Grannen Marja-Leena och Emil har någon sorts kontakt från dag ett. Hon är ingen vi umgås med, utan man hälsar när vi träffas, byter några ord om vädret eller så, inget mer. Men hon och Emil har alltid mycket att prata om.
Så när vi var ute och lekte i snöhögen utanför porten här om dagen så kom hon hem. Stannade och lyssnade en stund på vad Emil hade att berätta och hon själv berättade att hon skulle hem till sin katt som satt i fönstret och väntade. Han skuttar glatt i förväg -"Jag ska öppna dörren till dig!",( som om inte hon redan var såld
). Men portdörren är lite för tung för honom och han får såklart inte upp den. Det "normala" hade ju varit att M-L hade tackat för försöket och öppnat dörren själv, men nehej då. Den underbara människan tar på sig en min av all världens bekymmer -"men hur ska jag nu komma in? Jag har ju så mycket kassar i händerna så jag har bara ett endaste finger över. Jag kan ju inte öppna den tunga dörren med bara ett finger. Och stackars, stackars katten som sitter hemma och väntar på mat. Tror du kanske att vi kan få upp dörren om vi hjälps åt?" Emil, som fullkomligt svämmar över av hjälpsamhet, hugger tillsammans med grannen tag i dörren och det stånkas och pustas, men till slut får de äntligen upp dörren. M-L tackar så alldeles väldigt mycket för hjälpen -"vilken TUR att du var här Emil, annars hade jag nog inte kommit in!"-"Glöm inte att trycka på huset (bilden på knappen i hissen till våningen hon bor på. Inte samma som vi alltså) hojtar han efter henne när hon försvinner runt hörnet.
Det verkar som om en del människor bara "har det" alldeles av sig själva.
& Lilltufsan född feb -06 