Vet inte vad han vill..hur hjälper jag?

[nina27]

Hej

Min fantastiska lilla två åring har på sista tiden börjat "flacka" så med vad han vill göra.. svårt att förklara men jag ska ge ett exempel:

igår var vi på landet o där finns oändligt mycket roligt att göra

w springer lyckligt runt o ska nu bada, jättemysigt men efter ca 2 minuter så låter det: köra båten köra båten köra båten! Ja det får du gärna göra säger jag..väl i båten så låter det efter ytterligare någon minut. bada bada eller köra moppen köra moppen mamma! Vissa gånger sysselsätter han sig länge med ngt men oftast blir det så här någon/några gånger, och tillslut blir det olidligt både för honom och mig..fram o tillbaka fram o tillbaka

Jag upplever det som att han känner sig lite lättad dom gånger som jag "begränsar" honom men jag vet inte vad som är det bästa? Är det vanligt att dom har det så här i den här åldern? känns som en dum o konstig fråga men det känns som att det är väldigt jobbigt för honom att flacka runt så här.. Hanliksom "fastnar" i det om ni förstår hur jag menar..

[Ottilia]

Hej!

Det låter precis som Maja i vissa sammanhang. Som när det är ett nytt ställe och en massa nya roliga saker att leka med. Då vet hon ju knappt vart hon ska börja och kan "hatta runt" en del. Precis som när jag kommer in i vissa butiker och det är halva rea priset

Men skillnaden är att hon sköter det själv. Ja, jag eller pappan måste inte följa med. Ibland vill hon att jag ska komma och hjälpa henne upp i gungan, men det är för att hon inte kommer upp själv. De gånger hon vill att vi ska vara med och leka så brukar vi vara med så att hon får visa något hon lärt sig eller gjort.
Man fastnar lätt i att man är med barnet och leker eller att man sitter där på sandlådekanten (man leker inte, man bara sitter ju där... ). Men vipps så kan det bli att man i handling visar barnet att det är bara okej att leka/göra saker/testa nya grejjer när mamma/pappa är med. Och det är ju inte meningen.

Försök hellre att visa att det är okej att göra saker själv. Visst blir det klaganden och missnöje till en början, men sen fixar dom det själva. Låt helt enkelt bli att fara runt med honom, utan vill han testa de olika sakerna så kan han ju få hoppa runt bäst han vill. Men själv.

/Ottilia

[nina27]

Hej Ottilia

Tack för ditt svar, jag håller helt med dig och förstår vad du menar..
Han leker oftast själv på egen hand men det är i såna situationer där han inte kan själv som tex gungan för din dotter.

Ute på landet har vi sjötomt och båten som han vill "köra" ligger ute vid bryggan och han får inte vara i båten eller gå på bryggan själv, det är därför som det blir så mkt spring fram o tillbaka med mig.

Ett annat exempel från igår när han badade i badkaret:

När han badat en lång stund så berättar jag att vi snart måste hjälpas åt med middagen, då vill w komma upp o jag tar emot honom i handduken..men i samma sekund jag gör det så vill han inte och jag tänkte att han kunde bada en liiten stund till då men neej det vill han inte heller då o så är det igång... jag tog då upp honom o beklagade att vi var tvungna att gå upp när det var så roligt men att vi skulle bada igen imorgon, det var stora protester men snart blev han helt lugn o nöjd o vi började laga mat.

Det är några såna här saker varje dag som precis börjat dyka upp och jag är lite osäker på om jag hanterar det rätt

[Ottilia]

Hej igen!

Ja då förstår jag... Bryggan är ju inte direkt stället man låter älsklingarna undersöka själv...
Ditt exempel när han vill upp ena sekunden och tillbaka i badet i nästa känner jag igen. Precis så är Maja också. Typ i badet. Eller sandlådan eller vad det nu är. Det är som om att de ångrar sig efter en halv sekund och så blir det "fel".

Mitt enda tips är att "löpa linan ut". Har du sagt att ni måste in och börja med maten, då är det det som gäller. Jag brukar som du gör, förvarna att snart ska vi börja med maten (t ex) och sen efter en stund säger jag i ord och handling att NU är det dags. Inget mer med det. Ibland blir det protester och "hala ålen", men då gäller det att fortsätta ta upp ur badet med en glad min och torka, torka, torka... Sen på med kläderna så att vi kan skala potatisen bla, bla, bla......... Så fort hon märker att jag tvekar eller ger efter så ser hon en chans att "bara bada liiiite till?" Det är viktigt att man visar att "mamma vet vad hon gör. Hon har koll och allt är som det ska vara."

Hoppas att detta inte blev för svamligt och lycka till!

/Ottilia

[annawahlgren]

Vill bara tillägga att små barn behöver tid. Man måste ge dem tid.

Jag tror detta flackande möjligen kan bero på att du själv haft lite bråttom med nya saker, saker som ska hända NU, "nu måste vi det, nu ska vi det" - innan han varit färdig med det han höll på med och fått landa och bli klar, själv.

En liten tvååring klättrade in i min bil häromdagen och ville "köra", vilket han förstås fick. Jag skulle sitta på passagerarplatsen. Någon nyckel fanns inte men en ratt som man kunde vrida på och diverse knappar förstås. Jag satt och satt och satt och gjorde ingenting. Då kom mormor med hans halvätna bulle i handen och sa (genom de för värmen nervevade rutorna): "Ska du inte komma nu? Ska du inte äta din bulle?" Man förstår att hon menade väl på alla sätt, men lilla pojken var inte färdig. Han körde bil. Han brydde sig varken om mormor eller bulle. Jag gick ut, och det gick jag göra, men när jag öppnade dörren på hans sida stängde han den genast igen, för han var inte färdig. Och så fick han sitta där, och "köra" - tills han faktiskt var klar, enligt egen mening. Då klättrade han ur (via baksätet), sa hej då till bilen och tog bullen och gick med mormor in.

Hade mormor insisterat på att han skulle komma ut ur bilen (han skulle väl inte sitta där i en främmande människas bil hur länge som helst, kan man anta att hon tänkte) och kanske rentav lyft ut honom, med bullen som muta, hade han förmodligen brutit samman i högan sky. För han var inte färdig. Hur mycket han än gillade både mormor och bullen. Han skulle inte ha känt sig förstådd och vänt sig mot mormor med förbittring och frustration.

Ett litet barn som hastar vidare och bryter och bryter har förmodligen fått lära sig att det är så man gör, man blir aldrig FÄRDIG. Och det är vi stressade, aktiverande, stimulerande vuxna som lär dem det... Mer, annat, vidare, mer

Man kan i det du beskriver själv ta över, man vill själv åka båt lite till, man vill ha hjälp med hur man gör, man kan dra ut på tiden, man kan ta barnet i bruk, dröja kvar för att man själv "vill" fortsätta med det barnet initierade och sedan alltför snabbt vill lämna för något annat. Man kan fördröja det hela för att få barnet att landa, i lugn och ro, till slut. Tills lilla älsklingen själv på riktigt anser sig färdig. Och då vinkar man hej då till båten. Då är man klar med den. Det hela har fått ett avslut.

Och då brukar det heller inte bli någon brådska med nästa "aktivitet"

[lillith]

Ett litet annat spår, kanske... ja det där med "köra bil", etc., känner vi igen men vad gör man när man MÅSTE gå och lilleman (2 år) inte är "färdig"? Vi kan ha varit i lekparken i 2 timmar och härjat och han är ändå inte "klar" enligt eget tänkande. För det mesta har vi tid för att han ska hinna klart men ibland finns inte den tiden. Vad göra då?

Just nu slutar det nämligen alltid med att jag har en VRÅLANDE, sparkande, bitandes, skrikandes tvååring slängd över axeln medan jag tar mig hem. Och detta efter "förvarnande" fem minuter innan, glatt pratande om vad skoj som finns hemma och upplysning slutligen om att "kommer du inte nu måste mamma hämta dig". Sedan är det handling som gäller - med vulkanutbrott som följd. Något paktande får jag inte till i den stunden eftersom varken han eller jag kan höra vad jag säger... Inget funkar!

Tack!
lillith

[annawahlgren]

Ta tiden. Prioritera. Planera så att det går. Och går det inte, låt bli från början.

Jag menar det som en liten minikur, inte som en evighets"metod".

Ge barnet denna ljuvliga förståelse en enda gång. Låt honom sitta sina tre timmar eller vad det kan ta (och det kan det, om man aldrig har fått göra det förut). Sätt dig själv in i hans situation. Du måste ju själv få göra "färdigt". Någon enda gång. Så att du känner tillfredsställelsen över att faktiskt ha gjort FÄRDIGT, tills DU tyckte det var färdigt, inte tills andra sa åt dig att sluta/komma/göra något annat.

Vissa saker är viktiga för dig. Och för alla arbetande människor. Barns inlärning är ett arbete. Ett oerhört arbete. Det ska respekteras. De ska inte stressas.

Måste mam bryta ska barnet förberedas innan, men det minsta man kan begära av respekt för barnets oerhörda arbete är ju verkligen att tänka efter innan - själv. Vad är verkligen nödvändigt Är detta som JAG bedömer som nödvändigt för att MITT liv ska gå ihop alltid så tveklöst mycket viktigare än vad barnet anser som nödvändigt för att HAN ska få korn på den här oerhört märkliga och fullkomligt nya tillvaron som kräver en inlärning som är bortom vad vi vana gamla kämpar ens fattar och begriper därför att vi har glömt för så länge sedan hur det var för oss också en gång

Det finns så många måsten i vår värld. Måsten som hindrar, styr, avbryter och stressar små barn. Vi behöver inte köpa dem alla. Inte utan att åtminstone tänka efter före

[piamaria]

Jag brukar köra med att säga: En sista gång så ska vi gå hem och äta eller laga mat eller vad det nu är som ska hända.

Fem minuter är så himla absrakt, OK att de behöver tid, men de är också så omedelbara. "En sista gång" ger en varning om att vi ska sticka, men att de får göra någon grej först. Då spelar det ingen roll om vi varit i parken 2 timmar eller 20 minuter.