födas Som du märkt. Och den infinner sig inte en gång för alla att gälla över hela linjen. Den infinner sig där och då, när du hanterat en given situation rätt. Bra Chans att andas ut, vila i vilan och ladda för nya tag Snart kommer en ny, intressant "fråga"... Och då får du ta ställning till då, hur du ska hantera den DÅ. För små barn är världen konkret och här och nu. Det får den vara för oss som lever med dem också. Inget fel, och många bäckar små osv. Men några filosofiska insikter av den art som kallas erfarenhet kan vi inte begära av små barn. Det tar många, många år innan de så att säga lär sig att lägga ihop två och två. (Det tar som bekant rätt lång tid för oss vuxna också att dra nytta av de erfarenheter vi gjort eller ens förstå dem )

Snyggt skött. Det var att du struntade i hela projektet - tog av dig och gick till ditt - som gjorde susen. Du ifrågasatte själv. Det var inte alls nödvändigt att gå ut. Då kunde han VÄLJA att gå ut. (Jfr nallen i Jag vill, jag vill inte )

Du gav honom också den Tomma Tiden. Han fick tänka och reagera själv, den tid det tog, utan din inblandning, tills han kom på något konstruktivt (att hjälpa dig i köket). Allt motsatsen till stress

Det kan räcka med att öppna dörren ut. Och låta faktum tala, om man säger Stå bara där och vänta. Säg inget och förmana inget, låt honom bara själv konstatera att det blir liiiiite svalt att stå barfota i snön i body. Ge honom sedan chansen att opåverkad av dig smälta detta faktum. Vad gör han härnäst Avvakta, iaktta, lyssna av

Är vi på det humöret - att det plötsligt ska ifrågasättas att gås upp och varas glad när man vaknar - kan vi gott få vänta tills vi kommer på bättre tankar. Du såg ju genast hur landet låg och kunde enkelt sagt, som om du bara glömt något: "Oj då, kommer strax " Och räddat plattan. Och avvaktat och gjort om det hela med en gladare pojke, som då hade fått sin Tomma Tid. Nu kände han sig kränkt och överkörd, bevars, och du fick "fel" reaktion, dvs bestraffning. Då är det "bara" att backa bandet. Där kunde du ha stjälpt honom i säng igen. Det gäller att framhärda tills man faktiskt får den där reaktionen av lättnad. Då är DEN situationen löst. Och där får man lära sig konstatera att man tydligen - i all tanklöshet och/eller välmening - gjorde fel, dvs brast i respekt för vad-det-nu-var som unge herrn hade för sig (eller inte hade för sig). Uppenbarligen var han inte färdig, med vad-det-nu-var. Då måste han ha en chans (till) att bli det.

Nu skrek han och la sig på golvet och där kan han ju ligga, höll jag på att säga. Alternativen är två: 1) oberört stjälpa honom i säng som en hög tvätt (budskap: "Det där får du hemskt gärna hålla på med men JAG vill inte höra. Vi får ses när du är klar", 2) avbryta plättstekandet, dra plattan av spisen, gå in till soffan eller till matbordet eller vad som nu passar, och läsa tidningen. Tills han kommer. För det gör han. Varvid man blir glatt överraskad och tycker det är trevligt med sällskap. Men man läser fortfarande tidningen. Tills han vill steka plättar.

Ja, avledning är ju nästan alltid ett säkert kort, och vi ska vara innerligen glada för att små barn är a) så nyfikna, b) så lättlutade som de är... Med knuffandet och stolbråket och tjafset försökte han ta kontroll över både dig (bestraffning) och den konstiga situationen som mest förvirrade honom själv (hur kul är det EGENTLIGEN att ifrågasätta saker och ting som ju faktiskt är, eller brukar vara, trevliga ) och han tyckte det var sååå skönt att helt enkelt fokusera på något annat och slippa eländet, som ändå glidit honom ur händerna.

Jaha, här kom vi ihåg oss och hade samlat krafter dessutom. Sängdumpning helt rätt i det läget. Krossat porslin behöver vi inte. Sängdumpning är inte riktigt detsamma som förvisning. Dvs man kan inte begära att barnet ska lära sig någonting (vilket han ju inte gjorde heller - han fortsatte som förut när han kommit upp). Tvättstjälpandet är till för att ge båda parter en välbehövlig paus. Själv har man fått NOG, och barnet behöver också hämta andan från det här konflikttrasslandet som uppenbarligen går alla berörda på nerverna, verkligen inte minst lilla barnet. Så han förstår inte vad han ska vara "klar" med. Han behöver tid att lugna ner sig och du kan räkna med att den tiden är ungefär densamma som du behöver själv. Möjligen lite mer. När du öppnar dörren kollar du av läget - det behövs inga ord för det och inga frågor (och inga bekräftelser) - och ser hur landet ligger. Du kan ju avläsa honom, du känner honom. Är vi lugna och glada? Eller spända och sura? Har vi bestraffning i blicken eller nyfikenhet Är vi "som vanligt" Då är det bara att lyfta upp ungen med glada utrop och annonsera nästa programpunkt, som om ingenting hänt. Alternativt - om du ser att han inte alls är "klar" - köra med lilla knepet från ovan: som om du kommit på något som du glömt, deklarerar du: OJ DÅ, kommer strax Så får han tro vad han vill om den saken. Medan du diskret väntar ut honom.

Lysande Eget "sammanbrott" där man gör som barnet fast värre, med glimten i ögat men riktigt härligt överdrivet, är bästa, mest oslagbara medicinen mot gummiben I de lägena ska man vara glad att vi bor i ett glesbefolkat land Så det finns en tredje sak vi ska vara väldigt glada över, när det gäller små barn: att de har humor. Och troll spricker i solsken

Ta till det trogna OJ DÅ. Och fråga, i stället för att (fruktlöst, tjatigt) visa. "Hur GÖR man, EGENTLIGEN KAN du... VET du hur man gör med den där, eller ska mamma VISA dig " Lite utmanande, så där. Man vädjar till lilla prestigen - och själva kunskapen, som han ju besitter, trots allt. Kanske känner han ingen lust att anta utmaningen men det är i så fall upp till honom. Då är det helt rätt att göra som du gjorde. Då får man tyvärr inte vara med. Och då får man ju räkna med ett sammanbrott för den saken, men det kan man tyvärr inte ta någon hänsyn till. Han valde själv och får ta konsekvenserna. Man jobbar lugnt vidare. I väntan på att han antingen kommer och gör som man ska (vilket han givetvis ska få chansen till då) eller fortsätter bryta samman och bestraffa, varvid sängstjälpningen förr eller senare lär bli aktuell.

Han är inbegripen i samarbete nu, social delaktighet, mänskligt samröre kring det som är (borde vara) "flockens" gemensamma angelägenhet: kampen för tillvaron. Det gemensamma bästa/för den gemensamma överlevnaden nödvändiga. Det handlar alltså inte om krypbarnets forskning och arbete med att skaffa sig förtrogenhet med Sakerna här i världen, hur de ser ut, känns och låter och vad man kan göra med dem, allt sådant som alltså inte ska förhindras. Vad du förhindrar här genom att flytta barnet, inte Saken, är sabotage av kampen för tillvaron Förstår du

[Mindy]

TACK! TACK!

Jo, jag förstår. Nu känns det MYCKET bättre. Och...mitt samvete sa också (trots att allt händer snabbt), där och då, att JAG gjorde fel när jag tog upp honom ur sängen. Eller åtminstone på väg ut...uppenbarligen missade jag något han inte var klar med men sköt det åt sidan för att hinna till spisen. Så onödigt.
Nu har jag dessutom fått bekräftat att känslan var rätt. Liksom känslan av rätt i de situationer som du tycker att jag hanterade bra.
Det är underbart att få objektiva synpunkter Så lättande, inte svårt alls att behålla eller förstärka Attityden!

[annawahlgren]

Bra, bra Vi vill ha rapport sedan

[Mindy]

Rapport en vecka efter flytt :

Har förstås gått alldeles lysande. Verkar som om sonen har bott här i hela sitt lilla liv.
De första kvällarna var det lite smågnöl när vi gick ut ur rummet men vi har odlat skrattet till gonattet som blev lite försummat där med allt flyttstök. Gnöl i 3-5 minuter minskades då raskt till 1 minut, 30 sekunder, 5 sekunder och nu är allt som vanligt igen.

Förtrotsen finns mitt ibland oss men med alla tips så går det mycket bättre. Att klä på sig, gå in när man varit ute och att komma upp ur sängen efter middagslur kräver fortfararande sin man och kvinnas tålamod och finess men läget är under kontroll.

[annawahlgren]

Och jag minns fortfarande din värme och vårt möte från var det nu var. Kram

[Saara]

Tack Linda!

Det var säkert den här tråden du menade

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

Mycket läsvärd. I en annan tråd tipsades också om att AW Online innehåller mycket matnyttigt om förtrotsen, så den ska vi hämta från biblioteket.

Tack!

Sara

[annifrid]

vilken strålande tråd! Jag känner igen mig på flera punkter. Jag har dock ett par frågor om förtrots. Jag har en ettåring och en tvååring och på senare tid har tvååringen börjat göra illa lillasyster. Ibland kan hon få för sig att knuffa henne, helt utan förvarning, liksom för att se vad hon ska få för reaktion. När de båda sitter i tvillingvagnen händer det att hon klöser och biter. Jag brukar avleda genom att ta den lilla handen och visa hur man smeker men det hjälper högst tillfälligt, sedan börjar hon igen. JAg skulle kunna ta bort förutsättningarna för bråk genom att lyfta upp ett barn men det blir oerhört komplicerat när jag ska försöka handla mat eller något annat. Att då bära ett barn i sele på ryggen eller försöka leda runt i handen samtidigt som jag drar vagnen är svårt. Hur ska man bete sig? Det är pinsamt när hon ibland dessutom knuffar barn på öppna förskolor eller vänners barn.

Ett annat trotsigt beteende är att hon, när hon fått hjälpa till med disken i köket och det är dags för nästa programpunkt (för att kunna hålla läggningstiden) bryter ihop av ilska eftersom hon tycker det är så kul att stå och diska. Hur ska man bemöta det på bästa sätt. jag har hittills lockat med något annat "nu ska vi läsa en bok" och då har hon till slut motvilligt följt med. Är detta rätt taktik?

En anna sak är att hon tenderar att rycka vad än lillasyster har i händerna ur händerna på lillasyster med orden "annan", varpå hon trycker något annat föremål i händerna på lillasyster, som ersättning. Hon verkar tro att allt är utbytbart mot något annat och att hon därigenom kan få vad än hon vill. Lillasyster blir såklart skitsur. När jag tar tillbaka oc hsäger "lillasyster vill ha tillbaka den. Lillasyster ville inte ha annan" blir storasyster skitsur och lägger sig i värsta fall på golvet och skriker. I det läget lägger jag henne i spjälsängen och säger "vila". Då vilar hon tyst några minuter och sedan som vanligt. Gör jag rätt?

Storasyster har även börjat ifrågasätta om man verkligen måste sova på nätterna men detta har jag skrivit om i en annan tråd. Vi var dumma nog att ge henne vatten och nu frågar hon ju såklart (vem kan klandra henne) efter allt möjligt...

Det blev visst en hel del frågor...

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Du är inne på rätt spår när du talar om att "ta bort förutsättningarna för bråk". Så gör det.

I Barnaboken (bl a Fostran) har jag skrivit en hel del om detta att bestämma formen, men inte innehållet.

Sätter du båda barnen i samma vagn har du bestämt formen. Innehållet blir deras eget. Du måste ändra förutsättningarna - formen - om du inte kan gå med på innehållet som blev inom den.

Förstår du?

Du kan inte ge en unge en glass och säga :"Du får titta på glassen, men inte smaka på den." Det är bara så. Ska ungen ha en glass, ska hon eller han också få lov att äta den. Annars ska du inte ge barnet någon glass.

"Ibland kan hon få för sig att knuffa henne, helt utan förvarning, liksom för att se vad hon ska få för reaktion. När de båda sitter i tvillingvagnen händer det att hon klöser och biter", skriver du.

Utgå inte ifrån att tvååringen vill göra sin lillasyster illa. Hon kan tycka hon sitter trångt och skulle kunna vräka ett vackert stort gosedjur över kanten, om hon var ensam i vagnen. Det betyder inte tt hon vill skada gosedjuret eller avskyr det eller vill illa. Hon vill bara ha bort det, just där och då, av skäl som vi inte alltid kan begripa (se trotskapitlet i Barnaboken, "Jag vill, jag vill inte!"). Hon betraktar fortfarande både folk och få som möbler, i princip. En del står bara i vägen. Världen är konkret. Hon bryr sig inte ett skvatt om gosedjurets "reaktion" (eller var det din egen reaktion du syftade på?)

Inse i stället att du valt fel form. Nu. Tiderna förändras.

1. Ta barnet ur vagnen när det bökats och härjats och säg vänligt men bestämt: "Oj då, då får du gå själv, älskling." (Bär inte, naturligtvis ) Gnölar hon och protesterar så låt henne lida, älskvärt, ett tag. Sedan, när hon tjatat om sitta, sitta, föreslår du: "Då klappar du fint på lillasyster och sedan får hon vara i fred, precis som du får vara ifred och sitta fint i vagnen. Okej?" Vänta inte på svaret utan ge henne chansen, i en attityd av mild självklarhet. Uppreoa vid behov (i evinnerligheten, om så skulle krävas).

2. Ompröva sittandet i tvillingvagn. Kan du ta mer tid på dig så den stora verkligen kan gå själv och rentav hjälpa dig skjutsa vagnen med lillasyster I så fall tackar du för hjälpen med jämna mellanrum, eftersom du ju inte orkar dra den tunga vagnen själv så bra.

3. Ta lillan i sele och tvååringen i sulky.

4. Införskaffa en vagn där lilla barnet ligger / halvsitter och större barnet står på bräda.

5. Planera dina utflykter bättre. Barnen - särskilt det stora - ska inte bara transporteras, medan du handlar och bär påsar. De, bägge två men särskilt den stora, ska göra aktiva insatser av nytta och nödvändighet. Det tar tid att låta små barn "hjälpa till" (vara socialt delaktiga), men den tiden är värd allt guld och all husfrid i världen

Kom ihåg: små barn ska njutas - och njuta själva

Tycker hon att det är så kul att stå och diska, så låt henne diska en hel dag. Eller åtminstone en halv. Vecka ut och vecka in. Det är värt det.

Återigen: planera bättre. Bok är inte per definition viktigare än disk.

"Hon verkar tro att allt är utbytbart mot något annat och att hon därigenom kan få vad än hon vill. Lillasyster blir såklart skitsur", skriver du.

Jag tror inte alls att lillayster blir skitsur. Jag tror att det är du som blir skitsur. Lillasyster låter sig avledas lätt som en plätt.

Och vad är det "hon vill", tror du "...verkar tro... att hon därigenom kan få vad än hon vill" Rannsaka dina njurar. Vad tror du på allvar att hon vill Jäklas Förstöra Sabotera Strida Varför skulle hon vilja det Hon vill ingenting annat än du (och alla människor). Men hon kan inte så bra. Än

Tänk om. Det är bara två år sedan hon kom till världen. Pass på vad det är du lär henne

Jag vill ge dig perspektiv. Gå inte i maktkamp. Det skadar er båda.

Pris och beröm ska du ha för att du lärt storasyster att ge lillasyster något annat i stället Är inte det något att vara stolt över och glädjas åt

Lär henne då också att säga "tack, tack" varje gång hon tar någonting från lillasyster, och ett älskvärt "varsågod" när hon ger någonting annat i stället Då tillägnar hon sig ett trevligare beteende än att bara rycka Saken ur handen på lillasyster, och lillasyster å sin sida, som blir så vackert tackad, kommer att tro att hon verkligen själv har bjudit på Saken till storasyster och känna sig underbart generös.

Naglar är till för att rivas med, tänder för att bitas med och händer för att flytta på saker (föremål, som ettåringar och annat i vägen) med. Leta inte illvilja. Gör henne socialt delaktig med dessa sina verktyg som Gud har gett henne och TACKA för hjälpen

Minst två tjugominuterspass om dagen ska hon ha av social delaktighet, organiserad. På det allt dessutom som hon själv initierar, och / eller som du kan finna på: att borsta ditt hår riktigt fint och länge, t ex. Att hitta saker åt dig. Att veta hur man gör - att verkligen behövas, faktiskt, praktiskt och konkret

Leda, visa, lära, hjälpa är ledorden