Det finns en del detaljer som jag inte har förstått i allting.
Hur gör ni när syskonens viljor/måsten/intressen krockar?
Exempel
När man hamnar i en situation som kräver den berömda tiden, precis samtidigt som ett av syskonets schemapunkter inträffar (sova eller mat). 
När lillebror behöver få vara ifred men storebror vill umgås med lillebror. VILL med stora bokstäver, ska jag tillägga. (Just det här är ett ganska så stort bekymmer här hemma. Minstingen blir så gnällig över att storebror vill vara nära, pussa, krama, bita, buttas, ta leksaker, köra bil på lillebrors huvud etc etc. Vilket gör mig lite ledsen, för storebror är ju så go när han vill kramas och blir lite stött när det inte mottas med glädje.)Och sen är det det här med att butta, slå och bita lillebror. Nu gör jag handen på handen, puss och visar hur han istället ska göra. Men det upprepas om och om igen under dagen. Har märkt att han blivit svartsjuk igen också (vi hade kommit ifrån det bra tyckte jag
). Bitandet kommer när lillebror sitter i mitt knä. Jag hinner inte med ordentligt heller att skydda lillen. Storebror märker direkt om jag är på min vakt och då blir det som en självuppfyllande profetia, så jag försöker slappna av. Men då hinner jag ju heller inte dit... Eftersom jag inte lever i någon symbios med lillebror så finns det ingen sån anledning att vara svartsjuk. Jag är inte mer med minstingen än med storebror.
Jag har förstått i andra trådar att den sociala delaktigheten är viktig i såna här lägen. Tror ni att det är boven även här? Eller verkar det som att jag har missat nåt annat/missförstått något?Jag läste i en tråd ang social delaktighet (tror att AW hade klistrat in ett mail från PEA) om hur hon gjorde för att få igång den sociala delaktigheten. Hon var bestämd och rätt så hård vill jag minnas för att få till det. Men då var ju hennes son 3,5 år. Min är bara 2 år och då är det väl inte läge för att mer eller mindre tvinga, om jag har förstått rätt. Hur ska jag göra? Han behöver det så väl, men han vill nästan aldrig längre. I början var det kul, men nu säger han bara att han inte vill. Han vill bara titta på Pettson och findus. Eller leka med brorsan (som ju gärna vill vara ifred en stund).
Linda
Du klarar dig ju faktiskt inte utan honom, visst är det så? 
Vad skööönt det är att få vara i fred en stund nu när vi ska laga mat!
"Min äldste son fick inte alls det han behövde från mig, vilket gjorde missförståndet oss emellan ännu större. Jag känner den sorg han hade i hela min kropp. Detta är en sorg jag får leva med. (Jag har gråtit många tårar vid hans sida när han sovit, av maktlöshet och fruktansvärt dåligt samvete) Men nu vill jag ställa till rätta, det som går att ställa till rätta. Jag är så lycklig över att jag snubblade över dina teorier och SHN-kuren. Du kan aldrig förstå hur mycket det har påverkat mitt liv. Jag ska göra allt i min makt för att ge honom så mycket jag bara kan av den "rätta varan". Kan han någonsin få lika bra självkänsla som om detta inte hade hänt? Eller tror du att det loppet är kört? "
Ingenting är (ska vara) mer normalt och naturligt än att kissa. Möjligen då att äta. Det finns inget duktigt i det. Det är livsnödvändigt.