Svenskt beduinläger

[Susanne*]

Storasyster ville se några av dessa berättelser så har letat fram lite gammalt till henne.

Sitter här och blir alldeles rörd - vad tiden går och vad mycket vi alla har upplevt tillsammans. Idag efter en trött mammadag och en rörig trotsdag (mycket märkligt att de sammanfaller va 8) ) känns det än mer underbart. Och med ett nytt litet skräp på storasysters axel och en lillasyster som somnade efter att ha skrattat så hon kiknande.

Kram till alla

[miar70]

Så underbar läsning Tack Skriven långt före innan jag hittade hit, så det var nyläsning för mig.
Två år sen du skrev den, och jag förmodar att det känns som igår

Ibland känner jag nästan sorg i hjärtat, när jag ser på mina stora barn, den äldste med ena foten i vuxenvärlden, och jag kan bara inte FATTA vart åren tar vägen... Och jag kan heller inte fatta, att det är MINA barn, de som alldeles nyss var små, och mamma var den bästa, viktigaste i världen...

Det är tur att det finns videofilmer och foton, och när vi tar fram dem och tittar, så känns det verkligen som igår

Vilken gåva det är, vilken ynnest, att få vara med, vara delaktig i sina barns liv! Den viktigaste karriären som finns, det bästa jobbet! (lite dåligt betalt i pengar, bara )

[blomman]

Vad underbart berättat! Och vad underbart att vara barn till en mamma som tänker så!
Det är nog väldigt nyttigt som vuxen att umgås med barn på det här sättet! Man lär sig så mycket om livet av de små!

[Miani]

Åh, vilken rolig tråd! Min dotter är 10 månader och ägnar merparten av dagarna åt att krypa runt för full speed och utforska allt som utforskas kan. Det är verkligen helt fascinerande att se utvecklingen och smått ofattbart hur mycket deras hjärna tar in varje dag... Böcker ska tas ut ur bokhyllan och klappas på, luckan till bandspelaren öppnas och stängas, kläder tas ur hennes lilla tvättkorg på rummet, katter ska jagas runt och försökas klappas, det ska vinkas till gubbarna i TV:n och det ena med det andra... Det är så kul att se!

En gång tappade hon ena strumpan, tog upp den och tycktes fundera ett tag på vad man gör åt DET, varpå hon lade strumpan på den lilla foten. Och väntade, och väntade. Nehej, det hände ingenting. In med strumpan i munnen en stund. Och sen försöka igen. Lägga strumpan på foten, och vänta på att den ska sätta på sig själv. Utan resultat. Då fick jag rycka in, förstås... Men så smart tänkt ändå! Strumpan ska ju vara PÅ FOTEN!

[Susanne*]

Tack så mycket för era varma ord

Tack Mia för dina varma ord och visst är det precis så - så fort tiden går, vilket är både underbart och sorgligt. Jag förstår också hur du menar för varje gång växasängen dragits ut och nya cyklar köpts så står jag där med tårar i ögonen. Förra helgen var vi och tittade på stora flickan när hon tävlade. Satt på gympagolvet och ammade den lille och hade Astrid brevid mig - samtidigt som Louise gjorde sina konster. Vilken värme, stolthet och framför allt - förundran. Mina barn. Och vilket gäng du har

Blomman - vad glad jag blir - tusen tack för dina ord. Jag försöker verkligen hålla den känslan i focus.

Men så rart Miani - tänk vad de har att lära och så kloka de är. Tycker det är en av de stora lärdomarna som barnen ger oss - att tänka utanför den lilla lådan vi har stängt in oss i som vuxna.

Kram