Var vaken på natten, men inte längre...

JennyW · Inlägg av **JennyW** » lör 10 jun 2006, 19:56

Jag är såå glad, mitt lilltjafs sover nästan hela natten.
Nu somnar han kl 19...vaknar 06.
Fast det förlängs för varje natt verkar det som, snart e´jag där!
Jag fick lite råd om sovtider av Lotta...TACK!
Hon sa 10.30 till 12 och middagslur 15 - 15.45.
Den längsta tiden sover han 10.30 till 11.45, jag kan inte få honom att somna om, han e pigg å superglad att ses igen.
Den andra tiden sover han bara 35 minuter, samma där, glad å ses och helt omöjlig att få att somna om.
Nu undrar jag bara, tror ni att om jag kör dessa tider iallafall, kommer han in i det sen?
Eller ska jag kanske ändra nåt?
Ska jag kanske ta 10.30 till 11.30...eller är det tokigt att det är en timma prick?
Ska det helst vara så att den längsta sovtiden är tidigast och sen kortar jag ner till 45 och sen 20 minuter?
Jag försöker verkligen att läsa mig till i böckerna, men hittar inte riktigt vilken riktning jag ska åt.
Jag vill inte heller hoppa runt med olika tider för varje dag, men det verkar som om det blev för lång tid för honom.
Jaja...jag kanske inte heller är den bästa på att hitta allt i boken, men jag läser allt!
Tackar från en förvirrad "kuris"

Inlägg av **annawahlgren** » sön 11 jun 2006, 08:22

Håll tiderna, och ha tålamod

En sak i taget - nu är det ju underbara nätter på ingång och då följer snart resten också, snyggt och prydligt. Men spring inte och stör - "glad stt ses" ska han inte vara förrän ni verkligen SKA ses

Det viktigaste är inte att han sover varje minut han "ska". Det viktiga är att han har förutsättningarna. Så ge honom dem och ifrågasätt inte, ändra inte

Och du - snälla - haka bara på din gamla tråd (om samma barn, i samma ämne) - med ett nytt inlägg, som svar till dig själv så att säga, så flyttas den upp och aktualiseras och vi alla som läser och vill svara får bakgrunden. Skapa inte ny

JennyW · Inlägg av **JennyW** » sön 11 jun 2006, 08:58

Tack Anna!
Jag kände egentligen att jag ska fortsätta på mitt sätt och bara ändra tiderna.
Jag blev bara så förvirrad av allt men jag vill juh hans bästa i alla lägen, precis som de allra flesta.
Jag fortsätter och slutar tvivla.

Kjaam

Inlägg av **annawahlgren** » sön 11 jun 2006, 10:15

Bra, bra

I stället för det krävande, mer eller mindre ångestskapande "hans bästa" kanske du skulle pröva på att i stället tänka "hans lugnaste"

Det brukar kunna skjuta en del vargar

JennyW · Inlägg av **JennyW** » sön 11 jun 2006, 15:04

Det var det jag menade

, hans bästa, hans lugnaste.
Jag vill att allt ska leda till att det...vad ska jag säga..."blir" och "är" till hans bästa och bästa för mig oxå för den delen.
Hur det än är nu så vill jag juh att han ska få det så bra det bara går, sen om jag måste över låga eller höga toppar struntar jag i, bara han får ha det bra och att jag vet att han har det bra på vägen dit.
Konstigt egentligen att folk säger "passa på och njut nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka".
Gör någon dag det?
Jag vill juh att han ska känna sig trygg både nu och "då"...och vem ordnar det annat än jag?
Nu blev jag djup här...

Ska nog sluta skriva...annars får du väl en novell

jag kämpar iallafall på med tjafsets tider så ordnar det sig...det är jag säker på.
Kjaam

Inlägg av **annawahlgren** » sön 11 jun 2006, 19:16

Det låter bra

Men "bästa" som lätt blir krävande är inte riktigt samma sak som "lugnaste" - det är lätt hänt att man med bästa-kravet helt enkelt glömmer det oerhört väsentliga i att lära sig låta lilla barnet vara i fred. Att lita till lilla älsklingens egen förmåga här i världen. Att stå tillbaka. Att observera mer än att ingripa. Att odla intresserat tålamod. Att vänta. Att finnas till hands om och när barnet behöver en som redskap och guide men att inte klistra sin person på barnet i sällskap med ständiga små (eller stora) orosvargar

Förstår du

Läser gärna hur många noveller som helst av dig

JennyW · Inlägg av **JennyW** » sön 11 jun 2006, 20:50

Jag skriver till dig på olika sidor...hej vilt bara!
Jag förstår precis!
Jag vet att lilltjafs klarar sig alldeles utmärkt utan att jag behöver stå bakom hela tiden, med ögon i nacken (vilket jag faktiskt har tatuerat in?!) spanar jag på honom hela tiden utan att han vet det, utom när han sover såklart, men då lyssnar jag i barnvakten från min egna säng...tsss

Jag lyssnar på hans sätt att prata och hur han rör sig, det ger oftast mer än att se.
En blandning av allt blir perfekt!
Jag vill att han ska få chansen att leva upp å bli en självständig kille.
Som vågar ta sig fram här i livet.
Vilket han redan är...ibland tror han att han kan allt å lite till och då finns jag där för att visa å lära.
Min mamma tycker att jag låter honom gå för långt ibland...som med ditt exempel med fimpen...trappan osv.
Men jag tror på det å så gör jag.
Jag har "läst" av honom sen han föddes.
Han är tex inte en kille som låter sig buffas. Han vet redan att han inte behöver det.
Den biten kan han å jag hoppa över, däremot ramsar jag, vilket inte är så roligt tydligen, men jag vill att han ska känna sig trygg om tex mamma passar honom nån gång i framtiden.
När jag blev med barn och pappan sen drog så funderade jag ut hur
jag ville ha det, vad jag tyckte var viktigast osv.
Jag hade juh faktiskt chansen att strunta i den andra partens tycken och tankar kring uppfostran, vilket passar mig anar jag...

jag vet att lilltjafs får all kärlek han kan få, den friheten han behöver och klarar av och jag vet att jag klarar att sätta stopp när det behövs.
Nu är jag där igen...novelldags

Jag har aldrig tvivlat på mitt föräldraskap, förutom med dessa tider, men det blev för mycket med 45:are hit å 5 minutare dit, åså maten vid vissa tider?!
Men dom hade jag redan inprogramerat sen tidigare.
Det här var roligt och givande att få skriva ner.....och att se dina tankar oxå.
Jag tror vi tänker väldigt lika, men yttrar oss olika.
Ha de bra!
Kjaam