Tack för att du skrev och berättade!Det gläder mig kolossalt att ni gör sådana framsteg och att lilla älsklingen får sova.
Precis. Det tar sin lilla tid innan lilla barnbet begriper att det roliga faktiskt kommer tillbaka i morgonKristinaoLeo skrev:Han verkar tycka att det är för roligt uppe
Man (barnet) kan bryta samman alldeles kolossalt en kväll (eller natt) för att det säkert aldrig, ALDRIG blir igen som det var 
Vilket ju är en kvalificerad missuppfattning 
Det är därför man ska vara så oerhört noga inte bara med skrattet-till-go'nattet utan också med fullkomligt JUBLANDE morgnar Vid det här laget kan han mycket väl tycka att han är väldigt utsövd och att dagen borde börja missinassen, likaväl som dagslurarna verkligen inte behöver vara så långa alls eftersom man vill upp och ha kul. Men också det är övergående. Inte av sig självt, men genom att ni backar, gradvis hela tiden, håller tiderna utan att bekymra er om ifall han inte sover varje minut han "ska" (han ska bara ha förutsättningarna
) och ger honom utrymme att faktiskt börja njuta av sitt "nya" liv. Han måste få tid på sig att av egen högst personligen förvärvad erfarenhet konstatera att han VILL sova när han "ska" därför att det blir kuligare då att vara vaken till 1000 % när man verkligen är det Kanske var det bara en smula tålamod som skulle till
Backa alltså. Vad ni än gör, gör det kortare och mer sällan
Ramsa upplysningsvis om och när han vaknar på tok för tidigt och tala på så vis om att det fortfarande är natt. Spar sedan på ramsandet - det är känsligt på morgonkulan, eftersom all "underhållning" då naturligtvis för lilla barnet betyder att dagen har börjat.Man kan göra andra ljud i huset som inte har med lilla barnet att göra, både för att överlåta åt honom själv att ta hand om sina små "livskriser" - det är ju faktiskt inte synd om honom
och för att släppa på sin egen överkoncentration och tänka på annat. Det bekommer honom väl Musik är inte fel. (Dock utan sång, vi vill att han ska somna om, själv
)
Och framför allt, odla:
enkelt tålamod