Tove - och alla andra som hänger här!
Jag är junimamma och vi kör standardmodellen fullt ut. Våra liv är förutsägbara, vi vet när Hugo ska äta och sova, när vi ska äta och sova, när vi kan jobba eller vad vi nu vill göra med all denna TID man får när lilla pjatten sover sina timmar enligt schema.
Jag pratar om BB hela tiden och försöker inspirera slitna morsor att kika in här. Och möts också av skepsis. Motargumenten är bland annat att "alla barn är olika" ("jo, men mat- och sömnbehoven har de nog gemensamt") eller "funkar inte på mitt barn, som VÄGRAR sova och vill bara äta på natten" ("Jag skulle gärna äta gott mitt i nätterna, slumra av och till hela dagarna, men då skulle jag ju må uselt. Det vet jag, som är vuxen, men det vet inte lilla ungen.")
Jag var själv skitprovocerad av Anna Wahlgren en period innan jag fick kläm på Standardmodellen. Tyckte att det var så OMÄNSKLIGT att man skulle kunna få till ett så systematiskt småbarnsliv. Det funkade ju liksom inte bara att tänka att man ville ha fina rutiner och hela nätter... Det krävdes en del Attityd. Men allt blev ju så där rosenrött när schemat väl satt.
Jag tänker ofta att BVC och alla som besjunger den fria amningens metod bara serverar alla stackars föräldrar ett enda stort svek.
Tänk om alla fick lite råg i ryggen direkt, istället för tamt trams som att "man känner sitt barn bäst själv".
Många väljer hellre att ta till sig teorier som bekräftar problemen. ("Det är ett helvete med barn. Glöm sömn, samliv, jobb och rutiner.")
Vad man än gör här i livet, så börjar man ofta med att läsa på lite. Skaffa sig kunskap. Lära sig av de med mycket erfarenhet och beprövade metoder. Varför skulle livet med ett nyfött barn vara annorlunda
Jag rekommenderar alla jag möter att hänge sig åt Anna Wahlgrens metoder och får försiktigt gehör från damerna på BVC. "Berätta för dina vänner, det är sååå viktigt att de får höra hur du gör..."
Och jag tycker nog fanimej

att det är vår skyldighet, vi som har provat, att berätta, berätta, berätta!
Även om det innebär att man blir trött av att höra sig själv säga: "Anna Wahlgren!" hundra gånger om dagen.
Detta kanske hör hemma i Kackelforumet, men jag kunde inte låta bli att ta chansen att säga att jag är så tacksam att jag inte avfärdade Barnaboken bara för att det kändes hopplöst att få till rutiner en period. Tack!
Ulrika