De första två nätterna ÄR jobbiga. Särskilt förstås den första, men allting är ju relativt. Jag har stått och buffat en liten unge i timmar - minns inte hur många och visserligen hade han fått Theralen och var inte helt avgiftad ännu, men ändå. Läs gärna "J'accuse" bland krönikorna
I och med att ni tog upp honom gav ni honom motsägande besked (nämligen att det är farligt att ligga kvar i sängen) och måste nog därför räkna med att få börja om från början. Från natt 1, alltså.
Det tjatas väldigt om Attityden här, Attityden av Självklarhet. Jag har försökt skriva någonstans (gå via search) om hur man så att säga etablerar den. Mammut Maria har en klistrad tråd om förhållningssättet som jag också rekommenderar, verkligen. Det är och förblir nödvändigt att man vet exakt vad man gör och varför, om och när man beslutar sig för att genomföra Sova hela natten-kuren, och framför allt att man är absolut hundraprocentigt övertygad om att den goda sömnen är vad ens lilla barn behöver och det tänker man se till att barnet får, oavsett hur mycket tid, jobb och möda det tar. Man tänker inte ge sig med mindre.
Nu gav ni er och det kan man göra och skurken är den fallerande attityden. Ni handskas med saken som en kamp, en strid, i stället för att se det som att ni ska övertyga barnet om det ni själva är övertygade om, nämligen att den goda sömnen, som hägrar vid målsnöret, är en tillgång och en gåva, en ynnest; inte en påfrestning eller en börda. Det är denna övertygelse som ska bära er över de motstånd, de frågor och protester, den förvirring och osäkerhet - allt hos barnet - som ni nu tolkar som kamp och strid. Och till den änden finns verktyg, men de i sin tur blir verkningslösa, som du ser, om de i sin tur inte bärs av Attityden.
Exakt samma attityd gäller när man ska ta körkort. (Har du läst "Vill du kura ditt barn - läs detta först"?) Man kan inte hoppas på att bilen ska börja köra sig själv åt en, särskilt inte första lektionen. Man kan inte mer än till en viss grad öva genom att läsa på och snurra leksaksrattar och trampa på låtsaspedaler. Man kan och måste lära sig teorien och det kan man göra utan en bil i sikte. Men när det väl kommer till körningen, måste man ta ledningen, man måste köra själv - medan man avlyssnar bilen hela tiden. Och får man motorstopp, kan man natulrigtvis kliva ur och vägra fortsätta, men man får ändå börja om igen. Om man nu alltså vill ha sitt körkort. Och måste det, för jobbets skull t ex. Om det alltså inte går att ifrågasätta beslutet man fattat.
Förstår du?
Det skulle inte hjälpa en att snegla på hur fort andra lär sig köra och hur mycket lättare det går för dem (det gör det antagligen inte, men det tror man gärna). Det är man själv som sitter där bakom ratten, i just den bilen man fått sig tilldelad, och det är den man ska lära sig köra.
Den kommunikation du efterlyser kan knappast infinna sig första natten, som sönderbombarderas av barnets frågor - frågor som måste ges rum och svar gång på gång innan barnet är i stånd att ta till sig svaren och därmed kommunicera. Det första är alltså att se till att svaren når fram. Det är det som kallas att lugna barnet där det ligger.
Och det första som gäller när man lär sig köra bil är att få igång bilen och att få stopp på den, och möjligen också att svänga den. Det är inte under första körlektionen man känner att man "kommunicerar" med bilen
Har du boken Sova hela natten så läs på igen, och igen och igen. Läs inte med jämförande ögon. Läs med din lille pojkes ögon. Om du förstår
) så har vi ju förstört alltihop, och det hela känns som ett enda stort misslyckande.
