En sak jag lärt mig är att man SKA TRYCKA IN RAMSAN oavsett om det behövs eller ej
Vi har aldrig kurat.
Vi har vagnat bort nattmålen och sedan har allt annat fallit på plats.
Vi ramsade aldrig dit läggningarna utan läggningarna smög sig på vid 2-3 månaders ålder och satt som en smäck vid 4 månaders ålder - av sig självt. Lugnt och fint.
Vi har aldrig haft några nattvak
De gånger dottern låtit på natten har det, antagligen, varit i sömnen och hon har skött detta alldeles självt.
Morgontrasslet har (mis)skötts genom att snabbramsa vår (inte så bra) ramsa och sedan avvaktat, infört klocka och sedan avvaktat vidare. "Äsch, vad gör väl det egentligen eftersom hon sover så bra annars, 11 eller 12 timmars sömn vad spelar det för roll egentligen, vad har vi att klaga på", har varit vår Attityd.
Och så har vi legat i sängen och lyssnat... Avvakta och backa har vi blivit duktiga på, men inte på att egentligen göra något åt situationen
Vi har aldrig behövt ramsa henne på natten!
Superskönt tyckte vi, en säker sovare bara av sig självt.
Vi behövde aldrig testa ramsan, fundera på om den fungerade eller inte och nog visste jag att den egentligen var "fel", men vad sjutton hon var ju en säker sovare så vi behövde ju inte tänka på det och ändra på det
Vi har till och med sovit borta, hos morfar, moster, mormor, farmor, gudmormor och gudmorfar och 3 veckor i Thailand - utan uppvak på natten som krävt åtgärder från oss! Och även haft barnvakt hemma en kväll då dottern lades utan oss hemma.
Och det har fungerat. Alltid
Så självklart, hon är ju en säker sovare! Hur skulle vi kunna tro annat?
Men, som jag nu fick erfara, så var hon inte så säker som jag trott. Eller rättare sagt så är hon en säker sovare men när det väl inte fungerar så hade jag inget att ta till. För jag var inte van och visste inte vad jag skulle göra, hon var inte van och blev förvirrad och oroad av mig och min förvirring. Kaos var ordet. Förtvivlan och förvirring följde efter det. Och där hade vi flocken med orosvargar direkt, överallt.
Det krävdes en snabbkur, som egentligen bara var en natt (natten efter detta första kaos), men där jag då var förberedd och inte längre mamma utan kurare (självklart mamma också, men med distans och målet för ögonen - god nattsömn åt oss alla). Då kom Attityden igen och jag hade fått tid att rannsaka mig själv. Jag hade fått distans och jag hade tänkt till, funderat, förkastat det jag inte tyckte stämde och tagit till mig det jag tyckte stämde och det jag behövde ändra på.
Jag såg på det hela klart och objektivt och kunde se vad vi gjort rätt och fel.
Och nu med Attityden och en ramsa med magstöd som kan överrösta en skenande lastbil så fungerade det, men inte utan jobb
Jag kan nu se att vi gjort oss själva en björntjänst som inte infört ramsan mer "ordentligt" från början. Vi hade inget att ta till när det väl krisade... För det kan ju göra det, borde jag veta som diplomerad SHN-kurare
Men "det händer ju inte mig"...
Så med eller utan en säker sovare, före eller efter kuren, så behöver man en ramsa och man behöver kunna avvakta och backa. Och självklart ska attityden sitta som en smäck 8)
Så gör inte samma misstag som jag utan inför ramsan ordentligt även om det inte "behövs"!
. 
När man sedan kommer till en miljö där den sortens ingripande inte, av olika orsaker, tillåts eller är möjliga då står man utan verktyg. 
En gång är ingen gång. Men om barnet vaknar även nästa natt, gråter och visar samma oro, så tänk dig för innan du går in! Säg dina betryggande ord utanför dörren! När barnet sedan sovit i minst tio minuter, kan du gå in och stoppa om och se att allt är väl. Det märker inte den lilla.