Hemska dagishämtningar!

[Gäst]

Hej alla kloka,

hoppas på tips om hur man kommer ur mycket trista mönster vid dagishämtning! Sonen, 4 år, går på dagis tre dagar i veckan. Varje hämtning är ett helsike ! Så fort jag visar mig i dörren skriker han: neeeeej!!!!!!!!!!!!!!!!!! Inte än!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill leka en stund till!!!!!!!!!!!!!! Total härdsmälta redan där . Sedan är det dags att städa ihop de grejer han lekt med. Sammanbrott igen och vilda protester. Sedan skall vi klä på. Då är han inte så högljutt ovillig längre utan ändrar strategi till att bli en liten ål som försvinner efter varje plagg vi fått på. Sedan dyker kanske någon fröken upp och vill berätta något om dagen och när det väl är avklarat så är han borta igen och kläderna utspridda på diverse ställen. (När jag sedan ääääntligen fått ut honom i hallen till skorna så är tvååringen involverad i någon lek med de större tjejerna och vill absolut inte gå hem. Men det hör ju inte ens till saken....).

Jag har försökt att ge honom tid - att säga att jag väntar en stund och tagit av mig jackan, men det tycks liksom inte spela någon roll hur länge jag väntar. Slutresultatet blir alltid samma scen.

Idag frågade jag personalen om de brukar förvarna honom innan jag kommer. Tog faktiskt det nästan för givet, men inte då! De tyckte dock att det var ett jättebra tips och skulle se till att han alltid blev förvarnad hädanefter. Tyvärr känner jag mina löss på gången och tror inte att det inte kommer att göra sådär jättestor skillnad.

Hoppas på massor av bra tips för jag känner mig rätt maktlös och uppgiven!Hotet om att åka hem utan honom liksom hänger i luften och det VILL jag inte uttala....

Kram Pea

[K-ina]

Jag minns en jobbig period med Axel... Preciiiis likadan var han! Fröknarna löste problemet åt mig med att:

Förbereda
Se till att påklädningen redan var påbörjad, alternativt klar tills mamma och pappa kom!

Sååå mycket lättare att säga hej då till dagis när det redan är ett faktum att man ska gå ut/gå hem.

Kan du hämta på någon annan tid? I så fall skulle du kunna lägga hämtningen när barnen ändå är ute och leker... Då har du påklädningen fixad och behöver bara gå på personalen med det där med förberedelse...

Om dom INTE kommer ihåg att förbereda skulle du ju kunna slå en signal när du går hemifån och be dem göra det. Kan säkert kännas litet jobbigt för båda parter - men viktigt!

Jag inser att jag har haft tur med "mina" två dagis. Under trotsperioder har personalen stöttat väldigt bra. Tex. tyckt att det är OK att jag fick handla innan hämtning - trots att de inte får lova sådan barnomsorg. Dessutom har jag aldrig behövt be om hjälp... Jag har kännt att personalen månat om HELA familjens bästa. Nu har vi 15 timmar och de föreslår ibland byte av tiderna för att pussla ihop familjens schema till det bästa.

Lycka till med hämtningarna - jag vet att det är svettigt!

[annawahlgren]

Sedan är det dags att städa ihop de grejer han lekt med.

Idag frågade jag personalen om de brukar förvarna honom innan jag kommer. Tog faktiskt det nästan för givet, men inte då! De tyckte dock att det var ett jättebra tips

Jättebra tips Herre milde

Den här personalen är då inte mycket till personal De förvarar ungarna och håller (förhoppningsvis) uppsikt över dem så att de inte försvinner eller slår ihjäl varandra Det är just precis det jag tror de ser som sin uppgift och ingenting annat =; Sedan dyker någon förälder upp - har de ens koll på när - och den ska då "städa ihop", klä på, tacka så mycket och försvinna med ett stycke ansvarsobjekt, som personalen då suckeligen befrias ifrån

Finns det någon kurs du kan skicka dem på

Det är DE som ska städa ihop, "för nu kommer snart mamma " Det är DE som ska förbereda hemgången, så att de små dårarna inte flaxar omkring och vill leka liiiiiite till; det är slutlekt för i dag och nu är det annat som gäller. Det är DERAS jobb att leverera en trevlig och samarbetsvillig produkt av dagens arbete [-(

[Gäst]

Det är DERAS jobb att leverera en trevlig och samarbetsvillig produkt av dagens arbete

Ha, det skall jag framföra! Kan jag hälsa från dig?

Skämt åsido! Tack för råg i ryggen både Anna och K-ina!

Kram Pea

[annawahlgren]

Absolut Sätt upp ett plakat på anslagstavlan: "Kärleksbrev från Anna Wahlgren" med vederbörliga punkter: "Kära personal... Det är ER sak att..." osv osv. Förfalska min namnteckning nedanför. Du har min totala välsignelse

[Gäst]

Puh,

det här med dagis alltså! Ibland undrar jag .

Ringde just för att påminna dem om att förvarna sonen i god tid före hämtning.

Det skulle de göra. "Men när jag ändå har dig på tråden... Han är väldigt uppmärksamhetskrävande just nu, din son. Idag när vi var i skogen ville han bara gå runt med mig och hålla mig i handen och prata om rymden", sa den här fröken, som jag pratade med. "Och det är ju trevligt, men det finns ju andra barn i gruppen också.... Det är över huvud taget väldigt mycket HAN, HAN, HAN just nu. Han kan inte vänta på sin tur, han vill alltid vara den som pratar först och mest."

- "Jaha, och vad har ni för strategi för att komma tillrätta med det här?", undrade jag. (Tack AW, för det standardsvaret! )

"Ja, vi försöker ju förklara för honom att han måste vänta, att det finns andra barn i gruppen också, bla, bla bla...."

- Jaha, och hur tycker ni att er strategi fungerar? Har han "blivit bättre"?

Nja, det hade han kanske inte riktigt... Surprise

"Du kanske har någon metod, som du tycker fungerar?" frågade fröken.

Jag berättade att vi brukar spela teater med gosedjuren. ("Hur tror du nallen känner sig när han aldrig för prata till punkt för vovven och stornalle bara avbryter?"). Det funkar faktiskt ganska bra härhemma.

Någon som har fler tips på hur man får en 4-åring mindre självupptagen och mer hänsynstagande?

Har jag en 4-åring som är extrem? Ofta känns det så, men ibland tänker jag att det beror på att han är OTROLIGT verbal (pratar som en 7-8-åring, enligt dagisfröken). Han blir så "mycket mer" genom att han bemästrar språket. Hur mycket hänsyn tar en "normal" fyraåring? Hur mycket klarar en sådan av att vänta på sin tur?

Blir så kluven. Skall han vara mer på dagis och slipa av sina kanter i gruppen? Som det är nu är han där tre dagar i veckan. (Hur) kan jag lära honom detta hemma?

Missmodig Pea

[K-ina]

#-o Alltså! De har väl haft pratglada fyraåringar förr??? DET om något måste vara bland det vanligaste man råkar ut för? Och det är ju i samvaro med andra, barn och vuxna, man lär sig det här med att vänta på sin tur, ta hänsyn mm. Och umgås i gruppen - det är ju precis det de gör hela dagarna på dagis!

Min egen "strategi" där hemma vid matbordet har fungerat på ett barn - snart på två. 8) Jag säger helt vänligt till Gustav att vänta ett litet ögonblick när pappa pratar till punkt... När sedan pappa och mamma är klara med sitt vänder jag mig till Gustav och frågar: - Vad var det du ville säga? Jag tror att om barnet märker att mamma/pappa faktiskt ÄR intresserade av vad han/hon har att säga så kommer så småningom insikten att man kan vänta en stund. Sen får man ju nöta på det hela tills poletten trillar ner och inte blir det väl hundraprocentigt "bra" heller?! Själv kan jag ha svårt att bärga mig ibland!

Ni tränar det här hemma varje dag eller hur?! Du måste hjälpa tvååringen med något och fyraåringen ropar på dig... Du svarar: Mamma kommer snart! Och när du är klar går du dit och frågar vad det var han ville... Så jag tror absolut att några fler timmar på dagis inte alls är nödvändiga av den anledningen!

[annawahlgren]

Jag säger bara det. Han är på fel dagis.

[Gäst]

Tack K-ina! Känner mig lite bättre till mods efter ditt svar. Och ja, vi tränar det här hemma varje dag. Förstås, precis som du säger.

Anna! Känner mig kanske inte precis bättre till mods av din kommentar. Men den är nog tyvärr sann... Tröstar mig med att vi skall flytta snart. Nytt dagis, nya chanser....

Kram Pea

[Kriszta]

Måste bara komma med ett inlägg. Min son också 4 år verkar väldigt lik din. Jag har också problem med dagis (skriver om det i ett annat tråd). Han påstås också vara envis "vill inte göra som fröknarna säger bla bla bla bla. En sak är säker det är inget fel på honom. Snälla, leta inte fel på din son. Och detta prat om strategi för att han ska bli bättre, VAD DÅ bättre? på vadå? på att inte prata??? Hu jag blir så upprörd. Att han är verbal har väl inget att göra med huruvida han kan vänta på sin tur eller inte. Det hänger inte ihop för min del. Min son gillar uppmärksamhet och pratar mycket men han låter andra vara med också. Ibland känns det som att barn som pratar mycket och är "sociala" är liksom besvärande på något sätt. De tar plats från andra vilket inte alls är sant, tycker jag. De kräver bara "lite mer". Kanske det som är så jobbigt för fröknarna. Nej det är personalens oförmåga att hantera barn som inte är som de tycker att de ska vara. Så ja.... kanske är han på fel dagis, tyvärr . Din son är väldigt verbal och vill har mycket uppmärksamhet. Ja och? Är det dåliga egenskaper? Man borde se till barnens personligheter och inte försöka gjuta alla i samma form. Hoppas verkligen det löser sig till det bästa. Lycka till.

Från en mamma som känner igen sig.

[Gäst]

Hej Kriszta,

stort tack för ditt inlägg. Du sätter verkligen fingret på problemet tror jag, när du skriver att det handlar om personalens oförmåga att hantera barn som inte passar in i deras mall. Jag har skrivit en hel del inlägg om min son och dagis det sista halvåret och när jag ser tillbaka på dem så inser jag att alla handlar om i grund och botten samma sak - nämligen att sonen är otroligt verbal och använder språket för att försöka få det han vill. Det klarar dom inte av att hantera. Men vad skall jag göra åt det?! Det är ju liksom deras problem och de som behöver ändra på sin verksamhet!

Tack igen! Jag skall genast sluta leta fel på min son!

Kram Pea

[Fjällfolket]

Jag skall genast sluta leta fel på min son!

=D> =D>

Kram!
/Fjällmor

[Kriszta]

Hej,Pea

Vad ska du göra åt det hela? Önskar jag visste det, men att sluta leta fel på barnen är en otroligt bra början. Det svåra är att förklara för personalen att det faktiskt är deras problem. Det är svårt just för att de ser det som ett problem. Så är det i vårt fall iaf. De tycker liksom att min son tar för mycket plats. Jag är dock övertygad om numera (tack och lov) att ta plats är inte samma sak som att sätta sig över någon. Jag menar han skadar ju ingen med att han pratar och resonerar verbalt. Nu vet inte jag om det här är ett problem hos er hemma också. Men hos oss är det så att sonen kan vänta på sin tur och han accepterar när jag inte har tid att lyssna just på momangen. Ibland tyckte jag nästan att personalen försökte få mig att se hans beteende som något jättejobbigt typ...Tycker inte du att det är jobbigt att han är som han är De sa väl inte det rakt ut men man fick ju den känslan. Allt för att han är annorlunda och som sagt kräver lite mer argumentation innan han är "nöjd" om man säger så. Men bortsett från att allting kan ta sin "lilla" tid är han ju så härlig att umgås med, en riktig partner, det tycker faktiskt många som träffar honom. Och vilka diskussioner man kan föra med honom. Ibland tappar man hakan. Njut av din son så som han är, han är kanske annorlunda men inte "extrem", inga kanter ska slipas på honom, låt han ta sin plats här på jorden. Jag vill ge dig en mening ur barnaboken som har hjälpt mig otroligt mycket. Det är inte så lätt alla gånger att tackla olika situationer men då tar jag mig i kragen och så tänker jag på den här meningen. Jag tycker den innehåller så otroligt mycket. Det är precis så jag vill att min son ska känna.
Det är när Anna skriver till sina barn, allra sist i boken.

Du har rätt till en plats på jorden. Slåss för den med kärlek!
Kram
Kriszta

[Bjorna]

Jag kan hålla med er andra om att visst ska dagis ta sitt ansvar och att personalen verkar vilja skjuta ifrån sig det.
Men vi hade det likadant ett tag, dottern vrålade när hon skulle hämtas från dagis (då också i fyra-årsåldern) och skulle IIIINTTTE hem och för oss var det inte en lösning att prata med dagis eftersom dom inte var sådär fantastiskt kommunicerbara.

Jag tog istället och tog en heart-to-heart med dottern, ordentligt och länge. Det här kanske är helt fel enligt AW, överbetona ordens betydelse och så, men för oss funkade det.

Jag klargjorde för dottern att man kunde inte bete sig som hon gjorde när jag kom och hämtade och vi hade en lång diskussion om hur man SKULLE bete sig när någon kom och hämtade. Var det OK att börja vråla? Näe dottern tyckte nog inte det. Hur skulle man bete sig? osv osv. Sen dess har dottern aldrig vrålat när hon ska hämtas, hon kan vilja avsluta det hon håller på med och det vet hon att jag respekterar (inom rimliga gränser). Men numera så frågar hon vänligt och jag svarar vänligt om det finns tid eller ej.

Kanske går det även att klargöra för din gosse att vrålande vid hämtning är ett oacceptabelt beteende?

[Gäst]

Kriszta! Tack för ytterligare ett härligt svar! Vilket bra citat! Jag tror att våra söner är väldigt lika! Känns som om det likaväl kunde vara min son som du beskrev. Nej, personalen försöker inte få mig att tycka att min son är jobbig. De tycks utgå i sina berättelser från att jag redan VET det ! "Ja, du vet ju förstås också hur jobbig han är..." (dom säger det inte rakt ut, men med gester och tonfall).

Bjorna! Vad skönt för dig att det funkade att prata med din dotter! Sonen och jag hade också ett långt samtal om det här, med gosedjursteater och allt. Och det blev faktiskt bättre ett litet tag. Men sedan var vi tillbaka i samma mönster igen. Och då hjälpte inget mera prat tyvärr . Jag vet att han VET hur han borde göra när jag kommer, men när det väl inträffar är det en helt annan sak. Då är han så inne i leken och blir uppriktigt superfrustrerad över att jag dyker upp.

Tack igen för era svar!

Pea