"Jag har BÖRJAT tänka! Tidigare var jag som de flesta andra inne på att man ju 'ska' ha barnen på dagis, osv. Men lite eget tänk har jag haft i bakgrunden latent, inser jag när jag börjat läsa Barnaboken och på forumet. Till exempel så har jag automatiskt anammat social delaktighet när jag passat kompisars barn. Det hade jag inte ens tänkt på utan insåg att 'aha, är det det jag gjort' när jag läste Barnaboken 
Jag vill inte att min lilla flicka ska vara 'en i mängden', och jag vill inte att hon ska få slåss om tid, uppmärksamhet och saker.
Jag vill att hon ska få lära sig saker i sin takt.
Att få utforska.
Att få TID, både från mig och för sig själv.
Jag förstår helt mindre och mindre dem som tycker att barn behöver dagis från 15 månaders ålder för att de är sociala individer som behöver umgänge med andra för att utvecklas.
Jag förstår inte hur man kan säga 'nej' och 'fy' om saker per automatik till barn - jag tänker ofta på det du skriver i Barnaboken om pappan som sa till barnet att 'det finns inget här att se' när barnet ville upp och se vid biljettluckan. Näe, tycker han ja!
Jag tänker ofta på Barnaboken och speciellt jämförelsen med när man är ny på jobbet och hur jag skulle vilja bli bemött då, när jag gör rätt och fel - för ingen är perfekt, alla gör fel någon gång, men det är frågan hur man blir bemött då som är avgörande.
Jag är stolt över mitt barn, att hon är den underbara person hon är. Hon är så gott som alltid glad, hon har en bestämd vilja som hon tydligt visar, hon busar, hon skrattar och hon utforskar.
Många gånger 'slåss' hon - dvs. det är ju jätteskoj att få en reaktion på att banka till någon med handen eller något i handen... men handen om handen och 'klappa fint' ska få bort det med tiden. Jag tar det för vad det är. En ettåring som inte vet hur man ska bete sig helt enkelt! Hur ska hon veta och förstå om vi inte visar och lär henne?
Vi träffade hennes kusin - 2.5 månader - i helgen. och min flicka blir så glad när hon ser små bebisar och blev arg om jag inte höll ner bebisen så att hon kunde titta och självklart känna! Ja, bebisar är ju inte så sköra som de ser ut att vara, så jag höll tålmodigt fram barnet, sa 'försiktigt' till min lilla - och hon log det allra störstaste leendet du kan tänka dig och klappade bebisen så fint så fint på huvudet!
Sedan skulle hon ju tala om för mig att bebisen ju har ögon, så hon sa 'Åbä' och petade tummen (inte hårt) i ögat på bebisen. Som rörde på huvudet men inte vaknade. Men däremot vaknade ju självklart mamman till bebisen till och sa direkt 'Nej, inte göra så, du får akta bebisen!'
Jag vet att min lilla flicka ses som 'besvärlig', hårdhänt, gåpåig, glad, 'galen', framåt, nyfiken, ouppfostrad, osv. Ord som på en pojke säkert varit mer 'positiva' men som på en tjej får mer av en negativ klang.
Jag vill inte ta bort hennes härliga framåtanda som jag ser så tydligt att hon har, och jag är därför så glad att detta I stället för dagis-forumet kommit till!
Ja, jag som mamma ses ju också som besvärlig och slapp. Jag avvaktar och låter mitt lilla barn hållas, helt enkelt. Finns ingen fara för hennes liv så får hon prova allt!
Och det är ju allt det här jag vill förmedla till andra också - nyfikenhet, upptäckarlusta och att, som du så klokt säger, världen ska få vara liten innan den blir stor!"
=D> 
. Är så stolt över mej själv att jag följde min egen inre övertygelses röst som du Anna pratar om............. 
