Ett exempel: Om han och jag t ex står och lagar man och jag bara snabbt går iväg två sekunder för att hämta något i rummet bredvid eller ibland bara bort till köksbordet så börjar han att pipa direkt och ser ut som att jag skulle lämna honom för evigt
Förut hade han bara nöjt stått kvar och fortsatt med sitt. Det känns som att det är så synd att han hela tiden skall behöva avbryta det han håller på med bara för att jag som centrum (som Anna beskriver det i barnaboken) flyttar på mig. Om jag däremot är still och sitter på golvet så kan han gå fram och tillbaka och pyssla med sitt och kommer då och då fram och lägger huvudet i knät eller ger mig en puss för att tanka lite kärlek och trygghet. Men man kan ju inte alltid sitta still!!! 
Han är mycket med och har social delaktighet som att tvätta/duka/laga mat etc.
Är det vanligt att de är lite känsliga och otrygga i just i den här åldern? Är det någon som vet det? Några tips på hur det skall bli bättre?
