missnöjeshantering

[mammamy]

Käraste kunniga föräldrar, ge mig lite konstruktiv kritik eller gåda råd eller skäll eller vad som helst, hjälp mig att hantera detta!
Lille E sover som en GUD, natt 19.15-07 men vaknar som regel vid 06.30 och snackar ett tag. Sover lurar som han ska utan knot, PRINSEN! Äta mat och ersättning går stadigt bättre och han växer som han bör. När vi gosar och kelar och busar är han glad och han skrattar numera också på det mest ljuvliga sätt, flörtar med sin mamma gör han ofta. Vänt sig en gång för några veckor sen och kryper inte ännu. Han är helt enkelt oemotståndligt underbar .
Det som jag skulle vilja få att fungera bättre är tiden mellan mat och sovning. Igår kom jag på mig själv med att konstatera att " men gossen, så ovanligt missnöjd du är idag". Det enda trista är att jag plötsligt insåg att jag konstaterat samma sak varje dag i fyra veckor nu, lika förvånat varje gång ! Man är ju inte så snabb och smart ibland .
Första två veckorna trodde jag hans förkylning, uppdykande tänder och vår vistelse hos mina föräldrar hade del i det hela, men nu är allt som vanligt igen och ändå fungerar inte våra dagliga sysslor. Jag försöker diska, städa, skotta, hänga tvätt, stryka och sy tillsammans och bredvid honom men han gnölar och gnäller hela tiden. Jag ser till att han har nåt i händerna eller bredvid sig som han kan ta, men han är inte intresserad. Någon enstaka gång är han nöjd och kan ligga själv i fem minuter men det är nog max. Jag har ignorerat hans gnällande och behandlat honom som om han är nöjd, men det verkar inte göra någon skillnad. Jobbet måste ju göras (ambitiös är jag också tyvärr) så jag jobbar på, men ibland känns det som om hjärnan hotar bli som en grillkorv i micron - ja, ni som provat vet: pfuuuuiiiii->POFF!. Jag har otroligt svårt att koncentrera mig på arbetet när han gnölar och till slut blir hjärnan helt överstressad när jag jobbar på att inte visa MIN irritation.
Det känns som om jag måste försumma nåt eftersom han inte mår bra!?Jag jobbar hårt på att inte klistra mig själv på honom men han blir ännu snabbare ledsen när han ligger för sig själv. Han är lätt att få nöjd igen, bara ta upp egentligen, men jag kan ju inte ha honom i famnen hela tiden, vad är det för social delaktighet om mamma bara ägnar sig åt lille sonen?
Vad gör jag fel? Ännu viktigare: vad kan jag göra för att han ska få det roligare/trevligare/mer meningsfullt? Eller för att jag inte ska bli så missnöjd själv?

[/LO]

Hej
Du skriver att du gör saker jämte honom. Du ska göra saker med honom jämte dig. Det kanske var det du menade, men för mig är det en avgjord skillnad.
Du skriver också att du är ambisiös och vill jobba på. Finns det risk att det är lite för ambisiöst?

Gör du såhär?
Ni diskar tillsammans och du märker att han inte vill längre, du tar ner honom och lägger/sätter honom på golvet och fortsätter att diska ensam.

Tänk på att om ni diskar (igen...) tillsammans så MÅSTE det få ta tid. Din hand om hans. Visa hur man gör och tacka så HEMSKT mycket för hjälpen.

Ja det var lite tankar i alla fall.

/LO

[mammamy]

Honom jämte mig, ja, det är svårt att skotta eller diska i vardagsrummet . Jag har försökt tänka mig hur jag hade gjort om jag de facto haft femton kossor och då hade jag lagt honom bredvid mig i lagårn. Försökt agera ungefär likadant härhemma och utfört arbetena i de rum de sker i normala fall (har stort hus) med honom på filt/säng/babysitter bredvid . Däremot har du helt rätt i att han inte ännu är AKTIVT deltaktig och kanske är det där skon klämmer, att jag inte gått vidare ordentligt. Han hjälper mig vid vissa aktiviteter (håller tvätten när jag hänger tex) men har inte kunnat ha honom med i många aktiviteter eftersom jag haft en opererad arm och bara en hand alltså. Du kan ha rätt i fråga om överambition också, har mycket som känns nödvändigt att utföra hemma. Måste kanske tagga ner lite, som vanligt .
Tack för dina synpunkter LO!

[annawahlgren]

Han är sex månader nu. Har jag rätt när jag misstänker att han kanske inte har framlevt den absoluta merparten av sitt lilla liv på mage

Han hade behövt få röra sig framåt redan från start - se februarikrönikan Då hade det inte varit svårt, läs missnöjsamt, som det är nu att ligga på mage på govet/bänken/bordet, när kroppen är mycket tyngre, ålandet/kravlandet/krälandet "bortfuskat" (förlåt ) och han ska börja krypa, utan att bokstavligen veta hur man gör - hjärnan vet det inte. Alltså vet inte lille E vad han vill. Du måste veta det åt honom. Han "visste" som nyfödd vad han måste och "ville" - fortsätta röra sig som i magen - men den "vetskapen", det jag kallar naturens imperativ, har han glömt, eftersom vägen blev avstängd.

Nu måste han läggas på mage absolut hela tiden, missnöjd eller ej, med saker framför sig och kring sig och med ljus och ljud och rörelse, så att han känner HUR DET KÄNNS att till slut börja behärska sina arm- och benrörelser och kunna sätta sig i rörelse framåt. Då kommer också missnöjet att upphöra, törs jag lova dig Under förutsättning alltså att hans omgivning är sensoriskt berikande.

Social delaktighet räcker inte här, och särskilt inte i babysitter eller annan rörelsehämmande inrättning. Dvs han kan inte bli aktivt delaktig "själv" förrän han avsiktligt kan använda händer och fingrar i ett visst syfte. Därför är det handen-om-handen som gäller, "tack så mycket", och så någonting att hålla i och smaka på som har anknytning till din verksamhet.

Det aktiva sociala delaktighet, där barnen verkligen tas i bruk för det gemensamma bästa och inte bara i största allmänhet är "med", brukar vara svår att iscensätta innan barnet kan sitta utan stöd. Så kanske skulle jag ha en tredje "fas"-beskrivning här: 1, passiv social delaktighet (från den egentliga födelsen vid ca 3 veckors ålder), 2. aktiv social delaktighet (från det att barnet kan gripa och föra handen till munnen, 3. ARBETANDE social delaktighet (från det barnet kan sitta)

Hur vi än vänder och vrider på saken, kan vi inte komma ifrån att rörelseförmågan, mobiliteten, är en förutsättning för alltsammans. Behärskar barnet varken grovmotorik eller finmotorik, eller behärskar dem dåligt, kommer naturligtvis missnöjet som ett brev på posten: missnöjet med den egna (bristande) förmågan. Så den största tjänsten du kan göra lille E är att hjälpa honom över missnöjeströskeln - inte genom att försöka "rädda" honom från den, vilket ändå inte skulle hjälpa i längden, utan genom att ge honom förutsättningarna att ta sig över den. Så som det var tänkt att han skulle. På mage, enligt ovan

[JH]

Tack Anna W för "mellan"steget i social delaktiget!

Har känt att Elsa är just "mittemellan", och har blivit lite fundersam över HUR jag ska gå tillväga. Hon vill inte passivt titta på, men kan inte riktigt hjälpa till, ens med min hjälp ännu - men det går bättre och bättre! Sitta bredvid med nåt i handen gör hon mer än gärna, men jag (:roll: ) har känt att hon borde vara mer MED.

Nu känns det som att det är ok att hon sitter med och gör NÅT, även om hon inte håller i diskborsten hela tiden (hon blir bara orolig när jag försöker hålla hennes hand och diska - verkar som hon undrar "vad GÖÖR du???", och så tittar hon storögt på mig ).

[mammamy]

Tack Anna för att du tar dig tid. Nej, merparten av hans liv har inte varit på mage tyvärr, jag fann "dig" först efter drygt två månader och anammade det mesta från 3 månaders ålder ca. Har försökt att arbeta hårt på hans magliggande sen dess då jag tror att du har helt rätt i dess betydelse, men jag har nog inte jobbat tillräckligt hårt. Han sover på mage förstås. Börjar alltid med honom i magläge dagtid men flyttar honom när han gormar för mycket (ofta rätt snabbt tyvärr ), då till ryggläge eller sitter så han ser bättre. Ska se till att närmaste tiden blir"bara-mage-tid", har också fått känslan av att han blir arg för att han inte kan krypa och förflytta sig. Tydligt är också att han rör sig MYCKET mer när han är utan kläder, ffa byxor och blöjor, ska multiplicera hans dagliga "nakefistid" på mage en tid också.
En sak han är mycket road av är att vi går bakom honom och agerar mothåll för hans fötter så att han kan röra sig framåt, jag har dock varit lite rädd att det kan funka som någon sorts missriktad "curling" att hjälpa honom gena på detta sätt, bara för att minska hans frustration en stund, hmmm, knepigt.
Han sover två av tre daglurar ute i vagnen, då på rygg. Tror ni att jag vinner nåt ytterligare på att ha honom sovande på mage även dessa lurar, alltså inne i så fall? Han sover så skönt i vagnen att jag inte flyttat in de lurarna, trots att vi har vakentid ute också, ju mer friskluft desto bättre har jag tänkt.
Jag vill ju så gärna och mycket, han likaså

[Gäst]

Inte kan du curla en sådan liten och inte i ämnet vägledning ! Klart att du ska hjälpa honom att "gena"!

Magläget brukar vara mest uppskattat om de får ligga på köksbordet! Då har de höjden inne och kan se härliga föräldrar och annat i helfigur - inte bara dessa fötter... PASSA NOGA - såklart! Middagsätande föräldrar är helkul att studera - särskilt om man får en godbit då och då!

[annawahlgren]

Skönt, JH Känn dig lugn Och tack, mammamy för att du inte gick i försvar och tyckte jag var alldeles galen Och tack, min kronprinsessa för din bordsklokhet Jag brukar placera de små dårarna plafs på matbordet, mitt under brinnande vuxenmåltid

Visst kan han sova ute, på rygg, i friska luften, när det nu fungerar frid och fröjd. Där handlar det om att sova. Krånglar det så kan du införskaffa en billig begagnad rymlig, flat vagn att sova ute i på mage, med lätta kläder men god isolering under och över Men krånglar inget så njut som han

Ja, fisandet har sin rygglägesanknytning... Mycket bra idé att skala av honom och låta honom känna underlaget naken. Som i magen Visst kan du "gena", men det ska bara vara för ett kortsiktigt, ömsesidigt nöjes skull. Han ska jobba med bara fötter. Ge honom ett underlag han kan "gripa tag" i med tårna

Så underbart att läsa om honom. Lilla barnet. Han är (blir snart fullt ut hela vägen) ett lyckligt barn