dukar under av skuldkänslor.....**lite långt**

[frida79]

Hejsan!

Jag har en flicka på 2 år och 4 månader och en pojke som är två v "gammal".
Innan vi fick den lille så använde jag mig mycket av Annas goda och fungerande råd om social delaktighet osvosv..sömnen har det väl gått sisådär me
Det har funkat väldigt bra& jag försöker fortsätta med dessa saker nu även sen lillebror kom, att hon ska känna sig delaktig osv allt enligt barnaboken.

Mitt problem är att tex så går hon ofta och HELT obekymrad iväg från oss - ut ur affärer(om vi inte skulle stoppa henne) ut genom ytterdörren på gatan osvosv minst 2-3 ggr när vi är nånstans och det gör en ju superstressad och arg om man sitter och ammar typ eller helt enkelt har svårt att hinna m att "fånga" in henne innan hon gör nåt som kan skada henne. Så drar man en ramsa om att det kan va farligt osv utan mamma men det glöms ju fort så klart (denna vän av ordning )

Jag känner att de dagar jag är själv hemma m barnen vilket har varit många nu pga min mans jobb, så har jag sämre tålamod me just stora tjejen. OM jag höjer rösten åt henne(vilket händer kanske 1-3 ggr i veckan) för att jag kanske är hungrig och jättetrött, känner jag mig SÅ misslyckad som förälder efteråt och typ lipar i min ensamhet för att jag känner mig hård mot henne. Bakgrunden till detta kan ju tänkas ligga i min egen uppväxt med en ps.sjuk mamma som jag gör "allt" för att inte likna. Och gör inte heller enligt andra- men det känns som jag hör en skiva från min egen barndom spelas upp -trots att jag med förnuftet vet att ingen annan knappt skulle tänka på mina tillrättavisningar...och tt vägleder inte jag henne om vad som är rätt och fel blir det också konstigt...

Grejen är att detta äter upp mig inifrån och gör att det nästan inte känns roligt att ha barn ("jag kommer ju ändå att förstöra dem") så jag skulle uppskatta hemskt mycket om någon vänlig ville hjälpa mig att förstå dels hur jag ska känna när mina barn "måste" bli tillsagda och hur man ska komma ur den här skuldkänslefällan som bara stjäl massa energi........Förstår ni hur jag menar

[Gäst]

Jag tror att boken "Växa med ansvar" av Barbara Coloroso skulle hjälpa dig mycket! I den får du förståelse för dig själv och dina tankar och det du gör. Du får också vägledning om hur du går vidare med dina erfarenheter och bygger på dina goda egenskaper. Ja, och du kommer förhoppningsvis få den rätta känslan när du behöver visa vägen åt dina barn!

Din medvetenhet du har kring detta är något stort och kommer att föra dig långt på föräldraskapets vinnande väg om du tar verktygen och förhållningssättet i Barnaboken och Växa med ansvar till dig !

Dina barn har en mycket klok mor som vill deras bästa - bättre än så kan de inte ha det !

[Katarina-Mamma duracell]

Hej!
Det du beskriver kunde lika gärna varit jag. Så kände jag när vi fick lilla tjejen. Pojken var då 2.5år och alltvar upp och ned. Fick samma råd av Mammut MAria som du fått, och jag kan säga att den förändrade hela min familj. Den är så värd att läsa, den ger verkligen perspektiv på tillvaron,och många fina råd.

[Iritea]

Förstår dig så innerligt väl!
Kan bara skriva och säga att du nog är i gott sällskap med en stor del av alla föräldrar. Det är otroligt svårt att räcka till och att hindra dåligt humör, ilska osv att pysa ut på barnen. Så lycka till med att orka och skriv gärna och tala om hur det går för er.

Styrkekramar från en som också beter sig tokigt

[Lindalou]

Kära du, jag känner så väl igen det du skriver om. Förutom bifall i tidigare inlägg vill jag bara säga att dina skuldkänslor nog är ett större problem en tillsägelserna och andra fläckar på moderssolen. Skulden gör dig anspänd, ångestfylld osv. och bereder väg för sänkt toleranströskel, minskad kreativitet i föräldrarollen osv. Försök jobba på acceptensen så du kan känna dig lite mer lugn och på så sätt få energi över till att vara saklig och ha mer roligt med barnen. Tänk på att lättväckt skuld är mer ett arv från din uppväxt (vem har läört dig känna så?!) än vad din höjda röst är (du är medveten om din bakgrunden och kommer inte att upprepa den eftersom du är medveten). Sök stöd och avlastning precis som du gör nu på nätet fast också i verkliga livet. Jobba på att förstå din bakgrund, varför du känner dig så tyngd. Det är VÄLDIGT ansträngande att ha som mål att vara perfekt hela tiden. MAn är bara människa och får reparera de misstag man gör typ låta sina tillsagda tvååring få bliduktig, dvs. inte bli lämnad med åthutningen.

Många hälsningar och tack för att du tog upp en viktig fråga!

[inger]

Du har fått bra svar redan. Men jag vill tillägga att jag tror att sömnen är en stor bov i dramat.
Få ordning på den.
Mina barn är sju och nio år men jag upplever fortfarande att sömnen är en slags bas i föräldraskapet.
Barnen måste ha ordentlig nattsömn. Annars fungerar inte livet som det ska för dem.

[cillamamman]

och inte för ossvuxna heller
(om vi inte sover alltså)

[frida79]

åh tack alla vänliga själar, för tips och kloka ord

Jag ska absolut kolla in den där boken "växa m..." Känns aktuellt/intressant.
Har oxå läst i Barnaboken om normer och skuld osv och ser nu tydligt hur mycket skuld man har fått bära med sig hemifrån som förlamar en ibland i sitt eget föräldrskap, då det är lätt att fortsätta känna så, fast för andra saker.
Tack återigen!

[annawahlgren]

Tack, alla

Barbara Coloroso i all ära och hennes bok är fantastisk på en massa vis och det vet Mammut Maria att jag tycker - jag fick låna den av henne, tack tack - men, MEN, den invändning jag har är att all denna självkännedom och denna medvetenhet och denna "planering" av hur man ska bete sig mot barnen och fostra dem till att bli vad man ju vill, förståeligt nog, att de ska vara (ansvarsfulla, bra människor) är, för mig, litegrann av en tulipanaros. Det jag ärligt talat inte tycker om är den spridda uppfattningen - även och distinkt omhuldad av Barbara Coloroso - att barnen mer eller mindre blir vad vi gör dem till. OCH DET ÄR INTE SANT.

Jag är väl kanske själv det bästa exemplet. Bortsett från att jag inte hann svälta ihjäl, vilket var nära, blev jag föremål för all vanvård och misshandel som tänkas kan av båda mina föräldrar, för att slutligen (och ganska tidigt) bli komplett övergiven, dvs underkänd som livskraftig avkomma, vägd och befinnen oduglig, för att inte säga sinnessjuk (mamma jobbade hårt på att få mig institutionaliserad för gott, liksom min lillasyster. Även mina bröder var "sinnessjuka".)

Jag var nitton år när jag fick mitt första barn. Jag visste verkligen ingenting om barn och mådde själv så dåligt som en människa kan göra, bortsett som sagt från att jag inte svalt. Denna unge är nu doktor i litteraturvetenskap och har just kommit hem från en gästprofessur vid USA:s andra bästa universitet. Hon är lyckligt gift sedan många herrans år och har en underbar liten pojke. Hon är en stor människa i alla avseenden. Hon hade en minst sagt tveksam mor

Vad jag vill säga är att hemligheten ligger hos barnet. Om det vore sant, som Coloroso och all gängse barnpsykologi säger, mer eller mindre uttalat, att vi måste överföra våra egna tillkortakommanden på barnen, som vore helt i vårt våld och lät sig präglas av våra problem och omedvetenheter och personliga eländen, om vi inte först kom till rätta med dem och blev bättre människor själva - så skulle människan som ras dött ut för länge sedan.

Att jag blev slagen sönder och samman som barn betyder inte att jag själv måste slå mina egna barn och än värre.

Att jag inte kunde fixa ett lyckligt äktenskap och uppföra mig som folk och sova gott på natten därför att min själ består av hål och min längtan efter hemma, mamma, pappa, syskon, tillhörighet, kärlek - aldrig går att uppfylla för MIG, betydde inte att mina barn blev otrygga, blåsta på sin livsviktiga tillhörighet, vacklande i självkänsla och självförtroende, ofria och plågade. Jag sitter med facit i hand. De är socialt briljant välfungerande alla, de är kärleksfulla på ett sätt som alla människor som kommer i deras väg ögonblickligen märker, jag har inte ett enda svart får i denna stora barnaskara.

Hur kommer det sig Ska jag berömma mig Ska jag säga och tro att det var tack vare sin särdeles trasiga, olyckliga och i sina egna (föräldrarnas) ögon värdelösa mamma, som de blev så bra som de blev

Naturligtvis inte. Men jag lyckades med något alldeles kolossalt stort: jag förstörde dem inte.

Jag har inte förstört dem.

Och det var mycket för att jag hade vett att känna både förtroende och respekt för deras inneboende förmåga att själva, alldeles själva, utvecklas till de människor de var ägnade att vara och bli.

Se till att barnet sover som folk. Ingenting att schackra med. Livsnödvändigt. Du skulle aldrig schackra med maten. Läs på om SHN för äldre barn och genomför

Läs kapitlet i Barnaboken om trotsåldern, "Jag vill - jag vill inte". Förmaningar om att saker och ting kan vara farliga etc förslår inte långt. Handla i stället för att prata. Ligg ett steg före, tala om vad som är på G. "Nu ska jag mata lillebror och du går ingenstans, älskling." Dra dig inte för att låsa dörren under (före) den seansen. Ge henne uppdrag, spela hjälplös, behöv henne, ta henne i bruk. Och låt henne vara i fred däremellan - "Vad ska DU göra?" - men beskär som sagt friheten att smita, när du inte kan hålla koll. Inget fel i det. Världen är tillräckligt stor hemma de stunderna.

Strukturera. Du hänger efter i svansen, ber till Gud och hoppas på det bästa, samtidigt som du mår dåligt. Det är ingen bra "metod". Rikta in dig på rutinerna, som ska omfatta social delaktighet modell arbete, inte lek (det är bara efter "arbete" hon kan ta ledigt och med gott samvete - sic! - sköta sig själv). Planera, tänk efter före.

Och lär dig stå tillbaka. Iaktta, med nyfikenhet och intresse, denna lilla nya människa som är du och ändå och verkligen inte du

För mig var det det stora äventyret och där kom också kärleken. Fortfarande inte till mig själv, men till barnet - och till alla de små barnen, i evigheten

[Nancy]

Anna jag är mållös Stum Ditt inlägg ovan var något av det vackraste jag läst i hela mitt liv och jag sitter och gråter så det skvalar

[annawahlgren]

Tack, kära söta

[frida79]

Tack, Anna, för att du tagit dig tid att läsa och svara på mitt inlägg Det är en av de saker som känns så otroligt med dig - att du bryr dig om andra människor så mycket som du verkar göra!

Det känns lite bättre nu. Jag har tänkt igenom saker och ting och kommit fram till det du skriver också att jag måste ligga FÖRE i vissa situationer, så att man slipper onödig stress eller det medföljande dåliga samvetet. Jag får väl komma ihåg det hela som nybörjarfel.
Däremot är det bra som du skrev att tänka på att ens barn inte behöver bli förstörda, ens under de mest dåliga omständigheterna..det är väl bara så att man vill, vill, vill SÅ mycket att de ska ha de bästa förutsättningarna, så långt som jag kan påverka
Och nu ska jag läsa på lite mer i Barnaboken, som jag tycker är SÅ bra!

Tack som sagt!

[Alexandra]

Här har du en till som bara vill intyga att Du är inte ensam Jag är oxå stundom en vacklande själ som gärna tvivlar på min förmåga som mor...
Annas inlägg ovan var en underbar knäpp på näsan
Planering och att ligga före stämmer så bra.
Det är jobbigt att bolla mellan ett "hjälplöst" babybarn, och en nyfiken tös i "rymmar åldern", men med lite planering borde det funka... Å så var det det där med att inte ta på sig för mycket uppgifter på dagarna... att få folk att förstå att man har ett heltidsjobb hemma, så bilbesiktning, gräsklippning och annat får gärna nån annan hjälpa till med... känner jag...
Kram!