Jag har en flicka, Elin, som är snart 3 år gammal och en pojke, Jona, 11 månader gammal.
Vi tänkte nu göra ett riktigt schema för båda barnen, då det på senare tid blivit lite si och så med tider som tidigare gällt.
Nu tänkte vi även införa "ensamlek" och "social delaktighet" tydligt på schemat. Båda barnen har hela tiden fått hjälpa till, men inte i den utsträckning som jag tror att dom kan och skulle behöva. Därför har jag några frågor:Ensamleken:
Elin är väldigt duktig på att leka ensam, och det märks att hon vill och behöver det ibland. Hon stänger numera också gärna dörren till sitt rum för att inte bli störd - av Jona framförallt. 
Däremot kommer hon gärna springande till mig emellanåt för att hon vill att jag ska hjälpa henne med nåt hon leker med t.ex. Ska man inte hjälpa till? Jag förstår ju att vitsen litegrann är att barnen ska lära sig att lösa problemen själva. Hur ska jag förhålla mig om hon ber om min hjälp? Jag vill inte säga nej till henne, när jag ju ber henne om hjälp hela dagarna - och vill att hon ska vilja hjälpa mig. Tiderna för ensamleken är också en fråga. Är det jag som bestämmer hur länge hon ska leka och kommer hon ut tidigare får hon gå in igen och leka vidare, eller ska man vara flexibel där? Är det jag som ska komma in och "hämta henne" och säga att nu har hon lekt färdigt - eftersom den schemalagda tiden är slut, eller ska man vara flexibel även åt det hållet om hon vill leka längre? Känner jag min dotter rätt kommer hon vissa dagar att kunna sitta hur länge som helst och andra dagar vill hon kanske bara en halvtimme.Social delaktighet:
När social delaktighet står på schemat, är det viktigt att barnen ägnar hela den tiden åt att aktivt hjälpa till? T.ex. som häromdagen. Elin plockade ur diskmaskinen, hittade kastruller som hon ville leka med, gick och hämtade sin kaffeservis, dukade upp med den i köket och ville bjuda på mat som hon låtsades ha i kastrullerna. Skulle jag ha sagt åt henne att "Nu plockar vi ur diskmaskinen, leka får du göra sen", eller ska jag låta henne leka under den sociala delaktigheten? Var sätter man gränsen mellan lek och "hjälp"? Är det ett tvång? Om hon ska hjälpa till att duka av efter maten, måste hon göra det, och då ända tills det är färdigt och fint i köket och vi alla är klara? Eller kan hon smita iväg efter att bara ha plockat undan sin tallrik? Och om hon ska vara med hela tiden: Hur motiverar man utan att säga "Du måste...innan du får gå härifrån", för det känns som om jag tvingar henne till nåt hon inte vill. Häromdagen hade jag bestämt att hon skulle hjälpa till tills det var klart i köket, men jag fick då på olika sätt "ropa" tillbaka henne (lirka på olika sätt) efter varje litet handgrepp, och det kändes inte rätt.Jag tycker att "social delaktighet" är toppen!
Och skulle önska att det kunde vara jättekul för alla inblandade, jämt - och jag försöker verkligen att få det till att bli det genom att själv vara på topphumör, skämta, skratta och busa - men det är riktigt svårt att få humöret att smitta av sig ibland. Eftersom det för oss är nåt nytt att, i den här utsträckningen i allafall, använda oss av det undrar jag också lite allmänt hur det ser ut hemma hos andra med treåringar som hjälper till. Går det alltid som en dans, eller känner ni er som "tjatmammor/tjatpappor" hela tiden, för då blir det ju ingen rolig stämning?? 
En sista fråga. Vad gör man åt "gnällspikar?" Ibland gnäller Elin hål på mig, och det finns nog inte nåt som prövar mitt tålamod som hennes gnäll. Blir hon arg och skriker, eller ledsen - så vet jag mycket bättre hur jag ska hantera det, men att hon gnäller förstör stämningen mycket värre. Och det är sååååååå utdraget, hon kan gnälla till och från en hel eftermiddag. Har provat alla möjliga sätt: Att inte lyssna förrän hon pratar/frågar vanligt, att säga åt henne att inte gnälla, och att "hota" om förvisning och faktiskt även genomföra det
(troligtvis väldigt fel, men bättre antar jag än att själv tappa tålamodet).Oj! Vad långt och invecklat allt blev. Hoppas att nån har tid och ork att läsa allt och svara på någon av mina frågor i allafall.
Tack!
/Marta
" Så kommer hon till dig och vill ha dig till något, reagerar du som på ett litet missförstånd. "Det gör vi efter ensamleken 
