Mina tankar går till er alla, som hållit ställningarna så varmt och kärleksfullt medan jag latat mig på semester, den första alldeles jobbfria på jag vet inte hur många år. Så blir jag också äkta pensionär i år, minsann. Och en rökfri sådan! På tiden, båda delarna. Och i ingenting känner jag mig längre så ensam, som jag alltid gjort förut. I Gästboken och här, på alla de så välbesökta föräldraforumen, formligen vimlar det av människor som lever och verkar i Barnabokens anda, som njuter sina barn och värnar om deras medfödda livsglädje som så helig som den är och borde få vara, alltid, fjärran all frusen frustration och vanmakt.
Vi har blivit kallade sekt, med mig som sektledare, och fått (och får - vissa fortsätter, elakt och tjatigt) ta sk-t av en kaliber som kunde knäcka en oxe, men vad är det som segrar, alltid och till sist? Det är kärleken. Kärleken till de små, och inte så små, barnen är vad som genomsyrar såväl Barnaboken som min livsgärning rakt igenom, och i den kärleken, som talar i handling, står jag inte ensam ett dugg, vilket oavbrutet bevisas på dessa sidor. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er alla, men härmed göres ett tappert försök!
Den dag jag lägger näsan i vädret för gott vet jag att tusentals, hundratusentals, hjälpande, stödjande kärleksfulla händer tar vid och de finns där redan nu. Så varför skulle inte en "sekt" kunna vara god, en kärlekens sekt? Kärleken har alltid kunnat värva medlemmar och besegrat hat och småsinthet. För en sådan sekt är jag världens stoltaste över att få vara stormamma!
Tack, ni alla mina kära små - och inte så små - barn, i alla åldrar, i växande antal, som lever och verkar i kärlekens styrka, med dess obändiga kraft, och som möts och talar här. Många som hittat hit har skrivit: "Det kändes som att hitta hem." Så ville jag det skulle kännas. Och så känns det för mig. Så känns det i kärlekens öppna, rena famn: man har äntligen hittat hem
Vilken välsignelse det är, detta internet, där en sekt
som denna öppet kan få dyrka det mirakel som kallas små barn! Smutsen, misstänkliggörandet, ondskan drar alltid till slut det kortaste strået. Det är den lärdom jag envist tagit av mitt liv och tänker fortsätta tro och veta - med er hjälp, som finns här massiv. Här knäcks inga oxar! Tvärtom! De blir fler och fler och fler!
TACK, tusen tack, ingen nämnd och ingen glömd
Innerligen önskar jag er alla en fullkomligt underbar fortsättning på det nya året 2007 