j-vligt tråkig.
Och jag vet att det bara beror på sömnbrist och att man är totalt ostimulerad och jag vet att det inte är hela tiden utan att jag stundtals faktiskt är väldigt lugn och pedagogisk, men dess emellan är det bara tjat och negativt. Hur kommer jag ur denna nedåtgående spiral?
Min två-årige son är som sagt TVÅ nu, och från att ha varit lugn, harmonisk, mjuk och hänsynsfull får man nu inte tag på honom. Allt skall slängas i golvet och gå sönder, istället som förut när alla bilar bara pussade varann. Och detta är väl en helt vanlig och kanske hälsosam utveckling och innan vårt andra barn kom (bara 1 1/2 månad sen) kunde jag verkligen känna att det var ok, inom vissa ramar självklart, men nu skriker jag till honom utan att ens tänka tror jag -Nej, gör inte så, -nej och inte så, -plocka upp det där....
Och värst av allt så helt plötsligt har hoten börjat komma, -Nehe, men då leker vi inte med det här om du håller på så här, då får du inte!!!!
Och i samma stund som jag hör mig så skriker det inom mig av smärta och dåligt samvete, men man kan ju inte ta tillbaka, måste vara konsekvent hela tiden
ÅÅÅÅ snälla nån säg att det blir bättre.
Till allt hör också att vi för nästan ett år sedan flyttade utomlands så det har lixom varit nog för min lilla son känns det som, bli bortlämnad till dagis för första gången, och då inte förstå nånting, sen en till flytt, sen en syrra och sen en förbytt morsa på det. Jag tycker så synd om honom, vilket min man säger att det inte är och att man aldrig får tycka synd, inte på det sättet...då kommer man ingen vart.
Är det nån som har några tips eller kanske känner igen sig...
Oj, vad långt det blev, men det var så skönt att skriva av sig!!
tack för utrymmet!
Skorpan
