Har hållt mej undan ett tag pga just sorg! (Går att läsa på Barnasorg)
För att göra en lång historia kort så dog en liten vän till familjen blott 2,5år gammal. Hon led av neuroblastom, en cancerform. Hon var lillasyster till min stora flickas kompis, kompis med min mellanflicka och en av mina bästa vänners lilla dotter.
Jag har nu på få veckor fått lära mej massor om barns sorg av just barn. Jag ser o följer storasystern, funderar tillsammans med mina barn.
Att döden för dom inte är alls så dramatisk som den är för oss vuxna är helt klart. Det kan till o med vara en tröst att lyssna på ett barns tankar om döden. För vem kan säga vad som händer efter livet?
Varför skulle det vara vi vuxna som skulle komma med de mest troliga svaren? Varför skulle det inte kunna vara så som ett barn beskriver, hur tokigt det än kan låta?
Om man har det svårt i sin sorg som vuxen kan man helt klart låta sej ledas av det lilla barnet många gånger för att veta vad som är "rätt". Våra barn är upp till 5år, o föräldrarna i den drabbade familjen fick mycket hjälp av storasystern med att planera begravningen tex.
När vi berättade för våra barn att deras lilla kompis skulle dö snart så togs det emot på olika sätt.
Mellantjejen som blir 3 i april, sa att det gjorde ingenting hon hade andra kompisar!!!
Stora tjejen som blir 5 i mars, blev alldeles blank i ögonen o jättelessen.
I vår familj har vi alltid talat öppet om döden eftersom tjejerna har en storebror som dog efter förlossningen för 6,5år sen.
För oss är han en ängel!!! Vi tror helt klart på ett liv efter detta som änglar, nåt annat skulle inte funka för oss, vi hade nog gått under då för 6,5 år sen.
Måhända har vi planterat detta änglaliv hos våra barn, men de är fria att spekulera hej vilt o de vet att vi inte besitter svaren.
Senast idag sa min stora dotter: -Men mamma tänk om man bara ligger kvar där i jorden när man dör???! Då kan man ju inte andas!!!
-Ja så kan det ju oxå vara, men när man är död så andas man ju ändå inte.
-Nä just det ja!
Slut på det ämnet.
Vad vill jag då dela med mej??
Ja inte vet jag, är fortfarande lite off känner jag, men en sak känner jag helt klart, låt döden bli en naturlig del av livet! Det är så lätt för oss vuxna att prata bort tråkigheter, särskillt i västvärlden.
Jag tror på att prata om saker o ting när de dyker upp, sen får man ju givetvis anpassa orden efter förståelsegraden. Men döden för barn är inte alls så hemsk som man kan tänka sej, åtminstone inte för små barn. Sen kan man ju välja hur man lägger fram saker o ting, o inte heller göra för stor grej av det hela då förstår barn ofta att det är laddat för föräldern.
För att vår mellantjej verkligen skulle förstå att hennes kompis var död o vad det skulle innebära fick jag lägga fram sanningen helt naken.
-Ja du har andra kompisar att leka med, men XXX kommer du aldrig att kunna leka med mer!
Då blev hon jättelessen, men det gick in!
Men aldrig att hon tänkt att hon eller vi skulle kunna dö, det är hon för liten för.
Stora tjejen däremot vet mer, men så har hon fått en tidig förståelse i o med sin ängla-storebror, som hon saknar VARJE dag o pratar om VARJE dag!
Jag skulle inte säga att denna medvetenhet har gjort dom olyckliga, ledsna ibland, men inte olyckliga!
Lycka till med detta svåra ämne, o hoppas att ni bara stöter på döda fåglar o maskar för en lååååång tid framöver!
Therese
