Om sömnskräck på dagen och om en mamma mitt i en vargflock

[wirre]

Eller vad kallar man det när den lilla treåringen emellanåt vaknar mitt i luren och gråter väldeliga? Om jag kommer dit så SKRIKER hon "GÅ här i från!" och "Dumma Mamma!" så högt att hon är hes resten av dagen. Rör jag henne slåss hon och bits och sparkar utan uppehåll! Hon kastar saker omkring sig och kastar sig handlöst åt alla håll.

Hon har vid några tillfällen haft korta perioder med detta beteende på natten, men nu händer detta under dagsluren. Eller när man väcker henne under luren. Har läst på andra forum att detta kallas sömnskräck och det händer när barnen vaknar i ett speciellt sömstadie. Eller egentligen vaknar de inte utan det är delar av hjärnan och medvetandet som vaknar. Det kan jämföras med att gå i sömnen. många barn får lugnande(!)

Det är FÖRFÄRLIGT att se på när detta händer för hon gråter sig upp till...ja nästan hysteri. Jag vet att Anna inte är fötjust i att överanvända detta ord, men det är hysteri i stort sett. Hon skriker så hon klöks. Det värsta är att jag inte kan hjälpa henne. Allt jag gör förvärrar bara. Vilket inte hjälper mig att hålla vargen borta - varken från mitt barn eller mig själv. Det känns som om jag förstör mitt barn och att jag inte kan ge henne den trygghet och känsla av självklarhet jag inser att hon behöver. Jag har svårt attt hålla mina egna osäkerhets och dåligt-mammasjälvförtroende-vargar borta!

Någon annan som varit med om liknande?
Anna vad anser du är vad som händer? Vad kan jag göra? Troligtvis beror det främst på att Lillan är i en jobbig period nu; trotsålder, nya lokaler på dagis över sommaren med delvis ny personal och nu ny avdelning och ny personal väl tillbaka på gamla dagiset. På dagarna har hon börjat slåss och bitas (endast hemma med oss föräldrar) när hon blir arg, men vi har sett det som en del av trotsen, men det är kanske en reaktion på alla förändringar? Och sömnskräcken är också en reaktion..?
Om det är så, hur ska jag då hjälpa min lilla tillrätta i tillvaron?

[annawahlgren]

Om jag kommer dit så SKRIKER hon "GÅ här i från!" och "Dumma Mamma!" så högt att hon är hes resten av dagen. Rör jag henne slåss hon och bits och sparkar utan uppehåll!

Vad ska ett litet barn ta till för att säga att hon vill vara i fred Du är inte Guds enda välsignelse för ditt lilla barn. Försök respektera det

Sedan kan man ju fundera över hur hon har det. Saker och ting tycks mig henne övermäktiga. Hon är stressad, bemängd av intryck, överarbetad i lilla skallen ("hysterisk"). Det vore bra om hon kunde få ha det lugnare, hinna landa, hämta sig, smälta sina intryck som är överväldigande, få vila i ro.

Det du läser på andra forum om "sömnskräck" får stå för dig och dem, höll jag på att säga. Och sa jag Vilken vettig människa lider av "sömnskräck"? Tänk om du själv skulle få den diagnosen om och när du vände dig till en psykolog eller psykiatriker för att få hjälp mot din sömnlöshet "AHA, du har SÖMNSKRÄCK! Jobbigt, hör du! Här har vi lite trevliga mediciner."

Jag blir så TRÖTT - ursäkta - på dessa stämplar som ska sättas på oskyldiga små barn, som arbetar så fruktansvärt intensivt på att försöka lära sig hantera det här konstiga livet vi lever och hur de ska överleva i det och klara sig sjäva en vacker dag.

Med vad då som grund

Barn är inga egendomliga små djur. Eller föremål. Barn är människor. De är gjorda av exakt detsamma som du och jag. Vi rekorderliga vuxna

"Nya lokaler på dagis" Det är patetiskt. Förlåt Vad tror du lilla barnet bryr sig om nya lokaler på dagis Om du mår dåligt i det jobbet du har, därför att du inte vill ha det jobbet du har, vad bryr du dig då om nya lokaler

"På dagarna har hon börjat slåss och bitas (endast hemma med oss föräldrar) när hon blir arg, men vi har sett det som en del av trotsen, men det är kanske en reaktion på alla förändringar? " skriver du, och svaret är JA.

Vad har hon mer att säga? Vad har hon mer att visa? Hur ska hon bära sig åt för att få er att förstå

Det här lilla barnet mår inte bra. Hon känner sig sviken. Hon ÄR sviken. Tänk över vad ni kan göra för att ge henne lugn och ro - i stillsam glädje som hon får chansen att upptäcka och avnjuta själv I lilla livet här och nu.

Detta är en tid som aldrig kommer tillbaka.

[wirre]

Jag tror du missförstår mig lite kära Anna?! Jag måtte uttryckt mig otydligt.
Jag håller NATURLIGTVIS INTE med om att små barn skall medicineras!!!!! Och någon stämpel vill jag heller inte sätta på henne. Jag bara hänvisade till vad jag läst. Det är ju inte heller sömnlöshet hon lider av, utan att hon vaknar "utan att vakna" och då är onårbar i sin ledsenhet och ilska. Det är detta som känns svårt att hantera. Och det jag är ute efter är något som får mig att förstå vad som händer i henne. En förklaring av vad som händer eller erfarenheter från någon annan som haft ett barn med samma reaktioner. Helt enkelt lite stöd i hur jag bäst hanterar situationen.
Hade hon varit vaken hade jag naturligtvis låtit henne vara ifred osv. men detta är ett tillstånd som känns som om hon går i sömnen. Det som får mig att känna så är främst två saker; dels så under uttbrottet så liksom "vaknar hon till", hon slutar skrika, tittar sig om med en förundrad blick, lägger sig ner och somnar fridfullt, dessutom kommer hon inte ihåg efteråt vad som hänt. Igår när hon vaknade "på riktigt" efter ett utbrott som ovanstående så frågade hon varför sängkläderna låg på golvet, vad har hänt med mobilen som hängt över sängen etc (Hon slängde själv ner sängkläderna och mobilen rev hon också ner.) Dessutom blir hon aldrig onårbar och "hysterisk" (Där var det ordet igen...) vid andra tillfällen utan endast när hon vaknar upp mitt i sömnen.

Jag vill också tillägga att jag inte menade att nya lokaler på dagis var något positivt, utan att det var ytterligare ett stressmoment.

Jag kan dock hålla med dig Anna i att vi är ett par trögtänkta föräldrar som inte någon vecka tidigare insett att hon fått för mycket intryck och förändringar än vad hon riktigt mäktat med. Men ibland tänker man inte.... Klart att en liten treåring som lever väldigt inrutat och lugnt resten av året blir trött av nytt sommardagis, Lisebergsbesök, Campingliv, för många lite sena kvällar, ny avdelning väl tillbaka på sitt vanliga dagis och andra nya, tusentals intryck som ska hinnas med under en sommar.

Jo, tack...Jag ser det nu. Tack för att du så milt och pedagogiskt talade om det för mig!

[Gäst]

Klart att en liten treåring som lever väldigt inrutat och lugnt resten av året blir trött av nytt sommardagis, Lisebergsbesök, Campingliv, för många lite sena kvällar, ny avdelning väl tillbaka på sitt vanliga dagis och andra nya, tusentals intryck som ska hinnas med under en sommar.

Trögtänkta föräldrar - nja, jag vet inte! Detta verkar ju väldigt klokt !

Jag förstår att man kan undra vad som händer och att man vill lösa själva "symptomet" (= "nattskräcken") just när det händer. Istället är det som så att det är ORSAKEN (den du beskriver ovan) som ska åtgärdas - då försvinner "symptomet" Vad är hönan och vad är ägget-pricipen !

Lycka till med intryckssaneringen ! Den behövs sannerligen i den åldern. Världen måste få vara liten och hanterbar - då mår hon bra igen!

[wirre]

Att det är intryckssanering som behövs, det inser jag nu. Fast visst har vi varit lite trögtänkta som inte sett detta samband innan.

Men man lär så länger man lever och JAG i synnerhet har en del kvar att lära. Tack för att ni påminner mig!

Förresten så har den lilla ungen förändrats bara på två dagar.... Måtte varit skönt för henne att slippa oförstående föräldrar som står helt handfallna och som lämnat henne helt övergiven med allt sitt jobbiga att ta hand om till att få två föräldrar som med förtröstan och självklarhet försöker leda henne genom tillvaron.(nja.....så perfekt fungerar vi ju inte, men bättre än innan i alla fall. ) Tänk vad mycket ändras av endast en förändrad inställning. Slutar aldrig att förundras över detta! (Men verkar inte lära mig det heller, å andra sidan!!!!! )

[annawahlgren]

Tack, Mammut Maria

Förresten så har den lilla ungen förändrats bara på två dagar.... Måtte varit skönt för henne att slippa oförstående föräldrar som står helt handfallna och som lämnat henne helt övergiven med allt sitt jobbiga att ta hand om till att få två föräldrar som med förtröstan och självklarhet försöker leda henne genom tillvaron)

Tack för de orden.

Och för dina varma ord - jag uttryckte mig inte särskilt milt men jag har blivit en smula miljöskadad jag med Ord som "sömnskräck" och "hysteri" får mig att tänka på forna tiders kvinnor vars problem (självmordsvåndor, despressioner, olyckor, eländen och verkliga helveten ) bortförklarades med just "hysteri". Av - herrar, förstås, särskilt läkare Kvinnan var mer eller mindre född hysterisk och HUR skulle man få henne lugn

Jag är så glad över detta du beskriver i citatet ovan.

Små barn bearbetar sina miljontals intryck i sömnen. Vi vuxna kan tänka medvetet/vaket, bearbeta saker med papper och penna, ta till alla möjliga tricks och knep för att "skölja skallen". Det kan inte små barn. De drömmer. Ibland drömmer de mardrömmar. De vaknar till eller vaknar inte till (ordentligt) men drömmer gör de varvvis hela nätterna. Du kan hjälpa genom att ta henne i famnen - medan hon fortfarande befinner sig i sängen - och kärleksfullt men beslutsamt väcka henne, så att hon blir medveten om att allt är bra, lugnt och fint och att ingenting av allt det där hon nu drömde faktiskt "stämmer", att du/ni finns, lugnande; att hon alltid är beskyddad - fredad från vargen (i vilken skepnad den nu attackerade henne).

Och så lägger du skönt och distinkt tillrätta, icke tröstande utan "bara" säkert betryggande, i ordets rätta bemärkelse, trycker till en smula avslutningsvis och går ut med ramsan, som ska vara glad och säker x4.

Och i övrigt skala ner det - hm - lätt hysteriska aktivitetsflödet till ett lugnt, FÖRUTSEBART minimum

[wirre]

DET ska vi göra....Eller rättare sagt det håller vi på med... Vi lever ett mycket stillsamt liv numera. (Igen.)
Och igår, för första gången på tre månader så gäspar den lilla tösen efter middagen och säger "Mamma jag är sömning", går till sin säng (Själv! För jag hann inte riktigt med) Och när jag kommer till sängen har hon hoppat upp och lagt sig tillrätta och sade sen "Sjung nu för mig lilla mammis, för nu ska jag sova." !!!!!!!! Vilken skillnad! Sedan sov hon lugnt och vaknade lika lugnt när hennes ömma moder väckte henne en stund senare!!!

TUSEN KRAMAR till dig ANNA, mammut Maria och alla andra som svarar så klokt när det så väl behövs.

[SusanD]

Åh så skönt Wirre att allt ordnat upp sig och att den lilla får sova gott

Kram Susan

[annawahlgren]

Underbart

DÅ är man lugn i lilla själen.

Pris och beröm

[Johnny37]

" små barn. De drömmer. Ibland drömmer de mardrömmar. De vaknar till eller vaknar inte till (ordentligt) men drömmer gör de varvvis hela nätterna. Du kan hjälpa genom att ta henne i famnen - medan hon fortfarande befinner sig i sängen - och kärleksfullt men beslutsamt väcka henne, så att hon blir medveten om att allt är bra, lugnt och fint och att ingenting av allt det där hon nu drömde faktiskt "stämmer", att du/ni finns, lugnande; att hon alltid är beskyddad - fredad från vargen (i vilken skepnad den nu attackerade henne)"


Detta du skriver om ovan fungerar inte. Min son hade sömnskräck nu inatt och han blev helt oigenkännlig och fullständig vansinnig. Jag googlade denna och andra sidor. Vi ringde sjukvårdsupplysningen, och därifrån sa de att det måste vara detta. Delar av hjärnan är medvetna andra inte. Att trösta ett sådant barn i detta tillstånd gör det helt vansinnigt.... Jag tycker du ska läsa på lite innan du uttalar dig om sömnskräck nästa gång och stämplar andra!! Har man inte själv upplevt det på sitt barn kan man inte förstå det

[annawahlgren]

Att trösta ett sådant barn i detta tillstånd gör det helt vansinnigt...

Helt rätt. Jag säger inte trösta - tycka synd om - utan LUGNA, dvs betrygga.

Och det är en konst, väl värd att lära sig.

O:)

[miar70]

Var ju lite kul att få läsa en tråd som är fem år gammal

En av mina flickor hade "nattskräck" (jag sätter det inom parentes eftersom jag hellre kallar det natt-trots...) och det enda som funkade med henne var att med hög röst (högre än hon skrek) säga åt henne att "sova för allt är lugnt" upprepade gånger, medan jag handgripligen lade henne ner och höll om henne (solfjädrade) i sängen tills hon lugnade sig.

Dagen efter hade hon aldrig ett minne av vad som hänt.