Elin - mitt första barn

[nina80]

Både jag och maken kände verkligen att vi blivit föräldrar, sjukhuset, sköterskorna och kuratorerna behandlade oss som om vi blivit föräldrar, saken var bara den att vår första bebis aldrig hann utvecklas längre än till v. 18. På rutin ultraljudet visade det sig att hon hade en missbildning som heter Acrani (saknade skallben) och hon skulle inte ha överlevt längre än max något dygn utanför min kropp, så vi valde att avbryta graviditeten redan då. Eftersom jag var så långt gången så fick jag föda fram henne och efteråt sövde de ner mig och tog ut moderkakan.
Hon var verkligen ett helt barn, men pyttelitet, när hon kom ut hade hon forfarande tummen i munnen Enda felet på henne var att hon var öppen hela vägen från ryggslutet och upp över huvudet, men från panna och därefter var hon helt "normal".
Nu har det gått nästan 2 år och jag tänker tillbaka på detta med både sorg och värme. Händelsen har fått mig att som människa utvecklas mycket och dessutom tror jag att det hela måste ha haft någon mening. Om inte annat så skulle jag kanske inte sitta här framför datorn just nu och vara tvungen att avsluta för att hämta upp min busiga 1-åring som legat och sovit middag i vagnen ute på balkongen...

[Gäst]

Hej Nina!

Tack för att du vill dela med dig. Visst blev ni föräldrar, redan där och då. Inget tvivel om den saken.

Man växer som människa av alla olika händelser som livet har i förberedelse åt en. Jag vet inte varför just det här lilla livet valde er som föräldrar, och varför just ni skulle behöva fatta ett så svårt beslut, eller gå igenom så speciella händelser, men precis som du tror jag att allt har sin mening. Men det kan dröja innan vi får (om vi får) reda på den meningen.

Det som får mig att ständigt förundras när jag hör sådana här berättelser är, hur starka människorna som kommer ur dem är. Du är en annan förälder för din 12-månaders sötsak än du skulle varit utan ditt första barn, det vågar jag påstå. En starkare, och med en visare blick.

[Therese]

Visst är det så, Päivi. Man blir starkare o annorlunda, förutsatt att man får god hjälp o stöttning genom sorgearbetet förståss.

Vår lille son föddes i v40+2. Allt såg normalt ut, förutom att det var en sätesförlossning (vilken tog 2,5dygn!)
Ut kom han, efter långt o träget arbete, sen dog han långsamt ifrån oss, helt plötsligt. Utan minsta lilla vink om att det inte var ok så stod vi alla helt chockade inför vad som hade hänt.
Han tog aldrig sitt första andetag, trots att läkare av alla de slag gjorde allt som stod i deras makt för att återuppliva honom.

Från himmel till helvete på några minuter :cry: . (Eh, får man skriva så hemska ord här?)

Att ta sej till "himlen" kan vara enkelt, men att ta sej ur "helvetet" är tuuungt o svårt. MEN det går!
Det viktiga är inte hur man gör det utan att man gör det. Sen måste man ta vara på de erfarenheter man fått o gå vidare. Det måste få påverka ens liv, o på så sätt kanske bli till något gott någonstans för någon.

En händelse som skakat om o lämnat tydliga spår, som påverkat min person både på gott o ont.

[Gäst]

Jag vet, Therese. Min allra bästaste väninna har två barn, väntar på sitt tredje; en flickängel i himlen har hon, och en underbar liten syster till den ängeln här på jorden. Vi sörjde alla när hennes första dog.

"Alis volat propriis." - Hon flyger med egna vingar. De gör de alla, och de försvinner inte. De är med er, sina föräldrar, men på ett annat plan.

[Sagomamma]

Ni här inne som varit med om detta är så starka så jag finner inte ens ord...