Jag måste berätta om gårdagen. Vera och maken hämtade mig efter jobbet. Maken skulle på ett kvällsmöte, så jag och Vera tog bussen hem. Mycket folk, men inga problem. Men jag märkte att hon var trött och hade lätt till gråt.
Hon är i trotsåldern och det är genom gnäll och gråt det uttrycker sig, så jag var inte så förvånad, även om hon är glad för det mesta.
Vi gick hem från busshållplatsen - fem minuter för en vuxen är en bit för en liten, men ingen lång sträcka ändå. Men det var besvärligt. Och hon hade ont i benet. Gnällde lite och jag noterade det inte så mycket. Sedan sa hon helt utan gnäll, men med lite bedrövelse i rösten:
"Mamma jag har faktiskt jätteont i benet".
Då fick hon rida på min rygg resten av vägen, vi hade väl gått halvvägs.
När vi kom innanför dörren tog jag av mig som vanligt och gick in. Hon kan tycka att det är VÄLDIG jobbigt att klä av sig ytterkläderna och brukar gnälla en del, men kan ju, så jag undviker att hjälpa.
Men hon började storgråta med stora tårar trillande ner för kinderna. "Du LOVADE att hjälpa mig" sa hon. Vi hade inte pratat om det. Men en känsla i magen säger att det inte är vanligt trotsgråt, så jag hjälper henne.
Jag sa att vi kan gå och vila och gosa en stund när vi har klätt av oss.
JAG VILL VILA I MIIIIIIN SÄNG, vrålar Vera.
Jaha, men jag vill gosa lite säger jag och föser henne in i vårt sovrum. Hon gör inget motstånd men vrålar igen:
JAG VILL VA I MIIIIIN SÄÄÄÄÄNG.
Mmm, säger jag, men vi kan väl vila tillsammans i min säng. Jag lägger mig halvsittande mot några kuddar och lägger henne på min mage. Tre-fyra gånger till vrålar hon att hon vill till sin säng, men inget motstånd, bara lyfter lite på huvudet.
Till slut så slappnar hon av och gråter och hulkar. Jag kramar och klappar, utan att säga något. Efter ett tag så avtar gråten och vi börjar prata. Om allt möjligt, men så småningom kommer hon in på familjen.
Vi ska vara tre i vår familj, vi är bara två nu. Det är bara du och jag och vi är två. Det ska vara tre - mamma, pappa och jag. Resonerar hon.
Det var ju visserligen faktiska konstateranden, men jag undrar om det inte fanns mer bakom de tankarna. Det fattades någon för helheten.
Sedan gick vi och lagade mat och hade en mysig kväll och tidig läggdags! Jag är så glad att jag lyssnade på min känsla att det inte bara var gnällgråt och ignorerade henne. Att jag istället tillät henne att vara jätteledsen så länge hon behövde och så var det bra sedan.
Mitt älskade hjärta./LO
