Bit barn..

[Electrifying]

Har ett stort prblem med sonen 11 månader. Han bits!
De händer både när han är glad vid tex bus då det verkar vara hans sätt att busa tillbaka och sedan när han blir frustrerad över något. Innan har det bara varit mig och pappa som han bitit men nu har han även börjat bita på andra barn som kommer för nära honom när han inte vill. Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Har försökt på alla sätt och vis som jag kan komma på men inte lyckats alls.

En till fundering är ju om detta är något som bara är övergående. Eftersom det är första barnet så har jag ju inget att jämför med.

Hoppas att nån kan komma med ett bra tips/råd för hur vi ska komma igenom detta.

/ Antons mamma

[Sagomamma]

Anna har vid något tillfälle sagt (elle rom det var i Barnaboken jag läste det ) att man i första hand ska undvika själva situationen helt! Men är skadan redan skedd så att säga, så tar man bort barnet och visar hur man gör istället för att bitas! Eftersom man inte helt enkelt inte bits!
"Man bits inte man klappar " Och så håller man den lilla handen att klappa!

Man visar alltså att man inte beter sig på det viset, plus att man visar en väg ut -ett alternativ för hur man beter sig istället!

Fyll gärna på med mer ni andra... Var det iBarnaboken jag läste det, eller var det rent av Anna som sa det på föreläsningen :-k ...?

[anna]

Och så ger man något man FÅR bita i istället.
"DEN kan du bita i! " Bitring, plastsked, kudde, ja vad som helst, men inte människor. Människor klappar man, och kramar

kram anna

[Sagomamma]

#-o Ja just det! Tack anna....

[Electrifying]

Börja kännas lite uppgivet eftersom jag tycker mig ha provat det mesta..

Han blir så frustrerad i vissa situationer och det verkar som att just bitandet är den enda vägen ur det för honom. När han är lite "lugnare" så funkar det med att bara säga nej och tex att man ska pussa istället (de kan han) men när det då blir bus eller han blir arg så hjälper ingenting.

Bara att försöka ta något ur munnen på honom som inte ska vara där är med fara för fingret eftersom han hugger tag direkt. Har 8 tänder redan så det känns ju rejält när han biter. Mig har han bitit hål på en gång.

Känns inte bra någonstans det här.. men jag (vi) kämpar vidare så får man väl hoppas att det är något som också är övergående. Han ska trots allt börja på dagis i slutet av januari och då skulle jag ju önska att det blivit lite bättre.

[annawahlgren]

Små barn börjar biitas när de får tänder, och det är ju faktiskt det de är till för - tuggtänderna kommer långt senare. De biter på mat som på folk som på fä och menar ingenting illa med det. De bits i pur förtjusning ibland - en av mina små söner hade den något mindre förtjusande (o)vanan att bita mig rakt genom kläderna, med rock och allt, på låret, medan han slog armarna om mig, så att jag fick sanslösa blåmärken Det är först när vi vuxna förfasar oss och skrämmer barnen med vår smärta eller upprördhet eller oro eller i största allmänhet osäkerhet, som de börjar förstå att bitandet kan användas som vapen - som försvar, som aggressivt utfall, som revirskyddande gentemot andra barn, etc.

Ja, varför bits en hund

Lyckligast är det därför om man INTE (omedvetet) förmedlar den lärdomen. Man gör alltså så lite väsen av saken som möjligt. Man pratar inte och förklarar inte en massa obegripliga förvirrande saker och avkräver inte och bannar inte och straffar inte och SKRIKER inte. Man betraktar det hela som en olyckshändelse, så långt möjligt är: "Oj då - råkade du bita honom? Då måste du krama!" (Om offret blir ledset, alltså.) Och man tar de små armarna och lägger om det bitna barnet, eller pappan, eller sig själv. "Jättebra, precis så gör man. Man kramar, man bits inte. Man kramar." Barnet som säkert "råkar" bita hundra gånger till, kommer snart självmant, med en sådan behandling, att vilja gottgöra genom att krama. För han eller hon menade inget illa.

Man planterar en s k positiv hämning med sitt mantra: "Man biter inte, man kramar". Och man HANDLAR först och talar sedan. Man hejdar alltså bitandet direkt. Lägger handen emellan med sitt "Oj då" och tar de små armarna, osv. Det gäller förstås också vid slag och andra utfall. "Man rivs inte, man kramar, så här. Jättebra, man kramar." Så ersätts ond beröring - avsiktligt ond eller ej - med god. Så bekämpas våld med kärlek, i handling.

Det är synd att han ska börja på dagis så tidigt Är det alldeles absolut nödvändigt Finns ingen möjlighet att ni kan prioritera om

Så små barn får problem på dagis. De är helt enkelt för små för den djungelns lag som dessvärre ofta blir till rena bit- och gråtorgien.