Är det som det skall, någorlunda..?
Någon som behöver avlägga rapport..?
Hur går det, för dig, menar jag?
Hur mår ni alla..?
-
Gäst
Hur mår ni alla..?
Hur mås det här..?
Är det som det skall, någorlunda..?
Någon som behöver avlägga rapport..?
Hur går det, för dig, menar jag?
Är det som det skall, någorlunda..?
Någon som behöver avlägga rapport..?
Hur går det, för dig, menar jag?
-
Therese
Hej!
Ja här går det väl rätt bra tycker jag. Vi har haft en tuff vinter i o med att vännernas lilla 2,5-åring dog i januari
. (Tråden: "I dödens väntrum")
Jag har verkligen återigen märkt vilken stor påfrestning det är att genomgå ett sorgearbete. Det är supertungt, o har man inga reserver kvar så känner man sej väldigt skör o liten på jorden.
När vi fick beskedet i december att flickan kommer att dö snart så rasade delar av min värld.
Med tanke på att vi nu har 3 barn så har man ju inte så mkt kraftreserver kvar precis. De mesta går åt att få våra små prinsessor att må bra o lära sej omvärlden på ett bra sätt, och allt det andra som förekommer i en familj, tvätta, handla, städa mm.
Det är ett angenämt arbete, men det tar på krafterna det vet ju ni andra oxå.
Hur som helst så har det varit en mödosam klättring från botten, o den är inte avslutad än, men vi har kommit en bra bit på vägen.
I början var jag en mamma som levde i ett vakuum, vi tog det VÄLDIGT lugnt o sparade så mkt som möjligt på krafterna.
Sen är det ju så att människan vill vidare, man vill tillbaka till vardagen o känna sej vanlig igen. Jag kände mej otålig o kände mej inte säker o nöjd i min roll som mamma, löste inte problemen på ett tillräckligt bra sätt.
Jag vet ju hur jag ska göra, men hade bara inte orken att fullt ut göra det.
Nu är det som sagt bättre, o våren är här!
Jag har för vana att ha alldeles för höga krav på mej själv, även om jag blivit mkt bättre på den punkten på sistone.
Man får ta ett steg i taget, o kanske vänta lite mellan stegen, men det är lätt att rusa lite för fort ibland, o då är det lätt att falla tillbaka i mindre bra mönster o humör.
Ja det är väl min historia! Gamla sår rivs upp o nya tillkommer, det gäller att slå av på takten o tänka efter före. Vad är viktigast? Hur vill jag ha min vardag?
Sen är ju självklart BARNEN den stora ljuspunkten i tillvaron, det är så härligt att bara få dela vardagen med dom o lära sej se saker o ting som dom ser det.
Ha en riktigt skön vår!
Ja här går det väl rätt bra tycker jag. Vi har haft en tuff vinter i o med att vännernas lilla 2,5-åring dog i januari
. (Tråden: "I dödens väntrum")Jag har verkligen återigen märkt vilken stor påfrestning det är att genomgå ett sorgearbete. Det är supertungt, o har man inga reserver kvar så känner man sej väldigt skör o liten på jorden.
När vi fick beskedet i december att flickan kommer att dö snart så rasade delar av min värld.
Med tanke på att vi nu har 3 barn så har man ju inte så mkt kraftreserver kvar precis. De mesta går åt att få våra små prinsessor att må bra o lära sej omvärlden på ett bra sätt, och allt det andra som förekommer i en familj, tvätta, handla, städa mm.
Det är ett angenämt arbete, men det tar på krafterna det vet ju ni andra oxå.
Hur som helst så har det varit en mödosam klättring från botten, o den är inte avslutad än, men vi har kommit en bra bit på vägen.
I början var jag en mamma som levde i ett vakuum, vi tog det VÄLDIGT lugnt o sparade så mkt som möjligt på krafterna.
Sen är det ju så att människan vill vidare, man vill tillbaka till vardagen o känna sej vanlig igen. Jag kände mej otålig o kände mej inte säker o nöjd i min roll som mamma, löste inte problemen på ett tillräckligt bra sätt.
Jag vet ju hur jag ska göra, men hade bara inte orken att fullt ut göra det.
Nu är det som sagt bättre, o våren är här!
Jag har för vana att ha alldeles för höga krav på mej själv, även om jag blivit mkt bättre på den punkten på sistone.Man får ta ett steg i taget, o kanske vänta lite mellan stegen, men det är lätt att rusa lite för fort ibland, o då är det lätt att falla tillbaka i mindre bra mönster o humör.
Ja det är väl min historia! Gamla sår rivs upp o nya tillkommer, det gäller att slå av på takten o tänka efter före. Vad är viktigast? Hur vill jag ha min vardag?
Sen är ju självklart BARNEN
den stora ljuspunkten i tillvaron, det är så härligt att bara få dela vardagen med dom o lära sej se saker o ting som dom ser det.Ha en riktigt skön vår!
-
Gäst
Tack Therese för rapport!
Det är klart att det har varit tungt för er alla, med en sådan start på våren.
Skönt att höra att det går bättre nu!
Anledningen till att jag frågar hur alla som skrivit här mår är som följer:
har läst en spec.pedagogs tankar om hjärnans sätt att fungera:
ifall man inte säger högt sina minnen så förblir de - för hjärnan - obearbetade.
Då kan inte hjärnan sortera undan just de speciella tankarna/känslorna, utan man snubblar på dem i princip varje gång som man börjar tänka...
ungefär som ett par smutsiga jeans som ligger kvar framför sängen. Varje gång man skall sova eller upp från sängen börjar man med att snubbla över de där jeansen.
Men tar man undan dem, viker ihop dem, eller lägger dem i tvättkorgen finns det plötsligt plats för annan verksamhet i rummet än att ständigt snubbla på de där jeansen...
Att skriva är att säga högt. Och när man väl har gjort det, så kan hjärnan sedan sortera undan även just de där känslorna och tankarna, precis som vilka andra sådana som helst... och då finns det plats för andra tankar, och andra känslor.
Hänger ni med?
Jag tycker det var rätt så klokt tänkt, jag...
Det är klart att det har varit tungt för er alla, med en sådan start på våren.
Skönt att höra att det går bättre nu! Anledningen till att jag frågar hur alla som skrivit här mår är som följer:
har läst en spec.pedagogs tankar om hjärnans sätt att fungera:
ifall man inte säger högt sina minnen så förblir de - för hjärnan - obearbetade. Då kan inte hjärnan sortera undan just de speciella tankarna/känslorna, utan man snubblar på dem i princip varje gång som man börjar tänka... ungefär som ett par smutsiga jeans som ligger kvar framför sängen. Varje gång man skall sova eller upp från sängen börjar man med att snubbla över de där jeansen.
Men tar man undan dem, viker ihop dem, eller lägger dem i tvättkorgen finns det plötsligt plats för annan verksamhet i rummet än att ständigt snubbla på de där jeansen... Att skriva är att säga högt. Och när man väl har gjort det, så kan hjärnan sedan sortera undan även just de där känslorna och tankarna, precis som vilka andra sådana som helst... och då finns det plats för andra tankar, och andra känslor. Hänger ni med?
Jag tycker det var rätt så klokt tänkt, jag...
-
Therese
Ja jag är nog benägen att hålla med!
Visst känns det så, ibland hänger man upp sej på en sak eller ett betéende o man får liksom inte bort det. Vädrar man sen sina tankar o idéer så kan man lättare sortera bort dom eller bara lugnt gå vidare.
Jag luftar ofta tankarna med maken o det är jätteskönt, ibland får han mej att se saker o ting ur ett annat perspektiv. Man lever ju i en liten o intensiv värld när man är föräldraledig (åtminstone jag
) o då kan småsaker bli STORA o alldeles JOBBIGA.
Sen det här med sorgearbete är ju verkligen ett ARBETE, det är inget man skakar av sej precis, utan det är bara att ta tag i o rida ut stormarna.
Tack för att du frågade!
Visst känns det så, ibland hänger man upp sej på en sak eller ett betéende o man får liksom inte bort det. Vädrar man sen sina tankar o idéer så kan man lättare sortera bort dom eller bara lugnt gå vidare.
Jag luftar ofta tankarna med maken o det är jätteskönt, ibland får han mej att se saker o ting ur ett annat perspektiv. Man lever ju i en liten o intensiv värld när man är föräldraledig (åtminstone jag
) o då kan småsaker bli STORA o alldeles JOBBIGA.Sen det här med sorgearbete är ju verkligen ett ARBETE, det är inget man skakar av sej precis, utan det är bara att ta tag i o rida ut stormarna.
Tack för att du frågade!