Förtvivlad mamma till nybliven storebror!

[mf]

Hej!

Jag känner mig så förtvivlad! Jag är nybliven tvåbarnsmamma (sonen 2 år, lilltjejen 3 veckor!) som än så länge lever ensam med barnen då pappan bor utomlands. Jag är så lycklig över våra underbara barn och är helt beredd på att livet kommer att bli tufft framöver som ensam vuxen med två barn. Det skrämmer mig inte alls, jag ser det tvärtom som en ynnest att få dela livet med dessa två!

Men nu sviker modet mig, för jag tycker min son beter sig så enormt jobbigt! Han är, och har alltid varit, ett energiknippe av rang, med ett mycket stort behov av action och omväxling. Nu tycker jag det behovet verkar så förstärkt, han är liksom rastlös och beter sig mycket ofta "utmanande" och kollar hela tiden på hur jag reagerar och hanterar situationen.

Han slänger saker i golvet (har han iofs gjort länge, jag har provat mången metod!) med blicken hela tiden på mig, smäller med saker, blir "arg" för minsta lilla och skriker NEEEJ , påklädning för utgång innebär nästan alltid skrik och att jag tvångsklär på, när han väl kommer ut är han inte så pigg på det heller och har faktiskt i några dagar bett om att få gå hem (något som skulle förefalla rent absurt i vanliga fall!!), ja listan kan göras lång. Det är väl för tidigt med trotsåldern??

Observera att jag verkligen inte tycker att han "jobbig" och att det är synd om mig, tvärtom är jag förkrossad över detta å hans vägnar och inser ju att det är jag, mitt beteende och min situation som påverkar detta.

Under mina två år som mamma har detta forum varit ett sådant stöd, en trygg punkt där jag alltid har hittat lösningar på problem. Dessutom har jag fått suveräna tips på egna frågor som alltid fungerat. Nu är jag däremot lite osäker på hur mycket stöd jag kan vänta mig eftersom det också är så att min lille älskling har börjat på dagis! Han började i september när han blivit 2 och verkar trivas som fisken i vattnet. Det är liksom inte en dagisdiskussion jag främst skulle behöva, men jag förstår om många här (alla?!) skulle se det som boven i mitt drama.

Jag har försökt involvera honom i blöjbyte av lilltjejen men det struntar han högaktningsfullt i och han har fått en fin docka som jag hade tänkt han kunde sköta om, men den slänger han bara lustfyllt i golvet då och då... När jag ber om hans hjälp (allt från att plocka undan till att dammsuga med egen dammsugare) ägnar han det två sekunder, sen dänger han något i golvet eller letar upp något annat att göra. Han borde ju behöva mycket social delaktighet!

Jag skulle bli extremt glad för någon igenkännande kommentar eller ett litet råd från någon därute, för just nu känner jag mig helt och fullständigt otillräcklig och orolig över hur det här ska komma att utveckla sig.

[Spyro]

Ja du. Jag har bara en unge utan syskon, än så länge, så min första tanke är att någonstans måste det ju synas att han har blivit storebror.

Jag minns bara vilken enorm omställning det var att bli FÖRÄLDRAR. Trots att Skalman var så "snäll" och sov och åt enligt Standardmodellen var jag och maken totalt upp- och ner. Vi grälade, vi hade huvudvärk, maken kunde inte sova, vi var lättirriterade, rastlösa... Så höll det på ett par månader, innan Skalman hade "nött sig in" i våran relation. Sakta sjönk det in i vårat medvetande: Vi är tre! Och DÅ kom glädjen. DÅ kom kärleken och gemenskapen. Inte var det något "helvete" innan heller, men vi fattade bara inte vad som hade hänt.

Kanske är det något liknande med din son? :-k Jag är ingen psykolog och ingen expert, men jag skulle tro att man får bli lite upp-och ner när man alldeles nyss har blivit så stor som storebror!

[anna]

Hej!

Jag tillhör skaran som tror att dagis är boven i dramat...
Jag hoppas att du inte tar illa vid dig av det jag skriver, för det är inte menat så! Läs det ändå, och fundera på VARFÖR han är på dagis.
Efter det kommer lite praktiska tips

Systern kom, något nytt hände i familjen, men han får inte vara med! Han får vara på dagis istället för hemma med er och bekanta sig med sin lilla syster... Det känns ganska "givet" att det är därför han reagerar. Det må vara hur bra som helst på dagis, det kan funka fint DÄR, på plats, men någonstans måste han ju reagera!
Och då gör han det hemma.
En liten kille på 2 år har inga behov av att leka med andra barn.
Det han har behov av är sin flock. Dig och sin syster!
Trotsåldern för killar kommer vid 3 år, så det är inte det, det är frågan om.
Omställningen att plötsligt bli storebror är naturligtvis stor. En del barn reagerar negativt, men får de bara vara hemma och känna sig behövda, brukar det inte bli så här.

Det finns en underbar "sticky" som heter "Gå i pakt med barnet".
Läs igenom den noga, för den är verkligen fantastisk!

När något går honom emot, och han blir arg, vad gör du då?
Har han "anledning" att vara arg?
Är det något som hänt, som gör att du kan försöka gå in i hans huvud och vara på hans nivå?
Förstår du hur jag menar?
Jag drar en liknelse.
Igår satt jag i trappan och lade mosaik på en hylla.
Ida 3,5 år kom förbi, och fick plötsligt ett utbrott av värsta trots-karaktär (hon är ju i trotsen nu). Hon ville till Astrid Lindgrens värld NU!!!
Gallskrik, och verkligen hemska utbrott!
Jag sa något om att det är vinter och inte öppet då, men i SOMMAR, DÅ kan vi åka dit.
Det bet inte alls.
Inte alls.
Då kom jag på det där med att gå i pakt. Jag tog henne i knät, och sa lugnt, och lite ledset "Jag vill också åka till Astrid Lindgrens värld..." Och så bytte jag tonfall till ett mer ilsket: "DUMMA dom som inte har öppet på vintern!"
Hon lugnade sig märkbart. Då frågade jag om hon ville åka dit nu?? "Kom vi sätter oss i bilen, sätt dig här på sätet bredvid mig" sa jag och klappade på steget jag satt på. Hon satte sig, och vi låtsas-åkte iväg. Och så kom vi fram, och se! Där var ju Emil! Och Pippi! Och Madicken! Ida var helt själaglad och lyste som en sol! Våran lilla fantasiresa gav frukt. Det gäller att sätta sig in i barns huvud. Visst KAN man ju vekligen förstå ibland, när något riktigt jävlas. Om man bara tänker sig in i vad de upplever just då!
Ibland har man inte tålamod, eller ork, men jag önskar att jag hade det jämt! Livet blir så mycket roligare, för ALLA!

Så om han t.ex är arg för alla kläder som ska på (?jag vet ju inte om det är så?) dela hans ilska, och muttra om hur trist det är på vintern med alla kläder, och tänk vad roligt det är på sommaren, när man inte behöver overall!"

Eller: Förbjud det han inte vill. Ett knep som funkar på mycket
Han vill inte gå ut, då säger man "NÄHÄ! Då FÅR du inte gå ut, då får vi bara sitta här!" Och så sätter du dig bara på golvet med flickan i knät, och honom bredvid. Helt passiv. Suckar mellan varven och säger "Åh, vad tråkigt, bara sitta här... men nähä, då FÅR vi inte gå ut idag...
Vänta ut honom och se, det som brukar hända är att plötsligt barnet visst vill det där som det gällde! Och då lyser man upp och säger lättat: "Nämen, vad bra!! Då går vi ut! Vart är overallen?"

En docka att sköta om är inte detsamma som att få vara delaktig i familjen, även om tanken är god, och det kan vara trevligt. En docka är trots allt inte på riktigt, och det känner han.
På något vis känner han inte in i ryggmärgen att han behövs.
Fundera på hur du gör och hur du agerar när han inte vill hjälpa till.
Låter du de bero? Låter du honom gå därifrån? Då känner han ju inte att han behövs. Han är trots allt bara två år. Han behöver kanske inte hjälpa till med HELA jobbet tills det är klart. Men har du sagt att han ska hjälpa till, så ska han det, så länge du bestämmer det. Ibland behövs lite "tvång" dvs "handen om handen" Din hand om hans hand, med ett milt tvång. Och efter jobbet tackar du så väldigt mycket för hjälpen i andan "Vad bra att du hjälpte mamma, jag hade ALDRIG klarat det så bra själv"! Tackar som om han verkligen hjälpt till självmant.

Två-alternativsregeln är bra också.
Ge honom 2 alternativ, mer kan han inte överblicka.
"-Nu ska vi plocka ur diskmaskinen, vill du ge mig glasen, eller besticken"?
Då är det inte en FRÅGA om han vill hjälpa till, utan ett påstående. Nu ska vi jobba, vilket vill du göra? Det ger honom också en valmöjlighet.

Hoppas du får ut något av allt detta, och tänk riktigt noga igenom varför han egentligen går på dagis.

kram anna

[anna]

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
Här är gå i pakt-tråden.

Kom på några saker till som brukar vara bra!

Spela hjälplös, och fumla och klara helt enkelt inte av saker.
Ska den blöta tvätten ur maskinen, och han inte vill hjälpa till, spela svårt valhänt.
Fumla och daska tafatt på tvätten, och säg att du inte kan
"-Se! Mamma KAN ju inte..." Mumla om att du inte kommer ihåg hur det var man gjorde, håll på en bra stund, och fråga på slutet om möjligtvis han vet?

Det magiska "Ojdå" är så bra också!
Slänger han något i golvet så säg "Ojdå, råkade du kasta den i golvet, stackars den, det gjorde nog ont, kom så blåser vi på den stackarn"
Och så blåser ni, ömkar o.s.v på saken. För du vet väl att saker lever i barnens värld? Det kan man utnyttja i många lägen
I det fallet då dockan kastas i golvet kan du ta till detta, sätt på plåster och allt. Men inte att ha dockan som ett substitut till en egen bebis.

Och saker man inte tycker barnen ska ha (alls, eller just då) kan sova, vara sjuka, och allt möjligt. Vi har haft många sjuka kakor o.s.v genom åren som vi ömkat och bäddat om

anna igen

[Bjorna]

Min dotter var 3 år när hon fick syskon så hon var ju lite äldre. Men jag försökte alltid få det till att bebin var vårt gemensamma projekt. När han vaknade och skrek så kunde jag fråga "Oj, han skriker undra vad han vill".
Dottern la då pannnan i djupa veck tills hon kom på lösningen "ja, han behöver nog amma". Sagt och gjort vi tog upp honom och ammade honom. "Ja, titta (kunde jag bekräfta) du hade ju rätt han beövde amma". Eftersom hon på något sätt var delaktig i ammandet så godtog hon det, självklart behövde bebisen äta, annars så skrek han ju. Att det var just jag som ammade var en bisak.
Samma visa med sömn osv, dottern hjälpte mig att tolka hans signaler och var ständigt behjälplig, vi tog hand om bebin tillsammans.


Sen så gjorde jag mig hjälplös då och då, ställde mig tex vid skötbordet och hade glömt påse till blöjtunnan, dottern var ju då tvungen att hjälpa till, jag kunde inte lämna bebin ensam på skötbordet och ingen annan än hon kunde lösa påsproblemet. Dottern hämtade alltid snabbt ny påse "jag vet var dom är mamma" och var märkbart nöjd. Jag tror på att ha ett verkligt behov av syskonet i varje fall verkligt för barnet. Inte en massa låtsasuppgifter.

Vi har i princip aldrig haft problem med syskonsvartsjuka (Ok lillebrorsan var lite jobbig när han var i ettårsåldern och gjorde sönder hennes legobyggen osv), dottern har alltid varit oerhört stolt över sin lillebror som är den absolut bästa lillebrorsan man kan ha.

Min dotter gick också på dagis men trots att hon var 3 år så hade jag nog tagit hem henne om jag fått göra om det. Fortfarande som 3-åring så hade hon inget behov av dagis utan vi fick det mest stressigt med alla tider att passa. Min son som idag är 2 1/2 år går på dagis och trivs utmärkt, men jag är övertygad om att allt bygger på att han är "tvungen" att gå där, dvs mamam och pappa måste jobba och någon måste passa honom. Men hade tvånget försvunnit dvs att jag var hemma så är jag övertygad om att han bara hade kännt sig förvisad.

[marie-d]

Det är övergående.
Ju mer ni är tillsammans desto snabbare anpassar han sig till den nya situationen. Mycket är vunnet om han är hemma istället. Då får ni verkligen den tid och möjlighet som behövs.
Dessutom får ni en lugn takt och bra rutiner snabbare.
Skrev i en annan tråd hur våra dagar ser ut.

[Mule]

Hej!

Vi fick en son i juli och då var Selma 2 år. Det första jag gjorde var att flytta ned skötbädden till golvet, så att hon enkelt skulle kunna hjälpa till att byta blöja på honom. Det hon gör är att hon drar av byxorna och strumporna, knäpper upp blöjan, drar av den, torkar rumpan och slänger blöjan i soporna. Hon öppnar också den nya blöjan och förbereder den. Ta på den nya klarar hon inte. Jag har märkt att hon har varit mindre intresserad av att hjälpa till med andra saker under den här perioden och hon har också varit väldigt känslig för stora grupper av barn (var på öppna förskolan en gång, men det var ingen hit). Ett annat barn i taget har vi kört med nu hela sensommaren och hösten. Selma har lekt som en galning med sin nalle. Bytt blöja, ammat, rapat, vagnat osv. Nu när vi har börjat ramsa honom gör hon det med sin nalle. Så jag tror att han kommer intressera sig för dockan om du får honom till att hjälpa dig med lillebror. Jag tror, som du säkert förstår, att du ska ha honom hemma.

Vänliga hälsningar Carola, mamma till Selma (juli -04) och Waldemar (juli -06)

[marie-d]

Pratade med en mamma idag på öppna förskolan. Hon sa det att dottern var så uppspeedad efter förskolan att hon hade svårare att somna de dagarna. Medan de dagar hon var hemma flöt allt på i ett lugnare tempo och barnet somnade bättre på kvällen.
Vi umgås en gång i veckan med 3 andra familjer som alla har sin stora på förskolan. De har fyra problem som vi till stor del slipper genom att han är hemma.
1. Svårare att sova middag+somna på kvällen.
2. Kommer hem med infektioner hela tiden= Lilla är sjuk hela tiden. (Vi blir också sjuka men inte alls lika mkt)
3. Föräldrarna känner att de måste roa det speedade barnet som man lämnat bort. Fokuserar då helt och fullt på det.
4. Är gnälliga och trötta efter förskolan. Mer mammiga.

Den enda fördelarna som jag kan se med stora på förskolan är att man får amma lite mer i lung och ro, man kan vila lite mer(men med schema går det snart att få in det ändå), man slipper gå ut/hitta på aktiviteter med det stora barnet(om man nu ser det som jobbigt).

[Kristin]

Hej!

Jag håller med de andra om att försöka ta med storebror i så många sysslor kring både lillan och andra hushållssysslor som det bara går. Sedan betr dagis hade jag så här i efter hand valt bort dagis den första tiden. Jag upplevde det som mycket stressigt att ha tider att passa när den lille inte hade normal dygnsrytm. I början ammade jag också och det tog en sådan faslig tid. Till slut valde jag att väcka den lille på morgonen så att han hann få mat innan dagislämning kl 09. Han hade väldigt många sömnskarvar den första tiden (i 2 månader faktiskt) och det var jättejobbigt om han fick en sådan skarv till och från dagis. Jag blev hyperstressad.

Storebror fick väl inga direkta utbrott hemma (dock ibland vid dagishämtning), utan det var mera att han smockade till lillebror. Nu var det ett tag sedan det hände också. Nu är han jättegullig mot lillebror.

Sedan ca 1 månad tillbaka är lillen väldigt regelbunden och nu sover han alltid när vi går till dagis och när jag hämtar på dagis. Så nu uppskattar jag (OCH storebror) de 3 timmar han är på dagis.

Jag hörde grannen som just har fått barn att deras tvååring också har värsta utbrotten (bl a smäller i dörrar) så att de små storasyskonen reagerar verkar inte ovanligt.

Mvh
Kristin

[Kristin]

Hej!

Jag håller med de andra om att försöka ta med storebror i så många sysslor kring både lillan och andra hushållssysslor som det bara går. Sedan betr dagis hade jag så här i efter hand valt bort dagis den första tiden. Jag upplevde det som mycket stressigt att ha tider att passa när den lille inte hade normal dygnsrytm. I början ammade jag också och det tog en sådan faslig tid. Till slut valde jag att väcka den lille på morgonen så att han hann få mat innan dagislämning kl 09. Han hade väldigt många sömnskarvar den första tiden (i 2 månader faktiskt) och det var jättejobbigt om han fick en sådan skarv till och från dagis. Jag blev hyperstressad.

Storebror fick väl inga direkta utbrott hemma (dock ibland vid dagishämtning), utan det var mera att han smockade till lillebror. Nu var det ett tag sedan det hände också. Nu är han jättegullig mot lillebror.

Sedan ca 1 månad tillbaka är lillen väldigt regelbunden och nu sover han alltid när vi går till dagis och när jag hämtar på dagis. Så nu uppskattar jag (OCH storebror) de 3 timmar han är på dagis.

Jag hörde grannen som just har fått barn att deras tvååring också har värsta utbrotten (bl a smäller i dörrar) så att de små storasyskonen reagerar verkar inte ovanligt.

Mvh
Kristin

[eliselinda]

Hej Mf!

Du sökte igenkännande, jag känner igen.

Min son var 1 år och 7 mån när lillebror kom till världen. Vi var inte BB-folk då, så vår början blev hysterisk. (Berodde väldigt mkt på att lillebror hade ont i magen av ersättn eller var ständigt hungrig eftersom jag inte hade tillräckligt med mat, visserligen)

Det som förändrade vår tillvaro drastiskt var:

Paktandet! Som du fått tips på redan
Social delaktighet

Jag hade samma dilemma som du, han gick iväg, och vägrade hjälpa till. Nu säger jag (efter tips av AW) "jag klarar inte av det här själv, jag behöver dig, alla måste hjälpas åt, annars går det inte". Om han ändå går, så säger jag inget. När han sedan kommer in i köket (om det nu handlade om att plocka ur diskmaskinen t ex) så säger jag "titta, det gick inte utan dig, disken är kvar i diskmaskinen, jag behöver dig, alla måste hjälpas åt".

Första gångerna var det frustrerande eftersom det kunde ta flera timmar innan diskmaskinen var urplockad. Nu säger han ibland "mamma klarar själv, behöver inte". (Som för att testa mig om jag verkligen behöver honom)

Men efter första "det gick inte utan dig" så utför han sysslan numera. Det gäller att VISA att du klarar dig inte utan honom!! Det här har gjort våran son så OÄNDLIGT mycket mer harmonisk.

Vi tog även hem honom från dagis. Men där var vår situation speciell så jag vet att det var rätt för oss, men jag kan inte yttra mig om er situation. Vår erfarenhet är i allafall att det gjorde stor skillnad för honom.

Jag tror inte på att det är normalt att barn reagerar så här när dom får ett syskon. Då skulle dom heller inte bli lugn och "vanlig" igen efter såna här förändringar i hemmet. Då skulle det inte spela någon roll. Jag tror tyvärr att han "frågar" dig ifall hans plats är hotad nu.

Varma hälsningar
Linda

[Therese]

Hej!

Visst är det så att världen är i gungning när man får ett syskon. Hela ens tillvaro har ju ändrats, o det är nya bud som gäller.
Precis som Linda skriver så "frågar" han dej om hans plats i familjen är hotad pga det nya lilla syskonet. Är jag fortfarande viktig o värdefull för dej mamma?

Kanske (Obs! Bara min personliga teori) kan det vara så att han frågar mer påstridigt eftersom du mest är själv med barnen. Det finns ingen reträttväg, så han vill verkligen försäkra sej om att han har den platsen kvar.
Vet inte, bara en tanke :-k

Det du måste övertyga honom om är att han är precis så betydelsefull som han är. Du tänker INTE överge honom o lämna hans plats åt lillasyster
Det är inte alltid lätt att se vad man behöver göra som förälder, speciellt inte när man är lite seg i huvudet av amning, oregelbundna tider mm.
Men jag tror att ju närmare du håller honom, alltså hos dej, mitt i familjen o i centrum av alla händelser med lillasyster så kommer hans oro att lägga sej ganska så fort. (Obs respektera givetvis den tid han behöver för sej själv)!

Jag har resonerat så här när vi fått syskon i familjen:
När frågorna strömmar in så vill jag med mitt svar lugna det större barnet med att "allt är i sin ordning". Lita på mej, du är fortfarande den du är även om du blivit storasyster.

Om jag på frågorna svarar med att hålla det större barnet tajtare, ta med det ännu mer i vardagen, o sitta oftare o läsa etc. Alltså MER närhet o samarbete, så tror jag att det slutligen är det svar barnet söker o helst vill ha.

Om jag svarar med att lämna på dagis, speciellt om även detta är nytt för det större barnet, så tror jag att deras upplevelser av att platsen är hotad är större o sitter i längre. Jag ser INTE dagis som "boven i dramat", men som slags avståndstagande som han inte behöver just nu.

Min erfarenhet är att de 3 första veckorna är barnens humör lite instabilt o de "frågar" ofta (Vissa barn behöver längre tid på sej, andra kortare). Sen lägger det sej lite, för att efter 2-3mån vara helt som bortblåst. Allas platser är nu givna o det råder harmoni i familjen.

Det är ett slitigt jobb, speciellt när man är mkt själv med barnen, men det bär ljuvlig frukt, det LOVAR jag!

För att komma med några mer konkreta tips:
-Var lite tokig! Spela teater, locka fram hans skratt o intresse. Humor är en förlösande faktor.
-Har han nåt gosedjur el likn så kan man använda detta o "prata genom". Det gjorde vi ofta o länge med vår största tjej. Även användbart i trotset.
Låtsas lyssna på gosedjuret.... Och eftersom han kommer med såna tokigheter så måste ni ju helt enkelt "uppfostra", visa den rätta vägen, Hur man gör alltså!
-Näe, lille vän inte får man kasta den i golvet, då kan ju den gå sönder. (Man får spela hur mkt teater som helst, o gosedjuret slänger saker omkring sej)
-Kom XX hjälp mej att visa hur man gör!

Ju mer teater desto större ögon på din son . Efter en sån kamp med gosedjuret så kan det vara på sin plats att denne vilar o ni går o fikar/läser/går ut för att få koppla av lite.

Detta knep är även bra vid problem med tandborstning, läggning mm.

-Finns det någon i er omgivning som är sonens favorit? I så fall kan denne säkert avlasta lite. Säkert följer sonen med av fri vilja för att köpa glass eller hoppa i vattenpölar.

Ursäkta att det blev lite långt så här på småtimmarna, hjärnan är minsann lite seg så här dax.

Lycka till!

[Therese]

Förutom att humorn är förlösande så är ju givetvis den Sociala delaktigheten det. Men det har du ju fått så många bra råd kring. :D

[Ebbab]

Storebror var 2 år 9 mån när lillebror kom. Efter en månad med alla hemma, allt hade varit lugnt så började pappa jobba och storebror fick börja på dagis. Han hade ju pratat om det och hade det så kul där så visst skulle han få gå tänkte vi.
Och visst gick allt bra på dagis. Han sken som en sol hela dagarna där och hade det jätteroligt, men hemma började det blåsa snålt. Lillebror fick den ena tjuvnypet efter det andra, helt plötsligt kunde han få en smocka eller ett bett. Och vi fattade ingenting. Underbara storebror, var tog han vägen?

Sen inföll en period med sjukdom hos storebror, hos de vuxna i familjen, och en massa andra smittsamma sjukdomar på dagis, så det blev en lång period när det inte blev av att gå på dagis för storebror.

Och vad hände? Det blev lugnt hemma! Trots att han var mitt uppe i trotset, så råkade inte lillebror ut för smällar och annat längre. Tvärtom så erbjöd ju lillebror ju kramar och "tröst" när man var arg på mamma eller pappa.

Så vi tog beslutet att avvakta ett tag till innan han fick börja på dagis igen. Nu går han på dagis och nu funkar det bra. Men med min erfarenhet så skulle jag råda dig att prova med att göra ett uppehåll med dagis. Tillsammans med alla andra goda råd som du har fått så kommer allt att ordna sig.

[eliselinda]

Hej igen Mf!

Jag vill bara berätta för dig att du inte alls behöver oroa dig för att vara själv med barnen. Jag är också själv med barnen ibland.

Det brukade vara fruktansvärt, men efter att vi verkligen fått ordning på sociala delaktigheten här hemma så är det lika lugnt som om man har karln hemma. Om inte lugnare...

Linda