Mamma!

[Gäst]

Hej!

Hur är det nu med ett-åringar och mammighet?

Tycker att på sistone (senaste månaderna) har gossen varit osedvanligt "mammig" - dvs går jag till nästa rum, kryper han omedelbart efter, gråter om jag går för fort, vill in på toaletten med mig, och om jag har ett ärende (skulle till BM idag) följer han mig till hallen, och när jag har vinkat glatt och sagt "hej då, vi syns om en stund" - så får jag höra rapport från maken efter besöket att det var väldigt mycket "Äiti", "Äiti", när jag hade gått.

Vidare vill han väldigt mycket upp i famnen nu - sträcker fram båda händerna och vill upp - sitter sedan i famnen och bara lutar huvudet mot mig och gosar.
Men exempelvis ikväll ville han upp i famnen medan jag satt på toaletten, och bröt fullständigt samman när jag inte tog upp honom just precis då. Han är inte så här med pappa, och vi är båda hemma nu.

Jag försöker tackla detta så här:

"NU skall mamma gå till köket och börja laga mat."

(gossen kryper efter, låter oroligt) "Jadå, du får gärna följa med och hjälpa till, kom så går vi." (Går mycket långsamt, låter honom krypa jämsides, pratar medan vi går. = Allt är i sin ordning.)

" DEN boken? Det blir bra, kom med den till mig så läser vi."

( kryper/går längs med möbler med bok i hand, låter oroligt, räcker boken mot mig från där han är)

"Det går ju bra! Visst kan du ta boken till mamma! SÅ! NU kan du räcka över den till mig! Kom och sätt dig här bredvid så läser vi!"

"Vi läser en bok till, sedan skall mamma (göra vad det det nu är.)"

"Nu är vi färdiga här inne. Kom så går vi och sorterar kläderna!"

"Ja, jag skall ta upp dig. Men jag måste resa på mig först... "

Alltså, gör jag rätt? Och varför är det så väldigt mammigt just nu? han kan sitta och leka för sig själv om jag är i samma rum - annars letar han reda på mig... det här påminner mig mera om åttamånadersångest - då det begav sig?
Och han är socialt delaktig. 8) Det måste han ju - med tanke på att han är med mig vart jag än går...

[LindaVega]

Det här är väl en tydlig del av förtrotsen, om inte jag har fått allt om bakfoten. Världen gungar en aning ( eller ganska mycket), precis som vid 8 månader.

Vega har ju alltid varit en liten mammatjej , men efter ettårsdagen blev hon märkbart mer självständig. Under förtrotsen ( som vi nog är på väg ur... ) hamnar vi också i liknande situationer som du beskriver.

Jag har tagit mig lite mer tid nere på Vegas nivå. Dvs bara funnits till hands. Ibland räcker det med att sitta i knäet en stund, precis som ni redan gör.

Jag tror att du gör helt rätt, dvs världen ( mamma) fortsätter precis som vanligt trots att hans värld är lite skakig just nu.

Kram
Linda

[Gäst]

Ja-haa!

Tänk, det hade jag missat! Och jag som tycker att jag har läst på om förtrotsen som bara dennn...

Tack Linda, då begriper jag bättre var på kartan vi navigerar...

[Gäst]

Det KAN ju också vara som så att han snart går? Lilla Smilla var inte mammig precis innan hon började gå men hon var frusterad från morgon till kväll. Bara skrek och skrek, INGENTING dög. Det gick ibland inte att nå fram till henne hon bara skrek och skrek. Det skrek "frustration" från hela henne! Det enda som fick henne lugn var att ge henne pekfingret så att hon kunde gå. Så vi verkligen turades om för att hålla henne lugn.
Dagen där hon släppte taget och vågade gå själv blev hon den underbaste 1 åringen som man kunde tänka sig . Hon verkligen genomgick en "personlighetsförändring" över en natt

Kanske är mammigheten ett sätt för honom att genomgå den sista tiden innan han vågar gå själv

[father of sons]

Hugo kanske också har på känn att det är nya tider på gång? Ni blir snart en till i familjen ! Barn känner/vet mer än vi kan ana .

[Ewa]

Förtrots... Hmmm, vet inte om jag riktigt håller med där . Inte vet jag, men Hugo är ju snart 1,5, eller hur. Och jag har nog inte träffat en enda 1,5-åring som inte är väldigt "mammig" eller "pappig" just då. (Det där som så populärt brukar kallas separationsångest) Jag ska inte gå in på någon djupare analys av orsakerna, men när Anton var 1,5 läste jag om kapitlet om åttamånadersångesten och tyckte att jag kände igen en del av hans frustration. Och jag tycker du hanterar precis rätt, Päivi. Det är ju inget tyck synd om som ska till. Utan bara tryggt och stabilt visa på att världen inte just är så annorlunda mot tidigare. Kom så hjälps vi åt! Här är kul att leva minsann!
Men att det är vanligt kan nog många vittna om. Det är också Jjust därför som det är så vansinnigt dumt inrättat att så många väljer att sätta sina 1,5-åringar på dagis. Absolut sämsta tiden för inskolning brukar jag höra dagisfröknarna här säga.
Kram Ewa

[Gäst]

Tack alla!

Nickan: jo, det promeneras fasligt i dessa dagar med lite pekfingerstöd 8) , så visst, det är stora förändringar på gång...

FoS: Min man är inne på samma linje som du: han känner på sig att det är grejer på gång - så vem vet, det är kanske en kombination av båda..

Ewa: eller en kombination av allt! Nu när ni tar upp de här sakerna var för sig, inser jag ju att det händer en massa i gossens liv just nu , undra på att han blir lite tveksam till alla dessa förändringar...

Tack för vidgat perspektiv!

[Myra]

Hej. Tar upp den här tråden för jag har lite funderingar kring det här med mammighet....Vår lilla tjej har varit mammig hela tiden och mellan 8-10 månader var det en sån period och nu är vi där igen mer än vanligt så att säga. Nu är hon 1 år och 4 månader.... Det börjar bli lite påfrestande nu. Grejen är den att hon har ett gråt/skrik som inte går av för hackor . Det är inget litet gnäll vi pratar om här utan hon fullkomligt bryter samman så fort jag reser mig upp för att gå. Även om jag sträcker fram min hand för att visa att hon kan följa med. (hon har gått i 4 mån). hon bara lutar huvudet bakåt och skriker/gråter så hon nästan tappar andan. När hon får sina sammanbrott hjälper det inte att jag sätter mig ned bredvid henne. Hon bara fortsätter. Jag har testat att sitta så ngn minut men sen pallar man ju inte längre att se henne så. Det enda som hjälper är om jag tar henne i famnen och ställer mig upp. Sitta ned duger icke! Vad gör man? Jag känner att jag måste bryta det här för allas bästa. På måndag börjar jag jobba så hon kommer att spendera mer tid med pappa framöver vilket jag hoppas ska göra att saken blir bättre men man är ju rädd för att de dagar/kvällar jag är hemma kommer bli om möjligt ännu mer mammiga?

En till fråga som kanske inte har med mammighet att göra men hon har börjat ta min hand och drar så att jag ska följa med henne överallt? Blir lite tveksam om hur man bör göra? Det blir mer o mer för varje dag så till slut kan hon inte gå ngnstans själv utan drar i mig hela tiden.

/Myra

[annawahlgren]

Lite systematisk social delaktighet skulle jag föreslå. Ett par pass om 20 min vardera om dagen, inplanerade och icke ifrågasatta så att du / ni inte glömmer dem och hemfaller åt underhållning Det ska vara med lite "krävande" attityd (vi andra klarar oss SÄMRE utan dig), på allvar, om man säger, och slutföras (titta på klockan). Använd vänligt men bestämt handen om handen om så krävs, och tacka uppriktigt för hjälpen när jobbet är gjort.

Dessutom sådan social delaktighet som det spontant blir läge för: hämta tdningen ("KAN du? VAR är tidningen?"), borsta håret på mamma, raka pappa (handen om handen, tack tack för hjälpen), sådant som så att säga går utanför henne själv och är till nytta för enbart andra.

Hon tar din hand därför att hon vill att du ska följa med, som du förstår, och det beror på att hon vet att hon kan behöva använda dig som redskap och guide men också för att hon vill dela sina upplevelser med dig. Det är vackert och föreståeligt och fullkomligt utmattande Du kan bara göra det så mycket du orkar ("Ja, titta, TITTA, Å, så vackert" etc etc) och när du inte orkar sitta kvar, kyssa hennes lilla hand och beklaga: "KAN inte. GÅR inte." Utan förstås att förebrå eller förmana; bara se hjälplös ut. "MÅSTE sitta här. Kan du HÄMTA?" Ställ frågan uppriktigt och se vad som händer Det kan hända att hon hämtar skogen åt dig

Skriket ska du inte lyssna på, eller inte låtsas höra. På något vis har hon lärt sig att det är så man kommunicerar men det gör man inte, får du och pappa lära henne nu. Så lägg er inte i. Man kan prata högt (ännu högre) för sig själv om allt man har att göra som inte alls rör barnet men som är vansinnigt upptaget. Sedan kikar man i ögonvrån och rycker ungen med glädje till trevlig aktivitet så fort hon INTE skriker.

Det kan ta sin tid men den lektionen är effektiv. Som man ropar i skogen får man svar, heter det ju. Ge henne inte svar på den sortens rop ni inte vill ha. Då kommer hon att hitta ett annat och bättre. Sträck alltså inte fram din hand när du faktiskt inte vill. Vänta ut henne tills hon kommer på en bättre idé att söka dig och framför allt, sök henne själv och uppmuntra till samvaro när allt för tillfället är lugnt och bra

Här finns också trådar om mammighet som kan rekommenderas

[jzgridley]

Jag har en 17 manaders gammal kille och jag har precis samma problem! Intressant att lasa alla inlagg - inte minst Ewas och Annas. Min son ar inne i en oerhort mammig period. For forsta gangen under hela min tid som mamma har jag tyckt att det har varit riktigt jobbigt att spendera hela dagarna med honom. Jag far inte ga pa toaletten utan att han kommer gratande och drar i mina byxor.
Jag ar dessutom precis i processen att skola in min lillskrutt pa dagis (han ska vara dar tre "halvdagar" i veckan) och det har hittills varit jattejobbigt - inte sa konstigt. Givetvis blev han sjuk redan efter en vecka och var tvungen att stanna hemma, och fick darmed borja om "pa nytt" igen. Ewas kommentar om att 1,5 arsaldern ar den varsta tiden man kan valja att skola in pa dagis, far mitt hjarta att varka... gor jag nagot vidrigt mot mitt barn som gor detta mot honom i nulaget?

Min fraga ar till er som vet... ett alternativ ar att jag skulle kunna vanta i tre manader till och borja om fran borjan da, men skulle det vara battre? Vilken signal sander jag till honom da... "nej, det gick inte sa bra forsta gangen, sa vi far gora om inskolningen". Nu nar vi val har borjat processen, ar det inte lika bra att forsatta?

Vore tacksam for kommentarer! Givetvis vore det bast att kunna skrota dagissituationen helt och hallet, men jag har inte den mojligheten just nu.

[KristinVitamin]

Till jzgridley: Vi skolade in båda våra tjejer i 1,5-årsåldern på dagis och den stora protesterade ingenting, allt flöt på väldigt bra. Den lilla som alltid varit mycket mammigare av sig blev extra mammig under den första dagistiden, även hemma (jag fick inte lämna henne en sekund, blev förtvivlad när jag gick hemifrån) men nu vinkar hon glatt när jag lämnar dem på morgonen. När jag tänker tillbaka är jag glad att jag skolade in dem i den åldern och inte när de närmade sig två år, för då började trotsåldern smyga sig på och en därmed tuff period för de små när de ifrågasatte det mesta (den lilla börjar komma dit just nu). Då var jag glad att inskolningen var klar och tillvaron stabil. Om du börjat skola in din lille kille tror jag att du ska fortsätta på inslagen bana, mammigheten ger förhoppningsvis med sig efter en tid, det gjorde det i alla fall för oss.
Lycka till.

[jzgridley]

Tack snalla du for ditt inlagg! Det fick mig att kanna mig mycket battre till mods! Jag har haft sadan angest over det har med inskolningen. Faktum ar att det har gatt mycket battre de senaste tva dagarna - han har gratit lite nar jag lamnat honom, men slutat direkt nar jag gatt. Jag har statt och tjuvkikat pa honom en stund nar jag hamtat honom, och han ar jatteglad och leker med de andra barnen. Blir glad nar han ser mig, men borjar inte grata eller dra ut mig genom dorren...

Jag tror att den envisa forkylningen, som kom som ett brev pa posten under inskolningen, inte direkt hjalpte situationen. Nu mar han mycket battre, och han ar mer lik sitt vanliga glada trygga jag!

Tack for rad och stod!

[annawahlgren]

Vilken signal sander jag till honom da... "nej, det gick inte sa bra forsta gangen, sa vi far gora om inskolningen".

Kan du ta tre månader till så gör absolut det. Han är fortfarande för liten när den tiden är över, om jag nu ska strö salt i såren, men det är i alla fall bättre ju längre man kan skjuta på det.

Sådana "signaler" skulle du inte alls sända. Tvärtom skulle du lyssna till honom och se till hans behov före dina / samhällets / ekonomins. Han är ju omedveten om "processen" - att det är meningen att han ska skolas in i stor stil för att hänvisas till dagis varenda dag i fortsättningen. Inskolningen är en förrädisk, manipulativ historia. Barnet anar inte vad som komma skall - en vardag under djungels lag, och utan "flocken" som beskyddare och ledare.

Jämför med öppna förskolan. Dit går du inte för att lämna barnet. Du går dit för att delta i någon sorts gemenskap som förhoppningsvis tilltalar er båda och ger er utbyte. Du tror inte att du "sänder fel signaler" om du inte går dit någon vecka eller någon månad eller två. Men dagisinskolningen syftar till något annat än utbyte och gemenskap för er båda. Den syftar till förvisning av barnet från "flocken", innan han är färdigrotad där och börjar vidga världen så smått på egen hand, i sin egen takt.

Man kan också jämföra med en hundgård Intresserar sig ens lille gosse för hundar, så kanske man ser till att han får träffa hundar. Många hundar. Flera gånger i veckan. Ja, kanske rentav varje dag. Det betyder inte att man har för avsikt att parkera sin lille gosse i hundgården och lämna honom där.

Att ett litet barn visar intresse för andra barn brukar ofta andras som skäl till tidig dagsplacering: "Han behöver träffa andra barn." Jämför: Jag klappar en hund. Jag gillar hundar. Alltså behöver jag hundar. Alltså måste jag nu framleva mina dagar i en hundgård."



Så KristinVitamin - här svär du i kyrkan när du, i likhet med samhällsekonomiskt trendkänslig expertis av i dag, rekommenderar inskolning vid 1,5 års ålder. Vi får vara glada att du hade personlig "tur" med dina små, och vi får hoppas att ingenting annat visar sig senare.

Man KAN rädda de tre första åren och man bör göra det, likaväl som man bör driva upp sina plantor från frön inomhus och inte sätta dem på backen rakt av, innan de hunnit utveckla sina goda, livskraftiga rötter .

Se forumet "I stället för dagis - tankar och idéer"

[jzgridley]

Ah, Anna... du ar tyvarr mitt samvetes och hjartas rost i sa manga fragor - denna inte minst.

Jag slutade mitt jobb for att jag utan tvekan hellre skulle leva pa brod och vatten (ingen dalig mat i och for sig ) an att lamna min bebis till nagon annan. Jag var "radikal" har ska du veta (jag bor i USA) som gjorde detta... hapen och forskrackt blev jag nar andra kollegor gick tillbaka till jobbet efter 8 veckor (!!!!) och kande en "lattnad" over att fa "kanna sig som vanligt" i nagra timmar. Jag sager inte detta for att rattfardiga mitt eget beslut att satta min son pa dagis i nulaget, men bara for att ge ett annat perspektiv hur saker och ting funkar har.

Jag har varit hemma med min kille i 1,5 ar och njutit av (nastan!) varenda stund. Jag kommer att overvaga att skjuta upp dagis ett tag till (vilket jag teoretiskt sett har mojlighet att gora, aven om projektet jag maste slutfora da far komma till stand nar jag ar hoggravid). Idag var det dock inga problem att lamna honom och han ar glad och nojd nar jag inte ar dar, samt nar jag hamtar honom, och det gor mig tveksam om jag egentligen bor bryta upp och lata honom ga igenom samma separationsangest igen vid ett senare tillfalle.

Det ar inte idealiskt - jag ar djupt medveten om detta - men jag kanner anda att dagis 3,5 timmar, tre dagar i veckan ar nagot jag (och forhoppningsvis han) kan leva med under en period. Inte for att det gor nagon skillnad i sak, men det kanns oerhort bra att han ar pa ett dagis dar det ar en liten grupp barn (10) och tre vuxna som verkligen ger av sig sjalva till dessa sma. Mina vanner hemma har berattat om dagisgrupper om 20 med tva larare - har ingen aning om detta stammer.

Anna - varje gang jag snubblar pa sma stenar pa vagen i min roll som foralder sa ar det Barnaboken och din sajt som jag gar till for vagledning. Dina rad hjalper mig att borsta av gruset fran knana och forsatta pa ratt spar igen. Du har varit ovarderlig pa det satt du hjalpt mig "halla fotterna pa jorden" har i ett land dar synen pa barnuppfostran ar valdigt annorlunda an hemma (med det menar jag inte att Sverige star for idealet i alla lagen). Tack an en gang for ditt engagemang for dina rad till oss sa ofta vilsna foraldrar.

[annawahlgren]

Tack för dina gränslöst varma, så vackra ord

jag kanner anda att dagis 3,5 timmar, tre dagar i veckan ar nagot jag (och forhoppningsvis han) kan leva med under en period.

Ja, kära du - 3,5 tim tre dagar i veckan och tre vuxna, "som verkligen ger av sig sjalva till dessa sma", på 10 barn Det kan naturligtvis både du och han leva med under en period. Jag kallar det knappt för att gå på dagis.

Jag har bott en tid i USA och vet att blott 3 veckors barnledighet inte är ovanligt, lika lite som mödrarna alltid bryter samman över att behöva börja jobba snabbt som attan igen Men jag vet också att de som arbetar med barn i regel är duktiga på det, bra på att peppa och se, bra på att uppmuntra och bry sig. Det finns naturligtvis undantag men det låter det inte som om du har råkat ut för. Härhemma finns dagisavdelningar som skulle stängts och förbjudits i USA, vill jag tro. Det värsta jag har hört - av dagisfröken själv, som kom till en föreläsning - var 23 ettåringar på 2,5 personal. Vilket om inte annat är en teknisk omöjlighet: hur kan två vuxna mata, byta på, klä och ta ut 23 ettåringar "Det går inte, men det måste gå", svarade hon - och fick tårar i ögonen. "Det är sådana hemska besparingar hela tiden."

Jag är glad och stolt över att få finnas för dig med Barnaboken och detta enastående forum, där så många strävar mot samma goda mål: de små _ och inte så små - barnens väl.

Små barn ska njutas - och njuta själva