Vill inte längre bli matad......

[Göteborgsmamma]

Vår 10 mån gamla dotter vill sedan en vecka tillbaka inte längre bli matad. Kniper ihop munnen när skeden kommer o vägrar gapa. Vill bara äta det hon själv kan stoppa i munnen. De senaste dagarna har hon därför mest ätit korv o makaroner, lite kokta grönsaker, plättar o smörgås. Det duger inte med ihopblandad mat utan skall vara rena bitar som hon kan äta själv. Känner mig lite orolig då hennes kost blir ganska ensidig, väljer mest att äta korv o ngra makaroner (har försökt med annan mat i bitar men icke). Hon äter oxå ganska lite vissa måltider. Försökte till en början att mata med barnmat när hon gapade för korven. Gick bra de första gångerna men den smarta lilla tjejen kom snabbt på mammas knep o sedan var det kört. Får inte ens mata frukten med sked! Har även provat med egen sked men det funkar inte. Välling morgon o kväll går fortfarande bra.

Är det ngn fler som varit med om detta? Verkar som ett första uttryck för en stark egen vilja, har märkt även på andra områden än maten att den lilla damen har en stark vilja....Skulle gärna ta emot lite tips på plockmat man kan ge de små o även andra tips som underlättat måltiderna. Tack på förhand!

[LindaVega]

hej

känner precis igen mig. När Vega var runt 10 månader var det slut med allt vad skedmatning heter. I början tyckte jag det var lite jobbigt, men nu äter hon så smått med egen sked och gaffel. (men bäst är ändå att plocka med fingrarna)

Vega är ännu mer ensidig, oftast äter hon bara EN sak per måltid. tex om jag serverar korv, makaroner och morötter äter hon BARA korv eller BARA makaroner. Nästan undantagsvis undviker hon grönsakerna

Jag har gjort egna köttbullar där jag blandat i morötter och broccoli, och då går det bra , så man får vara lite finurlig om man vill säkerställa att de får i sig tex grönsaker. Frukten kan du ge som den är, dvs en banan i större bitar, skala äpple eller päron, perfekt att gnaga på.

Jag är inte så orolig eftersom hon dricker välling både morgon och kväll samt ett stort mellanmål med frukt och smörgås på eftermiddagen.

Lite tips på plockmat som Vega gillar
Falukorv i ugn
Blodpudding
Potatis både mos och i bitar
Morötter, broccoli, blomkål, avokado
Kycklingfilé - ugnsbakad
Köttbullar ( gärna egna )
Fisk
Makaroner

Lycka till
Linda

[Gäst]

Hej göteborgsmamman!
jag läser det du skriver med ett igenkännande smil på läpparna...De små viljestarka och underbart knepiga små rackarna vi har..! Jag tror att vi pratade om amningen tidigare du och jag, gjorde vi inte det? Jag tänker att det inte är nån slump att det alltid varit så här med Arvid, han är så oerhört medveten och "kan själv" hela han!
Min kille var och är också så där med maten, men jag kunde i o f s mata in lite barnmat medan han höll på. Det kändes mer eller mindre som att luras, han ville ju egentligen inte så det var inte så bra. Vår taktik sen blev helt enkelt att prova olika små bitar, köttbullar, frikadeller på barnmatsburk, små små köttbitar, potatis, gräddsås, klippta nudlar, ärtor, majs, frysta grönsaker på påse, fetaost (!), "broccolifröna" längst ut, glass i bitar, ananas, banan, mandarinklyftor som vi fick skala, små fiskbitar (min kille gillar inte fisk, men en idé är att tärna fiskbulle), tärnad blodpudding, keso....
Man får prova, och tänk på att hon 30 gånger kan säga nej till broccolin som envisas med att ligga där bredvid korven på tallriken! Jag har läst att barn behöver 20-30 presentationer av en ny mat! Kombinera alltid med nåt barnet tycker om!
Allt slungar vi i smör/rapsolja för fettets skull!
Som sagt, min lillkille är oerhört bestämd. Den lilla 17-månaders ungen kan bryta ihop om han inte får bre mackan själv! Och man måste fråga innan man skär maten, annars blir han förorättad. Ju större tuggor desto bättre. Det är jättekul att få en banan som man håller i själv, men det går absolut inte att ge honom mosad banan på tallrik. Att skära bananen i små bitar med skalet på, i ring, är ett bra tips när hon blir lite äldre. Och hel kycklingklubba går i, om man får hålla den själv, inte om den är skuren. Ju svårare desto bättre!
Liksom din tjej äter han ibland väldigt lite, ibland mycket. Hans humör och hunger styr helt.
Kul att höra sen hur det utvecklas!
mvh från Åsa

[annawahlgren]

Känner mig lite orolig då hennes kost blir ganska ensidig, väljer mest att äta korv o ngra makaroner. ---

Är det ngn fler som varit med om detta? Verkar som ett första uttryck för en stark egen vilja!

Utan den där "starka viljan" skulle människosläktet inte levt kvar på jorden, så var glad för den Och koppla för Guds och lilla barnets skull inte ihop den med ätandet.

Små barn äter fint när de är hungriga. Och de äter allt. Utom det de uppenbarligen inte kan med, som t ex mitt 14 månaders barnbarn i dag som serverades inlagd gurka och trodde det var vanlig och fick en smärre chock av ättikan...

Det är ju trots allt inte lilla älsklingen som "väljer" korv och makaroner. Det är du som serverar henne korv och makaroner.

Se till att det går minst 3,5 tim mellan målen. Ge henne ingenting emellan. Låt henne uppleva hungerns lystnad och mättandets njutning

Det är riktigt att små barn vill ha "ren" mat och kunna plocka i sig den själva. Tre högar på lilla tallriken är en bra utgångspunkt. Det kan vara fler också, fem eller sex eller sju En "hög" kan vara en småskuren smörgås - på vitt bröd i början - med kletigt, nyttigt pålägg som inte går att pilla bort, som messmör, leverpastej, mjukost. En annan hög kan vara pasta. Mitt barnbarn fick pastasnäckor i dag och petade i sig dem genom att sätta pekfingret i "gropen" och stoppa till munnen. Otroligt intressant! Det var första gången. Vilken fingerfärdighet En tredje hög kan vara ärtor, som brukar vara populärt inte minst för det fina pincettgreppets skull. Och man ska inte glömma att skära lite vackert. Rökt kalkon eller skinka i skivor t ex kan man göra vackra snirklor av, som går att suga i sig som spagetti. Glufsande av tomatklyftor kan man själv inspirera till genom att sätta en klyfta framför tänderna som röd käft. Jag lovar, då härmas det! Och innanmätet, det nyttiga, försvinner ner i magen.

Skippa korven. Det är sällan någon bra mat.

Och ge inte vatten att dricka förrän inpå halva måltiden.

Och ät själv, eller läs tidningen vid bordet och fika. Hon behöver inte matas längre med "riktig" mat. Hon kan själv och lär sig i högtempo

Torka av och ta lilla handen sedan och tacka för maten å hennes vägnar, med attityden att maten är en underbar välsignelse Inte ett nödvändigt ont.

Utan maten skulle hon inte överleva och inte du heller och inte någon. Måltiden ska vara en underbar favör

[annawahlgren]

PS Kanske ska jag tillägga att det barn inte existerar på denna jord som frivilligt svälter sig.

Läs gärna "Bekymmer? Mat" i femte delen av Barnaboken

[Gäst]

[/quote]

Utan den där "starka viljan" skulle människosläktet inte levt kvar på jorden, så var glad för den Och koppla för Guds och lilla barnets skull inte ihop den med ätandet.

[/quote]


(Nu prövar jag att quota men det gick visst inte så bra )

Anna, jag skulle vilja fråga dig lite mer om det där med vilja och mat, eftersom det är nåt jag funderar på när det gäller lilleman. Menar du att det egentligen inte är barnets starka vilja som är "problemet", utan att vi som vuxna är dåliga på att vägleda?

Alltså jag tänker så här:
ett barn som matstrular väcker starka känslor i oss vuxna. Vägen till att hjälpa barnet till ett "bra" ätande är att som vuxen våga stå för, och visa, och servera det man tycker att barnet bör äta trots protester och struligt beteende (det är jag helt med på). Det är lätt att bli "rädd" och försiktig när det gäller matstrul och viktigt att neutralisera matsituationen och inte föra över tvångskänslor till barnet (med på noterna även här).
Jag ska visa ett positivt förhållande till mat så att min matlust överförs till barnet (har jobbar en del på det om man säger..)

Men så undrar jag... Mitt ena barn har kunnat äta vad som helst när som helst, och med det andra måste man vara strateg. Han behöver pröva sin vilja mycket starkare än den förste, med mat och allt annat. Vi försöker förhålla oss tvärneutrala, vägledande och positiva. Han behöver vara MYCKET hungrig, äter inte stora portioner, är mycket noga med hur bitarna ser ut, noga med att äta själv, noga med allt osv, osv. Jag tror att han är den lille sparrisen, att han "är" sån. Men jag kan också känna mig osäker på om han "är sån" för att han ändå, trots allt jobb vi lagt ner på att vara vägledande och avdramatiserande, känner att vi tycker att han borde äta lite mer. Ibland är skiljelinjen mellan att vägleda och att "vilja" för mycket med maten inte helt enkel.

Ursäkta om det inte blev helt klart.. . Har du Anna eller nån annan nån tanke här?

Åsa

[Fjällfolket]

Men jag kan också känna mig osäker på om han "är sån" för att han ändå, trots allt jobb vi lagt ner på att vara vägledande och avdramatiserande, känner att vi tycker att han borde äta lite mer. Ibland är skiljelinjen mellan att vägleda och att "vilja" för mycket med maten inte helt enkel.

Ursäkta om det inte blev helt klart.. . Har du Anna eller nån annan nån tanke här?

Åsa

Hej Åsa!

Som jag ser det är de bästa verktygen (precis som med sömnen!)
Du ger förutsättningarna (fasta mattider, mat på tallriken etc...) - barnet sköter ätandet
Mer förtroende för lilla barnet - backa (ät du med, och umgås) =P~
Attityden av självklarhet - Vid måltiderna äter man! Tills man är mätt i magen, hur MYCKET som hamnade där är mindre viktigt...

och sist men inte minst-
Duka till lillhjärtat precis som till er andra. Ät tillsammans! Helt plötsligt blir den lilla 2 meter lång (minst!) av stothet.. \:D/

Kram
/Fjällmor

[Gäst]

Hej Fjällfolket!
Jag försöker förtydliga lite mer vad jag menade. Med min yngsta, matstrularen, har historien gått via total amningsvägran och MYCKET matstrul (och sömnstrul, tills vi kom hit ), till ett läge där han äter bra (hyfsat i alla fall) och gillar att sitta med oss och äta. Att äta tillsammans med lagom intervall, laga mat tillsammans, duka, ge små bitar osv, har vi kört konsekvent med sen han var 4 månader eftersom vi insåg att det var rätta vägen med honom. Det var fråga om matcoachning och inget annat.

Vi har backat och backat, men också "coachat" dvs visat hur man gör, att det är kul, gott osv. Och jag är rätt glad över resultatet, MEN det är fortfarande trixigt allt som oftast. Inte helt stabilt, om man säger, det är därför jag skriver att man måste vara strateg. Det blir mycket ilska, frustration osv, fastän jag tycker att vi inte hindrar, aldrig tvingar och har en allmänt positiv attityd. Samtidigt tycker jag att vi vuxna måste gå före och visa vad som är ett OK beteende vid bordet, att man inte häller mjölk eller att måltiden är slut om man strular för mycket (varpå han blir superledsen och inte alls tycker att han är färdig).

Jag tänker att hans första tid var väldigt strulig med maten, och att han kanske bär med sig nån känsla av tvång fortfarande trots att vi gjort allt för att hjälpa honom. Ingen får hjälpa honom med något på tallriken (vilket är lite svårt om man tex MÅSTE skära en pannbiff, man får inte lägga handen om handen heller nämligen), men det är allra mest känsligt om det är jag som erbjuder hjälp. Han är ju en bestämd unge, men mest bestämd kring maten och det var det jag undrade om det hade med vårt beteende som föräldrar att göra, eller inte.

hej från Åsa

[Fjällfolket]

Hej Åsa!
Jag såg inte ditt svar förrän nu...
Jag svarar utifrån mina tankar. Är inte så bevandrad i Barnaboken än...men hoppas att någon erfaren hoppar in och rättar till om jag har fel!

Jag tänker att hans första tid var väldigt strulig med maten, och att han kanske bär med sig nån känsla av tvång fortfarande trots att vi gjort allt för att hjälpa honom. Ingen får hjälpa honom med något på tallriken (vilket är lite svårt om man tex MÅSTE skära en pannbiff, man får inte lägga handen om handen heller nämligen), men det är allra mest känsligt om det är jag som erbjuder hjälp. Han är ju en bestämd unge, men mest bestämd kring maten och det var det jag undrade om det hade med vårt beteende som föräldrar att göra, eller inte.

Jag slår ändå ett slag för det jag skrev ovan.
Jag har själv en "matstrulande" dotter, snart 10 år, och en matallergiker i huset. Och har i jobbet på förskola sett många olika "matbeteenden" passera revy..
Det jag lärt mig genom åren är att det, precis som med sömnen, finns vissa saker som förenar... Vissa "verktyg" som fungerar.
Jag tänker att man måste våga sluta jämföra med det som varit. Barnet är "här och nu" Jag tänker också att den största/bästa hjälp en så stor liten herre kan få är just att "sluta hjälpa"...det jag menar är att backa. Han "kan helv!" och borde också få tillfälle att visa det. Som med ditt ex. pannbiffen:
Låt honom dela den själv, eller kanske äta den hel.. i handen (som ett äpple)...hur låter det?
I mitt tycke är det än viktigare att använda sig av "verktygen" ovan när man har med en "matstrulare" att göra. För sin egen skull...och viktigast:
För lilla älsklingens skull.

/Fjällmor

[Mindy]

För oss var det aldrig något alternativ att försöka mata sonen när han väl kom på att han skulle äta själv (9-10 mån). Vi gav plockmat och tvingade, koncentrerade ingenting och han har behållit matglädjen.
Kladdigt? Javisst men personligen tyckte jag att det kladdades mer under gröt- och purétiden.

Frysta grönsaker är toppen (kokta förstås), broccoli, blomkål och sådant. Färska grönsaker går ju att skära i små bitar. Majskolv älskade/älskar Simon.
ICA:s färska tortellini med skinka och ost är bra med kokta grönsaker till.
Köttbullar
Fiskpinnar
Makaroner

Alla äter tillsammans och samma mat!

Ta inte bort hennes glädje för maten! Låt henne plocka på och var noga med att inte tvinga henne. För en del går det bra att mata samtidigt som barnet gnager på något "eget". Det funkade inte så bra för oss, han ville äta helt själv - och fick det. Var glad för hennes vilja att utvecklas

Ett tag trodde jag aldrig att han skulle börja använda sked eller gaffel men plötsligt bara gjorde han det - och föredrog liten gaffel. (Kul att spetsa saker ) Tror att han var ca 14 mån när han började vilja använda redskap. Nu äter han gröt och sånt själv med sked utan problem.

[Gäst]

Tack för svar fjällfolk!

Det jag lärt mig genom åren är att det, precis som med sömnen, finns vissa saker som förenar... Vissa "verktyg" som fungerar.
Jag tänker att man måste våga sluta jämföra med det som varit. Barnet är "här och nu" Jag tänker också att den största/bästa hjälp en så stor liten herre kan få är just att "sluta hjälpa"...det jag menar är att backa.

/Fjällmor

Absolut! Jag har egentligen kommit till samma slutsats själv. Hela "matresan" som vi gjort har verkligen lärt mig massor om mig själv och om barn, och jag tror precis som du skriver och försöker leva efter det. Min lillkille har ju så uppenbart tydligt talat om att han absolut inte vill bli hjälpt. Ibland vill han bli matad, men det är först när han visar tecken!
Själva kärnan är väl egentligen bara, att när han inte vill bli hjälpt och ingenting vill ha, eller bara 10 ärtor, då MÅSTE jag ha is i magen. Och det är f- imig inte lätt, jag kan inte hjälpa det trots att jag försöker allt jag kan och till och med tycker att jag har blivit en otroligt cool morsa 8) med solbrillor på.

Alltså den där modersnerven som mår så bra när ungen slevar i sig mat men gör så ont när bara 1 bit potät går ner. Han slevar ju dock i sig nästa måltid bara, det är det man måste komma ihåg .

Åsa

[Fjällfolket]

JO!

DEN känslan förstår jag alltför väl. Dottern Fjällfolk har varit "periodare" sen bröstet (och är så än idag, 10 år senare...), med lååånga tidsintervaller:
2-3 veckor med MINIMALT matintag och sen 1-2 dagar där hon äter dubbelt så mycket som en vuxen karl 8)
"Is i magen" hade jag utan problem på jobbet, men när min egen förstfödda betedde sig så...huuuu 8-[ ...det var då jag insåg att det enbart var hos oss vuxna "problemet" låg/ligger. Och den känslan är enbart vår att hantera!
Det barn finns inte som svälter sig! (och tur är väl det )

Kram!
/Fjällmor

[Myra]

Hej. Följer den här tråden med stort intresse....(tyvärr får man väl säga). Är i precis samma situation med en 9-månaders tjej. Har efter många bra tips från bla Fjällfolket börjat ge små bitar av "vanlig mat" samtidigt som vi försöker stoppa in ngn sked puré då o då. Ibland går det bra men oftast börjar hon kniper hon ihop munnen och lutar huvudet bakåt och skakar som ett "nej, nej". Jag känner mig inte direkt orolig för att hon ska svälta men däremot blir ju timmarna mellan måltiderna inte särskilt roliga. Jag kan inte sticka under stol med att det blir en del missnöje från hennes sida. Så när hon har ätit 3 makaroner och 2 pyttesmå köttbullebitar, en minibroccolibit och blir helt ointresserad så känns det lite tungt när man vet hur humöret blir. Har ju prövat ge lite mellanmål men det är inte gott med youghurt, fruktbitar. Nej nej möjligen kan man suga en stund på en smörgåsbit. Jag har ibland gett ca 100 ml välling och hon skulle gärna vilja ha mer men då påverkar det aptiten inför nästa måltid.

Som det är nu äter hon välling kl 7, lunch 11.30, oftast lite välling ca 13.30 och sen middag kl 16.30 och välling 18.30.


/Myra

[Gäst]

Det barn finns inte som svälter sig! (och tur är väl det )

Hej Fjällfolket!
Jag spinner vidare på den där meningen (nu börjar det bli riktigt spännande här ). Jag tänker att inget barn svälter sig helt och hållet, men visst finns det barn som störts på något vis i sin relation till maten, så att det på sitt sätt blir som en halvsvält. (Påstår jag alltså utan att på något vis vara nån expert i ämnet). Våra påtryckningar, oro (vargar) gör att barnet inte äter som det ska därför att hela företeelsen mat blir laddad. Och därför måste man jobba med sina egna matvargar.

Jag tänker på det som AW skriver om olika karaktärer också. Den lilla sparrisen. Varför tycker den lilla sparrisen inte nämnvärt mycket om att äta? "Är" det barnet så eller har det "blivit" så? Hur tänker du om din 10-åring tex, Fjällfolket?

Jag är jättenyfiken på också vad Fjällfolket säger om att så många barn äter lite bättre på dagis än hemma. Vad tror du det beror på? Är det för att de ser andra barn äta eller för att deras tjatiga föräldrar inte finns på plats?

Lite fler frågor från mig som jag verkligen undrar över alltså, skönt att få lufta dem här på forumet!
(Kan tillägga att min forne matstrulare sista tiden synbarligen har jättekul vid matbordet och stoppar i sig med vällust, inte alltid så mycket dock!)

Till Myra!
Försök att ha tålamod även om det är svårt! För det första får hon välling två gånger om dan minst, och det är en jättebra bas! Stoppa i en tsk rapsolja i den! Tycker hon om efterrätterna, fruktpureér osv eller funkar de inte för att de är just puréer? Finns det nåt annat hon kan gilla; ris, klippta äggnudlar, avocadobitar? Min minsta gillade inte heller varken yoghurt eller gröt, men nu för tiden äter han ju en halv banan själv, eller en liten macka med mjölk til mellis.
Jag tycker AW:s tre högar på tallriken är en superbra tips, macka i bitar, och så ett par andra högar som barnet kan botanisera bland. Och- är det fel med en 9-månaders att fylla på med lite välling efter målen om hon vill ha? Så hon blir mätt efter att ha övat sig på plockmaten?
Lycka till,

Åsa

[miar70]

Hej Åsa och alla andra
Jag håller med fjällan om att barn inte frivilligt svälter sig - OM förutsättningarna kring vettig mathållning finns... Tyvärr är det nog inte alltid så
En (mycket nära) släkting fick ett barn som hon pga olika omsändigheter hade svårt att ta till sig och ta hand om på ett "bra" sätt. Under flickans första år var hon mycket i min familj, och äta riktigt "kunde" hon inte. Mamman ledsnade när flickan inte åt som hon "borde", och till slut blev det ingen mat Ett kex då och då, en banan här och där, lite saft i flaskan...
När hon var hos ossfick hon (såklart) sitta med vid bordet, men ALLTID lät hon bli maten de första måltiderna, innan det släppte, och sedan åt hon istället som en häst.
Mamman fick till slut lägga in både sig och flickan på sjukhus pga näringsbrist och för att mamman skulle lära sig mata jäntan ordentligt.
Så OFRIVILLIGT kan nog barn svälta även i Sverige - det hade nog denna tös gjort om inte hjälp kommit...
Idag är hon tio år, och äter bara såpass att hon klarar sig - en sparris ut i fingertopparna...