2-åring som slåss m.m (Långt!)

[Hegro]

Tänkte bara be om råd hur vi gör med Emils ganska så nyligt påkomna betende att slåss när han inte får som han vill. Det är väldigt mycket NEJ! JAG! Emmi kan sälv! o.s.v den senaste tiden. Allt det som förut gick att lirka med och avleda uppmärksamheten ifrån, är som bortblåst. Här lirkas det minsann INTE.
Ska vi gå åt ena hållet så ska han promt gå åt andra- annars kastar han sig omkull och skriker. Häller jag i vatten i glaset så ska pappa göra det-om inte så häller han ut vattnet på golvet. Vid maten är det ett evigt kastande med maten när den inte passar herrn av någon anledning. Han ska inte klä på sig, inte klä av sig, inte sitta vid bordet, inte tvätta händerna. Inte någonting känns det som ibland. Och samtidigt är han otroligt hjälpsam och alltid delaktig i hushållsarbetet. Inga problem att sätta honom i arbete.
Den senaste tiden har han dessutom börjat gå loss på oss handgripligen när vi säger nej till något eller hindrar honom från att göra något han vill. Som idag när vi var ute en lång promenad och plockade blommor. På väg hem, efter en låååång uppförsbacke, kom han på att han ställt ifrån sig bilen han hade med sig. Bara att gå tillbaks och hämta den. Men sen när det var dags att gå upp igen så fick han tydligen nog. Jag försökte lirka och peppa men han la sig på marken och tänkte minsann inte röra sig ur fläcken. Jag erbjöd mig att bära honom eftersom jag ju visste att han säkert var rejält trött i benen. Men "NEJ!" och illvrål. Jag ger honom chansen att komma själv men han ligger kvar så jag lyfter resolut upp honom. Inte arg, utan håller med honom om att det där var en eländigt jobbig backe. Jag hjälper dig en liten stund. Varpå jag åker på ett par rejäla slag i ansiktet + ett ordentligt nypgrep i kinden.
För en stund sen körde han runt med sina älskade bilar på bänken runt tv:n. Sen började han köra med bilden på rutan. Jag ber honom lugnt och vänligt att köra bilarna på bänken istället eftersom TV:n inte tycker om att man kör på den. Den kan gå sönder då. Resultatet blir att han skriker ilsket och drämmer bilen i rutan upprepade gånger.
I går ville han ha vatten. Jag gav honom i hans glas, men just då var det tydligen fel glas så han vänder upp och ner på glaset och häller ut alltihop på golvet (under illvrål).
Jag har svårt för när det är läge för förvisning. Men då lyfte jag bara in honom i hans rum och stängde dörren och sa att han kunde säga till när han ville uppföra sig som folk igen. Han skrek i ca 15 sekunder innan han kom ut och kramade mina ben. Vi hjälptes åt att torka golvet och sen var det inte mer med det.

Det här är något som han börjat med senaste 3-4 veckorna. Innan har han varit ett under av harmoni och gullighet. Hur lättsam som helst. Trotsåldern ska det ju inte vara än. Så vad sjutton gör jag? Hur bemöter jag det där fruktansvärt ettriga betendet? Till och med farmor (som annars tror att Emil är den mest välartade ungen genom tiderna ) påpekade idag att han har börjat uppföra sig illa vid matbordet.

[Mindy]

Du kommer säkert att få något klokt svar. Klistrar in ett par bra länkar så länge.
Kan det röra sig om sen förtrots Eller tycker du att ni passerat det tidigare? (Det känns ju liksom bättre om man som förälder kan "identifiera" vad det är som händer - jag vet )

http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=4984

http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=7061

[Hegro]

Tack för länkarna. Den första känns som om den handlar om Emil på pricken. Trodde vi passerade förtrotsen vid 18-månader? Eller är det här ytterligare ett stadium? Dags att plocka fram den kära gamla boken igen verkar det som
Som du säger så känns det alltid lugnare när man hittar sitt barns obegripliga beteende någon annanstans. Då inser man att man att man inte misslyckats som förälder alldeles
Tack igen!

[Hegro]

Nu har jag läst om 2-åringen i Barnaboken och kan ju säga att för en månad sen så stämde beskrivningen på pricken. Då var han precis så där lugn och harmonisk som det beskrivs. Men nu är det som sagt helt annorlunda. Trots att jag läser på, så känner jag mig inte riktigt självklar i hur jag ska lösa situationen. Det är så många situationer på en dag så att jag inte vet hur jag ska börja.
Framförallt det där att han har börjat slåss. Iaf mot mig och pappa. Är det förvisning som gäller? Och när i så fall? Idag var jag borta några timmar och min man säger att Emil bara ville slåss och bitas hela tiden. För mig känns det som att han söker reaktioner från oss. Men att vi antagligen ger honom helt fel sort. Hur?
Och idag var vi och handlade. Emil är hjälpsamheten själv, drar sin lilla vagn, packar varor i den, bär frukten till vågen, hjälper till att leta efter tomaterna som mamma absolut inte kan hitta någonstans, bär tunga blöjpaketet...o.s.v...
Sen får han för sig att han ska köpa dricka. Det har han minsann fått smak på nu Jag säger att vi idag ska vi inte ha någon dricka. Men det finns vatten. Och genast har jag en unge som ligger på golvet och vrålskriker. Inget lirkande i världen biter på honom i det läget. Bara att lyfta upp, vänligt men bestämt, och kånka ilsket barn + vagn till kassorna. Han slåss och sparkas så klart, och vad gör man i det läget? Hemma hade det kanske varit läge för förvisning, men i affären??? Han måste ju med mig och jag måste betala för varorna innan vi kan lämna affären. Samtidigt som det inte är ok för honom att uppföra sig så, och det behöver han få veta.
Det känns som om han är på gränsen till nästa utbrott precis hela tiden. Och trots det jag läser så vet jag liksom inte var jag ska börja. Kanske om jag sett det komma från början och hunnit stämma i bäcken innan det blev för stort men nu är det precis hela tiden. Och så är han gosig och rar och världens bästa lilla hjälpare däremellan.
Jag skulle verkligen behöva några konkreta, handfasta råd att ta tag i.

[annawahlgren]

Kära nån - vad trist

Lille herr Emil har behagat välja en ovanlig tidpunkt för sitt förtrotsande/trotsande, om man säger Om ni - vi - inte visste hur gammal han var, skulle jag "klassa" honom som klar trotsare. Vi får väl tjusa oss med att han är ovanligt tidig i utvecklingen

Så visst är det förvisning som gäller. Det funkade ju också utmärkt, du skötte det bra. Och får räkna med att fortsätta sköta det bra. Läs om trotsåldern, "Jag vill - jag vill inte" så att du möjligen lite mer förstår vad han sysslar med, vad han går igenom och vart det leder.

Nu finns det ju små älsklingar (och inte så små, vanligt folk också, om man säger) som uppför sig odrägligt, rakt av. Det är den nakna sanningen och det kan bero på precis vad som helst - dåligt humör, dålig dag, vad du vill. Men det ska fortfarande inte accepteras. Ingen människa - varken stor eller liten - vill ju vara med någon som uppför sig gräsligt, som svär och skriker och slåss, som inte går att ha i möblerade rum, för tillfället.

Och det är er uppgift som föräldrar, ledare och guider, att faktiskt sätta de där gränserna - att i handling (och för all del i ord också, men bara som ackompanjemang till handlingen) deklarera att: "Detta, min lille vän, går jag inte med på. Det får du ta hand om för dig själv. Jag älskar allt du är men inte allt du gör, och här går gränsen. Varsågod och var för dig själv, och så träffas vi igen när du vill vara med igen."

Du gjorde rätt i affären. Du kunde kanske ha bjudit en roligare "väg ut" än vatten - t ex att "På LÖRDAG när vi får FRÄMMANDE, DÅ ska vi köpa dricka!" Och så raskt i väg till något annat, utan att fika efter godkännande nickningar. Du forslade ut honom och roligare kan man ha, men det måste göras om det måste göras-. Och hemma ska det hela följas upp med förvisning, inte som straff utan som konsekvens av ett oacceptabelt beteende. Och även om det blev "acceptabelt" när ni väl kom hem, ska han förvisas - med nogsam uppföljning förstås - direkt. Så som skulle skett om ni varit hemma men som inte kunde göras genast i affären. Göras ska det likafullt.

Möjligen gör du just (det vanliga) misstaget att vänta på barnets bekräftelse "Visst, mamma, jag förstår precis. Jag tycker som du." Men den bekräftelsen kan man som oftast titta i himlen efter och SKA inte sukta efter Man ska se sin uppgift som ledare, lärare, guide. Man har att ge tydliga besked. Vad sedan folk (småfolk) tycker och tänker om den saken, får vara upp till dem. Faktum gäller. Mjölken kostar tio kronor (säger vi.) Det kan man tycka vad man vill om, men den kostar fortfarande tio kronor. Och det är något man får rätta sig efter, om man vill ha någon mjölk. Så "enkelt" är det och det gäller ju oss alla.

Och man ska ha all respekt för vad man än känner och tycker och tänker. Det betyder inte att man får bete sig hur som helst.

Slag och fysiska attacker ska avvärjas ögonblickligen. Ta de små händerna och håll fast Det är inte förbjudet. Ta dem direkt, se barnet i ögonen och säg: "Man slår inte. Man klappar, så här." Klappa med handen om handen och hindra den andra Tacka så mycket och ge just bekräftelsen som ni INTE får från honom (och inte ska fika efter). Gå sedan genast till annat, så att han helt enkelt inte har den fysiska möjligheten att klippa till igen.

Springer han efter och envisas, är det dags för varning. Upprepa lugnt vad man gör och inte gör, och tillfoga en valmöjlighet: "Antingen klappar du nu, alldeles själv och fint, och så gör vi trevliga saker tillsammans, eller också fortsätter du slå, och då får du slå för dig själv. Då får du sitta i sängen/vara på ditt rum och slå på väggen eller sängen eller vad du tycker, men man slår inte människor. Människor slår man inte, man klappar. Man klappar fint, så här (visa). Så vilket väljer du? Hur vill du ha det "

Nästa påminnelse/varning kan broderas ut lite till. Man låtsas att man hade en överenskommelse (som man ju hittade på själv ) och hänvisar till den. "Vi sa... blablabla. Nu slåss du i alla fall, och då för du tyvärr inte vara med. Då får du vara för dig själv. Det visste du, eller hur? Det var så vi sa. Så bestäm dig Vill du vara med och INTE slå utan klappa, eller vill du vara ensam och slå på väggen, tills du vill komma igen och vara med " T ex.

Lite bråttom har du nog Ligger han och vrålar på marken ska du inte erbjuda honom att bära honom och inte alls "förstå" att han är trött. Orkar han kasta sig ner och skrika, orkar han gå också. I det läget kan man helt kallt sätta sig själv ett stycke ifrån och bara vänta. Studsa tillbaka bollen, ha ingen brådska med att lösa problemen åt honom, det är det han vill och måste få göra själv Men du måste lära dig att vänta, avvakta, lyssna av, titta bort, som han tror, och inte ständigt lägga dig i, om du ursäktar

Bilen på TV-rutan - du kan börja med att fråga, i stället för att alltid tala om. "Oj då - var kör man bilar någonstans?" Hans vredesutbrott tyder på att du kanske, kanske ägnar dig åt lite curling, om man säger. Sopar banan i stället för att låta honom besegra svårigheter och motstånd (inte minst dem han reser själv för sig).

OJ DÅ och "Vad tänker du göra åt DET?" (uppriktigt intresserat) är lösenord här och ger dig respit att tänka efter - innan

Var inte rädd för att använda dig av förvisningen. Det kan man ibland behöva göra tio eller tretton gånger på en och samma dag Poängen är att budskapet ska nå fram. Ju tydligare (à la HÄR går gränsen!) desto bättre. I samma stund barnet reagerar med lättnad - som i den förvisningssituation du beskriver - är saken är världen.

Den saken.

För den gången.

Och alla är nöjda och glada.

Till nästa gång

[Hegro]

Tack för ett jättebra svar. (hur i hela fridens namn blev du så där klok???)

Jag önskar att det hela berodde på att Emil är så ovanligt tidigt utvecklad, jag är ju hans mamma trots allt Men det är väl bara att inse att vi hamnat där helt på eget grepp

Jag tycker inte själv att jag curlar men det gör jag kanske ändå. Iaf i vissa lägen. Och i så fall är jag verkligen tacksam för att det finns människor som du som kan tala om det för mig och ge mig en spark i ändan i rätt riktning

Nu känns det som att jag har något att börja med. Och den där kraften och motivationen (attityden väl?) att ta tag i det. Vet sen tidigare att det hjälper en hel del. Som att bara för att man bestämt sig för förändring- vare sig det gäller sovandet eller annat- så ändrar ungen beteende utan att man hunnit göra något .

Vi jobbar på och ska nog få den här lilla sötnosen (och oss vuxna) på rätt spår igen. Tack igen!

Ps. Måste bara få tillägga att det där med vattnet inte var ett fullt så tråkigt erbjudande som det låter. Coop har nämligen en vattenautomat som Emil älskar. Med små muggar och jättetrevliga spakar som man kan dra i så det kommer vatten. Brukar fastna där minst 10 minuter / besök. Men inte just den här dagen .ds

[annawahlgren]

Tack för så varma ord

Klok. moi Jo, jag blev nog det till slut, därför att jag gick i världens bästa skola. Undervisad av nio barn Och några tusen nästanbarn

Jag fattar vattnet. Och att jag missuppfattade vattnet. Felåt

Jag tycker vi bestämmer oss för att han är oerhört tidigt utvecklad Så läs på. läs och lär, och odla inte curling men väldigt vänlig saklighet

[nina27]

Oh vilka bra svar Anna!

Måste bara säga att jag tycker du är fantastisk!!

Kram nina

[annawahlgren]

[Hegro]

Vet inte vad det är med det här forumet!!! Emil har varit sitt vanliga, harmoniska jag de senast 4 dagarna. Jag hann inte ens göra något. Han bara vaknade i onsdags morse och var på strålande humör och så har det fortsatt sen. Knappt några konflikter, han bromsar sig själv när han väl blir arg. Igår blev han jättearg för att han inte fick göra precis som han ville- då höjde han handen för att slå till, men ändrade sig sen och började slå i golvet i stället.
Däremot idag hos farmor höll det på att spåra ut totalt. Och det gjorde det väl också på sätt och vis.... Farmor klarar inte av att Emil gråter. Han får absolut INTE vara ledsen, för då kommer han undan med vad som helst. Vi hann knappt mer än dit innan han började köra sitt vanliga race. Och farmor backar och backar och backar..... Och Emil blir bara mer och mer provocerande. Och dum som jag är så undviker jag att sätta stopp direkt eftersom farmor tycker ju att det är så hemskt synd om honom då. Slutade iaf med att jag lyfte in honom i farmors sovrum och sa att han fick stanna där tills han kunde uppföra sig igen. Han stod där inne och skrek i några minuter. Men gjorde inga ansatser till att komma ut. Farmor höll på att få slag och vi fick nästan handgripligen hindra henne från att gå in och titta hur han hade det När jag sa att han faktiskt måste lära sig att det inte är OK att bete sig hur som helst, så håller hon ju med. Och jag påpekade att det här beteendet inte bara försvinner av sig självt. Om några år är han en lika ilsken, odräglig och provocerande 5-åring, 7-åring....tonåring och då är det inte lika OK längre. Och jag tror hon faktiskt fattade. Men det är nästan så jag känner att han inte får gå till henne om det ska bli så här varenda gång.
Slutresultatet blev iaf att Emil efter några minuter kommer ut och är på strålande gott humör. Inte en konflikt till idag sen. Det kändes nästan som om han var lättad över att vi äntligen stoppade honom.

En annan "rolig" episod var när vi höll på att busa i soffan nu på kvällen. Han började slå på mig, inte i ilska men ändå inte tillåtet, jag sa ifrån flera gånger. Jag sa åt honom att jag vill inte busa med dig när du slåss. Då klättrade han ner från soffan, gick in i sitt rum och stängde dörren, var borta 1 minut, kom tillbaks, klappar mig på armen och säger "de e bättre". Det funkar visst alldeles utmärkt