Stor tjej slutar med napp...

[kissemjao]

I kväll var fjärde kvällen då flickan (tre och ett halvt år) skulle sova utan napp (som tagits bort enligt överenskommelse tillsammans). Så uppstod följande:
- Jag vill ha mina nappar...
- Men nu är napparna borta!
- Men jag villl....
- Ja men nu finns inte napparna mer...
- Men jag vill (krokodiltårarna samlas i ögonvrån)
- Ja, men det finns ju inga nappar mer, knäppt va?...

Det blev en del gnäll ikväll. Men nu sover hon lugnt.
Jag har glömt napparna... och kommer inte att minnas dem heller.
Tydligen är minnet lite färskare hos N.
Brukar det komma fler "återfall"?

[/LO]

Hej
Bra att du glömmer. Dågör hon det också. Men hon är så stor, så det kan ju ta några dagar.

Gå i pakt med henne lite. Få henne att förstå att du också tycker att det är tråkigt och att hon är ledsen över att napparna är borta.

/LO

[annawahlgren]

Eller också använder man sig bara helt lugnt av den glatt tjatiga goddag-yxskaft-modellen. "Sov så gott, älskling, vi ses i morgon!" - "Jamen jag vill ha mina NAPPAR!" - "Sov så gott, älskling, vi ses i morgon!" - "Nappen..." - "Sov så gott, älskling, vi se i morgon!"

Lilla barnet vet ju att napparna inte finns kvar, så hon ger snart upp diskussionen.

Om du gör det... som sagt

Så inte tror jag att lilla mamma glömt nappen, peståss Gör det

[kissemjao]

I kväll var det inte ett pip om napparna.

Kom just på att jag igår under dagen pratade i telefon med en väninna, och berömde N... för att hon slutat med napp och att det gått så bra.
Små grytor har visst stora öron... misstänker att N lyssnade med ett halvt öra. Så det var nog jag själv som bad om återfallet.

Jag jag får väl se till att glömma nappen lite till. (Va? Vilken napp? Har jag aldrig hört talas om... )

[wirre]

Suck... mitt hjärta brister... Har också en treåring som just nu VERKLIGEN undrar om mamma menar allvar med att nappen inte är här mer.... Hon GRÅTER förtvivlat. NU känner jag mig usel!!! (Jo tack....Jag vet att det inte hjälper upp situationen direkt....) Hon kommer nog att somna tillslut, helt uttröttad av all gråt och skrik. Jag går in och säger ramsan och går ut....Shit. Var det så här jobbigt att kura. Det har jag nästan glömt......

[annawahlgren]

I Va? Vilken napp? Har jag aldrig hört talas om... )

Läs och lär, wirre!

"Mitt hjärta brister." Varför då

Tror du att det är synd om lilla barnet

[/LO]

För att oavsett hur eller varför är det aldrig lätt att höra sitt barn gråta.

Nappen är en vana, som måste brytas. Det är inte lätt. Det vet varje vuxen som försökt att sluta med godis, kakor eller vad det nu är, men det hjälper inte att trösta sig med lite till för att sluta imorgon istället.

/LO

[annawahlgren]

Vad jag menar är att det är helt avgörande vilken attityd man har. Tycker man synd om barnet för att man slängt nappen, kan man inte räkna med annat än att barnet "gråter förtvivlat". Har man däremot samma attityd som när man lägger ifrån sig (barnet) ett urvuxet klädesplagg för gott eller kastar blöjan för sista gången, uppstår inga tragedier.

Det går inte att jämföra napp(miss)brukare med godisberoende kakmonster etc till vuxna. Nappen fyller sitt behov för nyfödda som har ett så extremt starkt sugbehov att diandet inte tilllfredsställer det. Det starkaste sugbehov avklingar vid ca fyra månaders ålder. Allt därefter av nappsugande är påtvingat barnet av de vuxna (som enligt min mening borde skämmas - från och med samma stund de stoppar i nappen för att få tyst på barnet i stället för att själva lyssna av, lugna, betrygga).

Det är inte barnet som har anlagt napp. Det är föräldrarna som ålagt barnet napp. Den ska bort till lättnad och befrielse för barnet, som den tvingades på en gång. Visst blev den en vana, men att bryta (o)vanor åligger föräldrarna som införde dem. Barn gör som vi lär dem.

Barnet glömmer nappen på en natt, om man själv gör det - och det visar väl bättre än någonting hur onödig den var På samma sätt kan femåringen, som aldrig sett en cykel förr, lära sig cykla på en enda dag, fastän han eller hon verkligen var van vid att gå. Och kommer att vilja cykla "alltid".

Att tycka synd om ett litet barn som äntligen slipper nappen är lika befängt som att tycka synd om ett litet barn med en historia av evig sömnbrist som äntligen får sova.

[wirre]

Jag VET ju allt det där, Anna! Men jag tycker ÄNDÅ att det är svårt att höra henne gtåta förtvivlat. INTE för att det är synd om henne för att hon inte får ha napp mer, utan för att hon just då var ledsen för att nappen inte var där! Jag håller med dig i ditt resonemang naturligtvis, annars hade jag ju inte bestämt mig för att det var dax att sluta!!! Jag vet oxå att jag kunde slutat med napp innan, men tyvärr lever man inte alltid efter sina ideal. Eller orkar leva upp till dem.

Oj, vad detta låter som ett försvarstal (och det är det ju säkert också ).
Jag vet ju att du har rätt Anna och jag kan bara konstatera att det inte blev nappavvänjning förrän nu....
Har INGET bra självförtroende och när den lilla är förtvivlad börjar jag ofta tvivla på att jag gör rätt... Säkert därav som det är svårt att höra hennes gråt. (Nästan alla i min omgivning tycker att jag krånglar till allting som vill/försöker vara med mitt barn enligt AW. De tycker nog att jag är lite konstig. Allt som behövs är lite "sunt förnuft" anser dom. Problemet med sunt förnuft är väl att detta skiftar väldeliga mellan olika personer och är väl oftast mer ett uttryck för strömmningar i tiden blandat med hur man själv blev uppfostrad! De har i vilket fall FEL. Vårt liv har blivit mycket enklare sedan jag läste din bok för första gången!)

Nå väl. Jag kan i alla fall berätta att den lilla gullungen frågar efter sin napp när hon skall sova, men att det annars går finfint att sova utan napp!!
Helt glömd är tyvärr nappen inte för någon av oss, men som tur är har jag ganska dåligt minne, så det är nog bara en tidsfråga innan jag glömt den helt!

[kissemjao]

Oj! Här bidde lite liv i tråden.
Ja vi är väl en hel hög mammor som får skämmas över att ha trugat på de små dessa ovanor. I vår familj har napp egentligen inte varit så stort problem, eftersom N bara haft napp på natten, och för det mesta bara vid insomnandet... Därför har jag dröjt på det fram till nu.

Det har varit två tillfällen då hon undrat. Första gången blev som sagt lite dramatiskt. Andra gången, så var mamma mer preparerad.
Det hänger på det där med attityden .
N finner sig i att napparna är borta. Men hon har nog hittat ett litet substitut i en mjukis, som hon gärna vill ha på sin kudde när hon somnar, på ett tydligare sätt än innan.
Men det får man väl tycka är OK..!