"Ingen tycker om mig"

Jennie · Inlägg av **Jennie** » sön 20 feb 2005, 13:21

Hej alla!

Jag behöver lite tips angående hur jag skall svara min 6-åring. Han passar nästan exakt in på beskrivningen om 6-åringen i Barnaboken. Humöret skiftar väldigt. För det mesta är han en underbart glad liten kille men kan bli sååå känslig ibland och uttrycker då kommentarer som: "Ni tycker inte om mig" (som även det finns beskrivet i barnaboken). Jag svarar då att det gör vi ju visst, att han är det goaste killen i hela världen osv. Men det verkar inte gå in

Han pratar också mkt om att han skall flytta till nordpolen så att vi slipper honom...

En kort stund senare kan han komma och kramas och vara hur öm och rar som helst och säga att han skall bo här hela livet

Jag vet att dessa reaktioner är helt normala för en 6-åring, men hur tycker ni att jag skall bemöta hans kommentarer när han pratar på om att "ingen tycker om mig"

Tacksam för tips!

Inlägg av **annawahlgren** » sön 20 feb 2005, 13:49

Du ska bara ta det lugnt. "Jo, min älskling, vi tycker om dig. Vi älskar dig mest av allt i hela världen. Kan du hjälpa mig med disken, tack?" - "Nej, du ska inte flytta till Nordpolen, för vi vill ha dig här, och vi älskar dig mest av allt i hela världen. Oj, vet du möjligen var min hårborste är någonstans?" Förstår du

Budskapet gär in, jag lovar. Men det tar kanske tusen gånger. Förlora dig inte i oro och inte i djupa diskussioner. Det här går förbi. Alla våndor kan och ska vi inte försöka lösa åt våra barn. Vi ska bara finnas där, lugna, kärleksfulla och fullkomligt vargfria. De har nog av sina egna vargar

Jennie · Inlägg av **Jennie** » ons 23 feb 2005, 10:57

Tack Anna för ditt svar!

(kom på att jag inte svarat dig på denna tråden först nu)

Du beskriver det som vanligt med så kloka ord. Jag skall nu försöka bemöta honom med de mer konkreta sakerna. Jag har dock undvikit att fråga honom varför han känner si och så, för det har jag förstått att han förmodligen inte själv vet

Han har varit sjuk i några dagar med hög feber då han inte uttryckt dessa känslor, men igår började han tillfriskna och då kom hans funderingar igen

Jag svarade då som du tipsade om och bad honom hämta något, varpå han svarade "Javisst, kära mamma"

Han kom efter det helt bort sig i sina existentiella tankar och sysslade sedan med något annat.

Så där sockersött svarar han ibland annars också när man ber honom om något samt lägger huvudet på sned och ler så att man som mor blir helt såld.... men ibland så blir det andra inte helt rumsrena svar på mina frågor

Det verkar verkligen inte vara så lätt att vara 6 år, det är nästan så att jag kommer ihåg det själv...

Inlägg av **annawahlgren** » ons 23 feb 2005, 11:48

Tack för härlig respons

Så stay cool, är mitt bastanta råd

Man får utveckla lite selektiv hörsel också. Man "hör" helt enkelt inte all smörja, ursäkta. Utan börjar prata för sig själv, bekymrat: "GUD, var är min hårborste. VAR är min hårborste! Jag hittar inte min HÅRBORSTE!!!" ända tills ungen - kavaljeren - löser problemet. Funkar bra med ettåringar också

Klokt att du inte försöker utvinna några psykologiska förklaringar ur honom, arma unge

Med tanke på hur svårt vi vuxna har att tala om vad vi känner och i synnerhet varför, tycker jag det vore väldigt skönt om vi förskonade de små barnen från det fruktlösa eländet

Små barns värld är konkret och ska så vara. Och deras påståenden är frågor. "Ingen tycker om mig!" ska alltså i all enkelhet översättas till: "Tycker du om mig? Det gör jag inte själv, nämligen, just nu."