En väninna till mig ringde förra veckan. Hennes man hade begått självmord.
De gifte sig för 3månader sedan, hade varit tillsammans i många år dock.
Han led av depression, men hade fått ny medicin som vi alla hoppades skulle göra susen. Tyvärr orkade han inte vänta på resultatet.
Vår kontakt (väninnan och jag) har varit sporadisk genom åren. Men vi har alltid haft mycket kul när vi väl träffats!
Nu går jag här hemma med gråten i halsen, kramar mina barn och tackar gud för att jag har det så bra som jag har det. Jag skickade en bukett blommor, bara för att säga att hon finns i mina tankar. Jag vill ringa, men vet inte vad jag ska säga (åsså vill jag prata ostört då hon inte har några barn...). Men vad säger man?? Vad gör man?? Får man fråga vad som helst? (jag har ibland en förmåga att låta munnen springa före hjärnan...)
Finns det någon som kan ge lite tips så vore jag otroligt tacksam. Jag kan ju bara föreställa mig hur fullkomligt handlingsförlamad jag själv skulle vara, om något liknande inträffade mig!
Kram, Alexandra
Hur stöttar man i sorg?
Hur stöttar man i sorg?
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
Jag funderar på samma sak ibland. Jag har en bekant som förlorade ett litet barn i höstas. Vi känner varandra inte särskilt bra, men stöter på varandra lite då och då. När detta hände skrev jag ett litet kort till henne, att jag tänkte på dem och gärna ville hjälpa till med något om jag kunde. Sedan har jag följt upp det med någon hälsning eller e-postmeddelande.
Jag tror det värsta är att låtsas som om inget har hänt. Är ni något så när nära väninnor så hade jag åkt dit. Du får helt enkelt ta risken att hon inte orkar prata. Och vad skall egentligen kunna hända? Det värsta som kan hända har ju redan hänt. Jag tror att vi generellt sett är så dåliga på att dela med oss av sådant som är jobbigt, att vi inte klarar av att hantera när det verkligen brister.
Päivi har skrivit ett underbart inlägg som heter Fjärilen och som finns på hennes blogg. Det hjälpte mig lite i mina tankar att läsa det. Hon har också skrivit flera fina inlägg på Barnasorg (hoppas också att hon svarar på ditt inlägg). Även om det i första hand handlar om barn så kan det givetvis även appliceras på vuxna som dött. Något som gav mig en stor aha-upplevelse var när hon skrev om att det är lättare att hantera den akuta krisen (det "svarta") än det som kommer sedan (det "gråa"), eftersom omgivningen då förväntar sig att man plötsligt skall vara självgående igen.
Jag tycker det är fint av dig att känna så mycket med din väninna och önskar dig kraft att förmedla detta även till henne.
Jag tror det värsta är att låtsas som om inget har hänt. Är ni något så när nära väninnor så hade jag åkt dit. Du får helt enkelt ta risken att hon inte orkar prata. Och vad skall egentligen kunna hända? Det värsta som kan hända har ju redan hänt. Jag tror att vi generellt sett är så dåliga på att dela med oss av sådant som är jobbigt, att vi inte klarar av att hantera när det verkligen brister.
Päivi har skrivit ett underbart inlägg som heter Fjärilen och som finns på hennes blogg. Det hjälpte mig lite i mina tankar att läsa det. Hon har också skrivit flera fina inlägg på Barnasorg (hoppas också att hon svarar på ditt inlägg). Även om det i första hand handlar om barn så kan det givetvis även appliceras på vuxna som dött. Något som gav mig en stor aha-upplevelse var när hon skrev om att det är lättare att hantera den akuta krisen (det "svarta") än det som kommer sedan (det "gråa"), eftersom omgivningen då förväntar sig att man plötsligt skall vara självgående igen.
Jag tycker det är fint av dig att känna så mycket med din väninna och önskar dig kraft att förmedla detta även till henne.
Anna, stolt mamma till Storprins född -98, Sessa född -00 och Pojkpiraya, född -04!
Tack Gablex för snabbt svar! Jag håller helt med att vi är lite dåliga på att "gripa in" i svåra situationer. Det gör mindre ont att låssas som inget...
Jag ska samla mig och ringa så vi kan bestämma när vi kan träffas. Begravningen är nästa vecka och eftersom jag inte kände honom direkt, känns det fel att åka på den.
Usch, Jag vill bara att det inte ska ha hänt!
Tack.
Jag ska samla mig och ringa så vi kan bestämma när vi kan träffas. Begravningen är nästa vecka och eftersom jag inte kände honom direkt, känns det fel att åka på den.
Usch, Jag vill bara att det inte ska ha hänt!
Tack.
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
-
Gäst
Hej Alexandra!
Eftersom svägerskan nämnde mig i sitt inlägg så kanske jag också ska försöka fundera lite högt tillsammans med dig:
För snart 22 år sedan gick min pappa bort - jag var då tio år gammal. Det här skulle jag vilja dela med mig till dig och andra som funderar på "vad man kan göra/säga":
Min mammas bästa väninna bodde och bor i Falköping, en bit bort från Gbg. Mamma ringde naturligtvis henne omedelbart den där hemska morgonen - och hon satte sig genast i bilen och åkte iväg till oss. Vad var det hon gjorde då, för att hjälpa oss?
Mitt i det svarta så måste vardagen fortsätta fungera - och det är oftast det som de som sörjer inte orkar med att ens fundera på: Min mammas väninna såg till att det lagades mat även den dagen - även om vi alla påstod att "vi inte var hungriga" - spagetti och köttfärssås blev det - det kommer jag ihåg än idag... och naturligtvis åt vi - även om vi aldrig skulle orkat själva engagera oss i någon matlagning just den dagen.
Hon såg till att tvätten blev tvättad även de där första dagarna. Kort sagt: hon höll varadagen på fötter då när ingen av oss orkade engagera oss i något alls. För det behövs, och måste göras.
Det kan nu låta som väldigt små saker, med för familjen som precis har landat i Chock och Katastrof kan det vara guld värt med olika bekanta - inte bara bästa väninnan - som ställer upp med att hålla varadagen flytande mitt i det svarta. Man lagar lite extra mat, man tvättar kläder åt familjen, kanske handlar efter lista, vad det nu kan vara som låter och underlättar för den sörjande familjen bara finnas till.
Så behövs det naturligtvis öron. Folk som lyssnar, utan att kommentera. Det har jag själv varit många gånger senare - i egenskap av nära väninna eller bästa väninna. Alla kan inte vara bästa väninnan eller ens nära väninnan, men alla kan erbjuda familjen hjälp med något som just håller vardagen i flyt...
Frågar man, så klarar de sig så bra, och inte behöver du...
Åker man dit, och säger i all enkelhet: hej, nu skall jag ta din smutstvätt/handellista/här har du och barnen en extra portion mat för den där dagen då ni inte orkar fundera på matlagning - och sedan bara gör i all självklarhet, så är tacksamheten där - enorm - även om de inte orkar manifestera sig i översvallande ordflöden - utan bara dyker upp i ett matt leende och en kram.
Det gråa då?
Man kan skriva upp den där hemska dagen i sin familjekalender - så att man - nästa år - kommer ihåg vilken dag det var - och kan just den dagen låta familjen ha lite extra rymnd omkring sig - eller bara lyssna lite lyhört: orkar de? Behöver de hjälp just idag? Vill någon prata? Att själv vara medveten, är halva jobbet...
Ringa och fråga då och då ifall kompisen vill följa med ut på en promenad, åka och bada, till bibblan, eller vad det nu kan vara - så man kommer loss från det gråa då och då - är också guld värt - har jag lärt mig...
Det är inte så mycket man kan göra - men det man kan det gör man - och det brukar uppskattas... 
Även om du själv tycker att det är "för lite" eller "för sällan" - så tycker antagligen inte familjen det.
Lycka till.
Eftersom svägerskan nämnde mig i sitt inlägg så kanske jag också ska försöka fundera lite högt tillsammans med dig:
För snart 22 år sedan gick min pappa bort - jag var då tio år gammal. Det här skulle jag vilja dela med mig till dig och andra som funderar på "vad man kan göra/säga":
Min mammas bästa väninna bodde och bor i Falköping, en bit bort från Gbg. Mamma ringde naturligtvis henne omedelbart den där hemska morgonen - och hon satte sig genast i bilen och åkte iväg till oss. Vad var det hon gjorde då, för att hjälpa oss?
Mitt i det svarta så måste vardagen fortsätta fungera - och det är oftast det som de som sörjer inte orkar med att ens fundera på: Min mammas väninna såg till att det lagades mat även den dagen - även om vi alla påstod att "vi inte var hungriga" - spagetti och köttfärssås blev det - det kommer jag ihåg än idag... och naturligtvis åt vi - även om vi aldrig skulle orkat själva engagera oss i någon matlagning just den dagen.
Hon såg till att tvätten blev tvättad även de där första dagarna. Kort sagt: hon höll varadagen på fötter då när ingen av oss orkade engagera oss i något alls. För det behövs, och måste göras.
Det kan nu låta som väldigt små saker, med för familjen som precis har landat i Chock och Katastrof kan det vara guld värt med olika bekanta - inte bara bästa väninnan - som ställer upp med att hålla varadagen flytande mitt i det svarta. Man lagar lite extra mat, man tvättar kläder åt familjen, kanske handlar efter lista, vad det nu kan vara som låter och underlättar för den sörjande familjen bara finnas till.
Så behövs det naturligtvis öron. Folk som lyssnar, utan att kommentera. Det har jag själv varit många gånger senare - i egenskap av nära väninna eller bästa väninna. Alla kan inte vara bästa väninnan eller ens nära väninnan, men alla kan erbjuda familjen hjälp med något som just håller vardagen i flyt...
Frågar man, så klarar de sig så bra, och inte behöver du...
Åker man dit, och säger i all enkelhet: hej, nu skall jag ta din smutstvätt/handellista/här har du och barnen en extra portion mat för den där dagen då ni inte orkar fundera på matlagning - och sedan bara gör i all självklarhet, så är tacksamheten där - enorm - även om de inte orkar manifestera sig i översvallande ordflöden - utan bara dyker upp i ett matt leende och en kram.Det gråa då?
Man kan skriva upp den där hemska dagen i sin familjekalender - så att man - nästa år - kommer ihåg vilken dag det var - och kan just den dagen låta familjen ha lite extra rymnd omkring sig - eller bara lyssna lite lyhört: orkar de? Behöver de hjälp just idag? Vill någon prata? Att själv vara medveten, är halva jobbet...
Ringa och fråga då och då ifall kompisen vill följa med ut på en promenad, åka och bada, till bibblan, eller vad det nu kan vara - så man kommer loss från det gråa då och då - är också guld värt - har jag lärt mig...
Det är inte så mycket man kan göra
- men det man kan det gör man - och det brukar uppskattas... Även om du själv tycker att det är "för lite" eller "för sällan" - så tycker antagligen inte familjen det. Lycka till.
Finns till och ställ frågor så att personen får prata av sig. Inte alltid så lätt att själv ta upp ämnet när man är sörjande men ändå skönt att prata när någon annan tar upp ämnet först. Säg att det är ok om de inte orkar prata och att de bara behöver säga till isåfall. Man kan behöva älta samma sak om och om igen.
Mamma till Emmy f?dd 2005-10-07
(Och till Elin f?dd 2004-11-23 som tyv?rr inte fick stanna kvar hos oss p? jorden)
(Och till Elin f?dd 2004-11-23 som tyv?rr inte fick stanna kvar hos oss p? jorden)