Tack, kära rara alla
för era vackra tankar, era goda erkännanden och era rara, hjärtevarma bidrag till Skrammelbössan, som tackar och niger för litet som för stort. Den och jag blir alldeles rörda
Tack för alla varma ord. I vårt lite konstiga samhälle ifrågasätts ju allt folk gör som inte betalar sig i pengar. Och jag kan ju gladeligen säga att utan arvet efter min pappa hade jag inte klarat av att arbeta inte bara ideellt, så att säga, utan också betala för det - månad ut och månad in, år efter år, decennium efter decennium. Så jag är honom evigt tacksam för att han drog ihop den förmögenhet han gjorde och som vi ärvde, vi (icke uppväxta tillsammans) syskon, även om jag fick mycket klart för mig att min far skulle ha gjort mig arvlös, om han bara kunnat.
Min belöning är de små barnens glädje och de ömma föräldrarnas med den. Min belöning är att jag fick veta min livsuppgift - att föra de små (och inte så små) barnens talan. Inte alla får den nåden. Jag minns när min pappa ringde mig - en av väldigt få gånger genom åren - efter att ha sett ett reportage i en tidning som handlade om små barns sömnproblem och hur man kunde hjälpa dem. (Ständig insändarkommentar på sådana reportage: "Man kan inte LÄRA barn sova, Anna Wahlgren!") Han fnös ut sitt förakt: "Somliga gör vad som helst för att få publicitet." Hade jag tjänat pengar på verksamheten hade han förmodligen visat respekt
Så jag är glad, milt sagt, att ingen (
) tror att jag gör det jag gör för egen vinning, för publicitet eller för att framhäva min egen förträfflighet. Jag gör det jag gör för att hjälpa de små barnen, och att det kostar mig pengar (och tid, men den har jag ju för det), bekommer mig inte, så länge jag bara har dem.
Att sedan inte alla "tycker" som jag - vem bryr sig
Jag vet att jag kan hjälpa och förstå, för den som vill ha hjälp och vill bli förstådd. Det räcker långt för mig.
Jag tycker inte som alla andra heller...
{|= 
HELT OTROLIGT 
