2-åring som plötligt är rädd och ledsen vid läggdags

[ladyline]

Hej!
Sonen på 2 år och fyra månader har alltid sovit så otroligt bra (standardmodellen och verktygen från start) och somnat själv i eget rum sedan han var fyra månader. Nu delar han rum med lillebror sen ett halvår tillbaka och det har funkar hur bra som helst. Men har det hänt nåt och vi känner oss lite villrådiga!
Från att frivilligt hoppat upp i sängen vill han inte längre gå och lägga sig, han säger att han vill "Sova sen" har "sovit färdigt" och han vill inte sova i sängen utan säger att han vill sova i soffan eller i vår säng (vilket han aldrig gjort). När vi bäddat ner honom klamrar han sig fast vid oss och säger "mamma också vila här" och gråter förtvivlat när vi går ut. Sen springs det efter oss (han kan hoppa ur sängen på två röda). Första kvällen var vi lugna och ledde tillbaka och gick ut som vanligt men det eskalerade och blev bara värre och värre tills han efter en halvtimme var helt förtvivlad "mamma stanna". Nu har vi löst det genom att jag ställt en stol vid dörren (på insidan) och säger "sov nu, mamma sitter här" och så sitter jag där och är trist. (Min tanke var att efter några dar se om jag kan flytta stolen till andra sidan dörren.) Han acepterar det och somnar på några minuter. Det känns ju bra att vi hittade en lösning men det oroar mig ändå att han är så orolig (varför lyckas vi inte få honom att känna sig trygg?) och är orolig för at det vi ska fastna i längre och längre läggningar och sitta bredvid tills han somnar.
Är det nån som varit med om nåt liknande? Nån som har bra tips på hur vi ska tänka för att hjälpa honom? Det kom så oväntat.

[annawahlgren]

Se det inte som missnöjesyttringar (än värre som tecken på rädsla). Se det som frågor.

När du intar din tröstande attityd, hjälper du för stunden, men den fröjden kommer inte att vara, eftersom han inte fått för honom tillfredsställande svar på sina frågor.

Det tillfredsställande - och sanna - svaret är förstås att det inte alls är farligt och fel att sova så gott i sin egen säng och tycka om det.

Det felaktiga svaret ger du nu när du i handling meddelar att det är just farligt och fel att sova så gott i sin egen säng och tycka om det; alltså måste du sitta därinne och ge honom ditt fysiska beskydd.

Detta kommer han inte att acceptera i längden eftersom ingen människa orkar oroa sig för livhanken vareviga kvall / natt och ha vargarna svansande kring sängen, legitimerade - insläppta - av mamma / pappa, överlevnadsgaranterna.

Så det rätta svaret är ramsan, à la Goddag yxskaft. "Go'natti med sig, sov så gott"(eller vad ni nu har arbetat in) x 4 eller x 6 i glatt betryggande, gärna hurtigt tonfall. Som svar på vad än han gnölar om. Tills han faktiskt tar beskedet till sig - och en gång till, som sätter punkt.

Det är alltså en liten minikur som ska till, enkel och fin.

Skrattet-till-go'nattet får man aldrig försumma, lika lite som det glada härliga återseendet på morgonen som man själv styr om, inte lägger på barnet

[ladyline]

Ja, det är ju just vad som oroar mig, att vi på detta sätt bara bekräftar hans oro och leder in allting på fel spår. Om han inte kunde ta sig ur sängen skulle jag göra som du skriver, det var min första tanke, men nu klättrar han ur SNABBT. Första kvällen när vi försökte göra just så hoppade han ur - ledsen och gråtande - och rusade efter oss, vi stoppade i säng och gick ut (lugna med ramsa) och sen fortsatte det fram och tilbaka i en halvtimme tills han var jätteledsen och förtvivlad (och TRÖTT naturligtvis). (Och mitt i allt låg lillebor och snarkade ). Så hur gör jag det annorlunda?

[ladyline]

Och tack för otroligt snabbt svar måste jag säga också!

[annawahlgren]

Då förstår jag.

Lägg (kort) och börja ramsa på väg ut. Gör han sig då klar att klättra ur, eller rentav klättrar ur, vänder du dig mot honom på fläcken och ökar volymen på ramsan, rätt uppfordrande. Och väntar på att han klättrar tillbaks. Han ska alltså inte ha hjälp med den saken. Och vad han än kommer med för vädjanden, när han inser att skrikande inte duger som kommunikationsmedel, svarar du med ramsan, pauserat, nyanserat, anpassat, men ständigt densamma, utan resonemang. Låt det ta den tid det tar. Han ska tillbaks i sängen igen. Möjligen kan du "sufflera" med en stol eller pall, men utan känslomässig inblandning, varefter du genast återtar din plats lite ifrån.

När han är där igen ger du en bekräftelseramsa som är lagom gullig men inte andas tycka-synd-om.

Sätt dig sedan på stolen utanför dörren, så att han ser dig, och odla ramsan x 4 à la goddag-yxskaft vid behov.

Gå därifrån med jämna mellanrum och se till, när du sitter där, att du har något vansinnigt viktigt att göra, som inte rör barnet: du läser, koncentrerat, t ex. Som om du skulle ha suttit där i vilket fall.

Dina uppbrott från stolen ska vara på ditt bevåg och dina återinträdanden på scenen också på ditt bevåg - inte tillskrikna!

Längre och längre är du sedan därifrån och odlar hela tiden Attityden av Självklarhet.

När minikuren är klar (3-4 kvällar) möblerar du tillbaks stolen sådär lite oförhappandes som om du plötsligt fått syn på att den hamnat fel "Natt natt, lilla stolen. Nu får du sova här, och små barnen sover där, och mamma sover i mammas rum, sedan."

[ladyline]

Tänk att det lätta ibland kan vara så svårt! Visst var det min attityd som var problemet, saklighet och självklarhet löste biffen. Inget "Oj, här finns inget farligt" utan bara "Nu ska du sova, godnatt". Och ramsan, vi har dumt nog slarvat med den på sistone eftersom de sover så himla bra båda två men tydligen behövs den fortfarande.
Allting gott och väl igen alltså, tack för hjälp!

[annawahlgren]