Om inte trots?Är det då mitt fel?

[Lilla Klara]

Har precis sökt på TROTS och läst vad som frågats och svarats om trots och trotsåldern.

Min lille kille fick en liten syster då han var ett år och sju månader. Hon föddes i April och någon gång under sommaren började lillkillen att förändras. Jag minns särskilt en gång då jag var ute med honom och lillasyster för att fika, han var som synden på blommorna i trädgården, själv satt jag och ammade och kunde bara med ord uppmana honom att låta blommorna vara och att sluta riva upp den fina planteringen. Hans jämngamla kompis lydde sin mamma, men inte min lille kille. Jag minns mig själv tjatandes, svettandes och till slut arg. När vi kom hem så fortsatte cirkusen och allt var jättejobbigt för oss båda.

Sedan dess har det i perioder fortsatt och pågår ännu idag. Jag har i min enfald trott att detta är trotsåldern. Man kan ofta märka redan på morgonen om det kommer vara en "sån där" dag. Man kan ibland knappt hinna säga heeeej älskling och gå fram till hans säng innan han tittar surmulet på mig och säger; "Nej, BANG på dej du mamma!" Sedan följs det kanske av att vi ska klä på oss och då är det något som inte är bra och då kommer lilla näven och så; "Nej jag slår på dig du mamma!" Det är populärt att göra saker som gör mig "irriterad", tex att hälla ut mjölk på bordet och fortsätta att göra det trots att jag säger att man inte gör så osv, att vara stygg mot lillasyster. Ofta har det säkert rört sig om att han är en liten kille som tycker att det är jobbigt att han fått en liten syster som tar tid och uppmärksamhet från honom, men har svårt att föreställa mig att allt skulle bero på det.

Så läser jag att trotsåldern kommer först vid treårs ålder och jag blir helt kall.

Jag tänker att om inte detta är trotsålder vad är det då? Varför har det pågått så länge, vad har jag gjort för fel...Men så kommer jag att tänka på allt som jag gjort och gör fel och det dåliga samvetet bara väller över mig. Herregud jag med allt vad jag gör och inte gör har gjort honom till denna arga lilla varelse, skuld över att det känns som om att man inte räcker till, ångest över att man på sista tiden varit så trött under vissa perioder så ens stubin har varit i princip obefintlig. Jag tänker på alla de gånger jag tappat besinningen och rytit åt honom, de dramatiska "uppgörelser" vi haft då jag lika förvirrad och rådlös som honom inte vetat vad jag skulle ta mig till, vad som borde göras och vad man absolut inte bör göra, de gånger jag inte haft orken att ta honom på det sätt som man vet att man måste och ska, min älskade, underbara lille prins.

Jag låter som en vidrig mamma och nog har jag haft mina mörka stunder, men de perioder då jag inte haft "ork" att ta honom som han bör tas har föregåtts av låååååånga perioder av att verkligen ta honom på ett bra sätt. Men så kommer det en tid av lite sömn, mycket "bråk" och plötsligt tar "det goda" slut och fram tittar den tröttaste av trötta som inte fixar att ta trasslet hela vägen fram, utan tappar humöret halvvägs....

Han har en vilja av stål, tjurig som en röd gris, ilsken som ett bi...ibland kan jag rent känna stolthet mitt i alltihopa och tänka, GUD vad du är en viljestark liten rackare, hoppas du alltid kommer vara så, att ingen minsann ska kunna sätta sig på dig!

Jag vet, jag vet, detta kan säkert uppfattas som gnäll och gnälla ska man inte göra här.Men gnäll är det inte, mer en BAMSESTOR vädjan om att någon ska säga att det visst kan röra sig lite om trots, eller komma med så bra tips och råd som man vet att man alltid får här. Mina ungar är det bästa som har hänt mig och det skulle aldrig falla mig in att gnälla på DEM! Men just nu känner jag att jag behöver lite goda råd och andras erfarenheter och då måste jag ju beskriva min situation även om det är en del negativa saker. Hoppas att ingen tar illa vid sig.

/Stina

[liw]

Trots eller ej det kan jag inte svara på. Du kanske inte ska fundera på så mkt varför han gör som han gör utan koncentrera dig på HUR du ska lösa sittuationerna när de uppkommer istället.
Sudda ut det dåliga samvetet som gnager i dig... vissa saker har du kanske gjort som du inte bortde ha gjort. Vissa saker du borde gjort kanske du inte har gjort. Men det viktigaste är att du nu har fått insikt i hur du ska ta dig an honom och börja om. Barn är väldigt anpassningsbara (på gott och ont) han kommer att älska sin "nya" mamma om möjligt ännu mer... eller det kanske var fel ord. Det är klart att han redan nu älskar dig över allt annat men du kommer att visa för honom att "Vad som än händer älskar jag dig".
Se till att han känner sig ordentligt behövd (kör en kur där du använder dig av honom minst 2x20 min om dagen). Han ska kunna känna att de andra klarar sig sämre utan mig. Det kommer att göra undervek och det kräver så lite att ta med den lille när det är dags att fylla tvätt i tvättmaskinen istället för att göra det själv samtidigt som man försöker passa på honom så att han inte tex sätter sig på sitt lilla syskon
Se till att du ger honom minst en kvart om dagen där du är ensam med bara honom och inget får störa er. Det ska vara er heliga tid! Prata, lek en stund eller bara mys. Det viktiga är att det är hans tid med mamma.
Se också till att det är med lillasyster blir en angelägenhet för ER. Lillasyster har kommit in i er lilla flock och hon behöver er alla. Se till att han får vara med och hjälpa till så mkt som möjligt om det så bara gäller att hämta hennes snuttefilt eller passa henne 6 sek medans du gömmer dig bakom hörnet för att låtsas hämta ngt

Och du! Hur han än är/vad han än gör vissa dagar ta det inte personligt!

[annawahlgren]

Tack, liw

Mycket vackert beskrivet, Lilla Klara Ungen är hopplös (av och till) och du känner dig hopplös (och och till), men du lyckas likafullt avhålla dig från att spy på barnet, ursäkta. Tack för det

En "försmak" av trotsåldern infaller just kring 18-månadersåldern, så du har så rätt. Den pågår i ca två månader. Det är då barnet lär sig säga NEJ, vilket innebär att inga frågor ska ställas eller handlingar utföras som i ord och/eller handling kan besvaras med NEJ. Vilket är omöjligt. En liten tröst, kanske

Barn frågar i handling efter vad som gäller, och de frågar i påståendets form. Incidenten med blommorna var en nyckelscen, och det är därför du minns den. Där stod blommorna och klarade sig förträffligt utan honom, och där satt du och ammade och klarade dig förträffligt utan honom. Och gjorde inte också bebisen det? Kan allt, vet allt. Alla utom han. Bara han visste inte sin funktion. Kunde inget, var inget.

Mitt långa svar försvann i rymden och detta blir ett blekt återsken, men summan av kardemumman är enkel: hade du frågat om han kunde plocka en blomma åt mamma, och lyckligt och storstilat tackat för den, hade det räckt. Och blivit över. Den gången.

Cirkusen fortsatte när ni kom in därför att han ju inte kan godta att han inte bara var överflödig utan - i hans ögon - oduglig, en belastning för "flocken" i stället för en tillgång för den, vilket var vad dina arga utfall sa honom. Det handlar inte så mycket om känslor och relationer här, utan om ren och skär överlevnad. Människan klarar sig inte ensam och i synnerhet inte ett värnlöst barn. Han liksom lillasyster är födda till en "flock" som blir stark och livskraftig först om och när flockmedlemmarna samarbetar och stärker och stöder varandra. De måste finnas för varandra i vått och torrt, därför att de ska kunna moblisera benhårt lojal sammanhållning och bilda enad front mot varje tänkbart och icke tänkbart hot utifrån.

Små barn föds inte med kunskap om hur det går till här i världen (på just den plätt dit de nu råkade födas). De frågar ständigt, i handling, efter hur man gör för att överleva just här. Och helst leva också, i ordets vidare bemärkelse. De vet ingenting om moral, hänsyn, sociala koder - faktiskt inte mycket ens om kärlek. Deras tillhörighet i flocken är vad som garanterar deras överlevnad och beskydd, och utan flockledarnas upptagande av dem i gemenskapen är de bokstavligen dödsdömda. De har inte en chans att överleva på egen hand, och det "vet" de lika bra som minsta musunge.

Därför är dina vansinnesutbrott - som jag skulle kalla vanmaktsutbrott, för det är ju vad de är - direkt skrämmande för honom, och han för sina egna överlevnadvillkors skull tvungen att ihärdigt försöka avvisa dem. Aggressivitet är en försvarsmekanism av urgammal överlevnadskaliber, och eftersom du ju vet med Darwin att de starkaste överlever, blir du också stolt över den "viljestyrka" han visar (som naturligtvis är att föredra framför livshotande apati). Men även om du är vänlig och söt idag, har han sin fruktan för livhanken kvar från igår.

Nu ska jag inte förlora mig mer i diverse överlevnadsresonemang utan försöka inspirera dig till att läsa Barnaboken. Inte bara om trots utan om barnets psykiska välbefinnande och om fostran. Du kommer att inse mycket snart att alla dessa förmaningar, alla dessa utläggningar om varför det ena eller det andra är så fel, så fel, inte bara är verkningslösa utan också meningslösa och - faktiskt - taskiga. Ungen vill inte veta hur man INTE ska göra med blommorna. Han behöver veta hur man gör.

När du har fått nog - och när lilla barnet har fått nog - är en lugn och engagerat uppföljd förvisning, som är icke avvisande, icke kränkande och icke underkännande, en handlingens "metod" som på två minuter kan uträtta mer än ett två timmars malande negativt föredrag. Det gäller förmodligen oss alla

[JC]

Tänkte bara fylla på lite.... om det fanns något mer att säga. Jag fick mitt andra barn i somras och då var stora flickan ca 18 månader.Vi körde stenhårt på att hon (storasyster) skulle behövas och jobba koncentrerat med både mamma och pappa i hemmet, jag var noga med att hon och jag fortfarande skulle ha en stund tillsammans, bara vi, och framförallt att lillasyster är en gemensam angelägenhet.

Jag flyttade ned skötbordet på golvet så bytte vi blöja och tvättade bebisen tillsammans.Storasyster hämtade blöjor och tvättlappar och kläder. Hon fick sedan visa vart maten fanns, och vi frågade ofta storasyster vad vi skulle göra när bebisen skrek, eller om hon var vaken mm. Allt står jättebra i barnaboken "syskon"(körde också annekteringen- så mysigt!). Och som allt annat så fungerar detta verkligen. Nu sju månader senare så brukar storasyster värma lillasyster händer när hon har sovit ute i vagnen. Man blir så rörd!!

Kör hårt på detta. det funkar!

Kram Jessika

[annaliten]

Jag har inte några direkta råd att ge dig men vill berätta att vi har varit i ungefär samma situation.
Min tjej började sin "trotsigaste" period (hittills) strax efter det att hon blivit två år och det var som jobbigast vid två och ett halvt. Hela året mellan två och tre har varit mycket påfrestande. Många gånger var dagarna nästan outhärdliga för oss Jag fasade också för "treårstrotset" men vid tre så blev hon plötsligt hur underbar som helst. Mindre trots, mera gó, mjuk och kramig. Nu lyssnar hon mer på oss och hon går att "resonera" med. Hon har naturligtvis trotsigare dagar ibland, men det verkar mera hänga ihop med på vilket humör hon vaknar med. ”Trotset” började ungefär då hon fick en lillasyster och jag var trött och slut utan någon som helst stubin vilket resulterade i en hel del bråk och skrik precis som du också skriver om. Men när orken började komma tillbaka då lillasyster blev några månader så orkade jag också ta tag i mig själv och bestämde mig för att INTE tillåta mig att tappa behärskningen och INTE skrika vilket gjorde konflikterna lättare att gå igenom och nu funkar dagarna hur bra som helst. (oftast )
Försök se framåt, det kan ju inte bli värre? Eller hur?

[anna71]

Hejsan Lilla Klara!

Har inte så jättemycket erfarenhet av trots, ville bara säga: Vad bra du skriver! Så lätt att läsa!

Min flicka på 2,5 år är väldigt lugn och "flickig", älskar att göra allt som jag gör och ger mig inga större problem, så när det händer har jag oftast ingen aning om vad jag ska göra. Idag tex. hade hon tagit en blå tuschpenna och målat en hel vägg medan jag var upp och la lillen??!! Hur hon hann med är en gåta, det tar bara 2 minuter att lägga honom ju. Det enda jag kom på var att det inte blir nån chokladpudding och inga tecknade serier på morgnarna ända tills på söndag.

Hon VET att man absolut inte får måla på väggen, utan på pappret på stativet eller griffeltavlan.

Hoppas jag inte är ute och cyklar.

Vilken tur att målarn kommer i morrn.

hälsningar
Anna i Milano

[liw]

Hej Anna...
Om du ska ta dig an din lilla flickas trots (eller snarare hyss kanske man bör kalla det ) på barnaboksvis så känns inte ett så långt straff lämpligt för en 2,5-åring. Imorgon har hon glömt varför hon inte får tillta på TV på morgonen och påminna henne då om vad hon faktiskt gjorde igår kommer knappast att ge ngn effekt. Jag vet att man står där och sliter sitt hår och vet varken ut eller in när sånt där händer men jag tror att det bästa sättet är att utbrista OJ! Vad har hänt! Stackars stackars vägggen som blev alldeles blå, vad ska vi göra åt det? och sedan gemensamt tvätta väggen och gemensamt upptäcka att det inte gick bort... Vädja till hennes empati för den stackars väggen och ägna inte så mkt energi åt vad hon gjorde, att det var fel förstår hon nog ändå när ni tillsammans försöker tvätta bort det.

Tur i oturen att det var idag hon målade på väggen... det hade ju varit trist om målaren redan hade varit där... Kan kanske vara en god ide att inte låta henne se vad målaren gör... hon kanske blir sugen att härmas vid ett senare tillfälle

[anna71]

Hej liw,

du har rätt förstås, så borde jag gjort (efterklok). stackars väggen! hoppas det funkar efter middagsluren.

[Lilla Klara]

Tack ni underbara som svarat mig!

Jag försökte idag på öppna kyrkis förklara för dem där hur mycket stöd man får här och hur mycket styrka man kan "tanka". Åter igen tack alla som tar av eran tid och svarar. Alla svar gläder och hjälper mig och man känner sig alltid "ärad" av att få ett svar av allas vår underbara Anna Wahlgren.

Till Anna71: vad glad jag blev när du skrev att det var lätt att läsa det jag skriver, VÄRSTA komplimangen, jag blev faktiskt smickrad .

Så till lillkillens försvar, en del av er som svarat mig har tagit fasta på att han ibland är stygg mot lillasyster. Det är VÄLDIGT sällan, han avgudar henne, kallar henne för lillgumman mm och har alltid hjälpt till mycket med henne sedan hon var bebis. Det tröstas, underhålls, passas och hämtas blöjor. Det är när han verkligen vill "få igång" mig för han vet att jag har svårt att hantera när han är stygg mot henne. (Jag tror i alla fall att han vet det, för det är ofta "utstuderat", tror att han vill, på något vis, ha uppmärksamhet) Men som sagt, till min prins försvar vill jag poängtera att det inte alls händer ofta utan mycket sällan att han "styggas" med henne.

Många kramar till er alla.

/"Lilla Klara"

[annawahlgren]

Tack, Lilla Klara för så vackra ord och tack, liw för så kloka ord

Men Anna71 - den sortens bestraffningar föder bara 1. förvirring, 2. ty åtföljande mer trots (och väggmålandet var säkert inte ens trots - stort snyggt "papper", som gjort för att dekorera ) eftersom hon inte känner sig förstådd det minsta. Ens av dig, som ska vara hennes bästa vän i världen.

Så gör inte så. Lyssna på liw. Och med risk för att låta annonspelare, läs i Barnaboken om trots (och om allt annat, ha!)